En lugn husse...

Husse var lugn och sansad. Matte mindre lugn och sansad men det hjälpte i alla fall. Nu skall jag försöka samla mig, packa mina saker, fixa kråkboet uppe på huvudet och vaska av mig.

Sen att jag kommer ringa en gång varannan timma för att kolla med husse så att allt är okay är ju en annan femma.

Men jag SKALL försöka slappna av. Jag SKALL!

Och så kan väl alla hålla tummar och tår för att det inte skall hända något just bara för att jag inte är på hemmaplan.

Navelsträngen är svår att klippa även fast jag vet att jag är den bästa matten som är med sin Lill-Loppa 24 timmar per dygn och ser till hennes bästa i alla lägen.

Och det gör ont att klippa navelsträngen även om det bara är från ikväll tills på lördag.

Men det är alltid lika intressant att titta på luder i Skagen på öppningshelgen. För dom som inte varit där kommer en mer utförlig förklaring efteråt.

Men luder finns det gott om. Båda gifta och ogifta.

Skagen eller inte Skagen...

Väntar på exet och därmed ett par nya fräscha ögon som kan se, på ett betydligt lugnare sätt än jag, om Lill-Loppan är tillräckligt bra för att jag skall klara att lämna henne (till honom - som är husse).

Jag är nervös - för en hel drös med saker.

Hur får man Valium?

Trendspaning - förlorade mobiltelefoner?

När mannen gick till jobbet vid åtta imorse så hade han lyckats förlora sin mobiltelefon någonstans mellan sovrum och vardagsrum (han använder den som alarm).
Det var bara för mig att ringa hans telefon, och vips så dök den upp - precis bakom honom.

Tio minuter senare kommer ett bekymrat MSN från...ja...en förvirrad karriärmorsa.

Borttappad mobil. Senast siktat under samtal med maken under gårdagen. Men sedan hade tydligen glassbilen och en hoper barn kommit emellan.
Problem av lite större magnitud. Telefon på ljudlös och ingen annan telefon att ringa ifrån.

Mobiltelefonssökaren to the rescue igen. Ljudlös innebär vibration. Jag ringde, skickade runt "mamma" i huset. Och var den telefonen hittades tänker jag inte ens tala om.

Det får hon göra själv.

Någon mer som behöver hjälp med mobiltelefoner eller annat idag.

Jag känner mig på hugget!

Behov och efterfrågan

Det finns en person jag älskar - högt - och värdesätter.

Det finns massor av personer som jag avskyr.

Och Murphy hatar jag!

Freebird - gråtlåt

Ingen ork - Bara ont i hjärtat

Efter alla sorger och bedrövelser med Lill-Loppan, och båt, och Skatteverket så verkade allt gå åt rätt håll - men uppenbarligen har jag gjort något för att inte förtjäna ren och skär lycka.

Ja, då var det väl någon som tyckte att jag behövde en släng till, för att däcka mig totalt.

Lill-Loppan fick sin andra hjärnblödning igår. Och en tur till djursjukshuset och samma gulliga veterinär igen imorse. Hon är med mig hemma igen. Har svårt med balansen, trillar när hon nyser, välter när hon kissar. Men - denna gången, precis som förra gången - har veterinären förhoppningar.

Förra gången hämtade hon sig efter en till två dagar. Åtminstone så att hon kunde gå utan problem och med något enstaka fyllesteg. Men just nu gör det bara så ont så ont att se henne.

Att återigen, från den ena minuten till den andra se sina älskade jycke gå från glad skit, till ett vinglande vrak är inte roligt.

Jag om någon förespråkar att man inte skall låta hunden lida för sin egen skull, och jag frågade veterinären en miljon gånger om beslutet som hon valde att ta var det rätta, och det var det. Hon har inte ont, hennes personlighet totalt intakt. Och hon förstår inte att hon inte klarar att hoppa upp eller ner ur soffan själv. Trial and error, går det inte första gången - ja då kommer "mamma" med en hjälpande hand.

Men jag orkar faktiskt inte mer bakslag nu. Jag väljer att klappa ihop och bli ett gråtande vrak.

Skagen på onsdag som planerat som jag verkligen såg fram emot, ja - det vet jag inte i skrivande stund hur det blir med. Blir hon sämre blir det inget Skagen.

Det finns inget roligt alls just nu, allt är svart. Och jag är ledsen. Så ledsen för så många saker att det inte ens existerar ord för att beskriva det.

Och jag har så ont i hjärtat att jag tror att det brister på riktigt.

Kan det göra det?

Vad gjorde vi innan internet - Li?

KLICKA på bilden så den blir stor (det finns ju somliga läsare som inte fattar det..hum hum)

Analysera Mera

För skoj skull testade jag "mina" tjejer i blogglistan för att se om vi skulle kunna vara ett perfekt team. Nu i efterhand är jag lite fundersam :o)

You do the math - är vi ett bra team eller inte?

Blue:

Praktiker
Improvisatör
Mekaniker

Cecilia:

Tänkare
Strateg
Direktör

Atahari:

Idealist
Idealist
Den Omtänksamme

Listoplisto:

Tänkare
Strateg
Visionär

Lollias:

Vårdare
Väktare
Omvårdare

The Pale Green Woman:

Tänkare
Strateg
Direktör

Soda:

Vårdare
Väktare
Åsiktsmaskin

Och som socker på gröten, för att kolla om Fröken Rosing ens går att analysera och hur allvarligt vi skall ta det hela så måste ju givetvis hon få vara med också:

Linda Rosing:

Praktiker
Improvisatör
Mekaniker

En käftsmäll. Jag är Linda Rosing. Ni andra kan ju gå vidare som strateger, direktörer, vårdare och idealister.

Jag flyttar till Stureplan och börjar med Botox, Restylane och akrylnaglar.

Lika bra att börja sär skriva direkt också. Och prata med juarnalister om intervjuver.

Fan också!

The life as I knew it has ended...stick Linda - this town ain't big enough for the both of us!

"Jag mötte Lassie"

Jaha ja. Då har man två kändisar i sin bloggroll. Listoplisto skriver krönikor, och Bloggelibloggen har hamnat på förstasidan hos Mama.

Grattis! :o)

Men sen slår det mig. Det är ni och Linda Rosing liksom. Kändisbloggarna...

*kackelskrattar som en häxa*

Fast ni stavar bättre - lite bättre - möjligen

;o)

Lukta tandläkare...?

Hur luktar man tandläkare undrar jag fortfarande.

Pussade mannen när vi träffades ytterligare ett par timmar senare och han konstaterade att jag faktiskt luktade tandläkare - i MUNNEN.

Jag frågade hur. Och fick svaret att min mun luktar som det gör när man kommer in i en tandläkarmottagning.

För mig luktar det "rädsla", men vad luktar det egentligen?

Och vem vill lukta väntrum i käften?

P.S.

En mystisk sak hände efter jag kom ut från tandläkaren med en huvudvärk/tandvärk från hell.

Jag åkte till apoteket efter att ha hämtat båtfärg. Ett sådant där litet apotek där man allt var bakom disk och man var tvungen att ta nummerlapp till både recept och kassa.

När det var min tur satte jag mig ner, lämnade nummerlappen, och apotekaren sa:

- Ska du ha värktabletter? Du luktar tandläkare...

VA???

Jo - hon hade ju rätt. Men detta var ungefär en och en halv timma efter tandläkarbesöket och med ett ärende uträttat emellan.

Hur fasiken...?

*fortfarande förvirrad*

Jag är så jävla bra...

Två dagar i rad hos tandläkaren (och applådera gärna redan här - eftersom jag inte har skrivit ett enda gnällinlägg om just hur jobbigt det är att gå till tandläkaren 100 ggr i veckan när man är rädd - tack).

Efter att för andra, eller tredje gången filat rötterna i rotfyllningen så går det mot sitt slut. Förhoppningsvis blir det ihoplappning av tanden i slutet av maj.

Och på tisdag lagar vi det sista hålet, i en jävla visdomstand, men den är för bråkig för att dra ut.

Så på tisdag får jag äntligen min belöning i form av tandblekning.

Mina korta nedgnisslade tänder kommer BLÄNDA till om en vecka. BLÄNDA!

Jag skall le mot alla, jämnt och hela tiden med mina korta tänder. Sådär så att folk kommer behöva solglasögon om dom vill umgås med mig.

Och med mina sönderfilade rötter, en liten önskan att åka hem och dö på soffan (vet inte om det är vanligt - men bedövning ihop med spänning hos tandläkaren får mig alldeles väck i pallet) åkte jag istället och hämtade båtfärg och tänkte åtminstone börja bottenmåla tills jag faktiskt inte orkade mer, för att göra klart under morgondagen.

Men icke. Som den envetna gnu jag är fick jag lite second wind, ihop med en färgfylla som gjorde att jag målade klart HELA båten. Ungefär sex timmars rollande och penslande med färg precis överallt på hela kroppen.

NU har jag däckat i soffan - och tänker köpa en eka tills nästa år.

Det blir jävligt mycket mindre måleri då.

Och jag väntar fortfarande på att sambon skall fatta det här med spontan vardagsromantik.

Hur länge får jag vänta tror ni?

Jag gissar på till hell freezes over och det är minst två torsdagar i samma vecka...

P.S. I love you

Har just gråtit mig igenom ovan nämnda film.

1. Jag vill ha det som i filmen. Minus en död man.
2. Om man inte kan få ett movie-worthy liv - åtminstone lite spontan vardagsromantik?
3. Jag vill åka till Irland.

!

Föregående inlägg...

...påminner mig om när jag låg, sista semesterhelgen för ett antal år sedan, utfläkt på soldäck på båten.
Det bästaste av bästa väder. Bad - sol - bad om vartannat. Och Kristina Lugn var Sommarpratare.

Nu är jag inget fan av Kristina Lugn sedan tidigare, men det var okay och en smula sövande att lyssna på i solgasset. Ända tills hon sa med sin släpiga röst:

- Nu skall jag spela en sång för er. En sång jag har textsatt själv till sången Edelweiss.

Och ur radion kom Lugns döende stämma. Sjungande "tröööööstlöshet, eeeensamhet, deeeepression, hopplööööshet..." istället för Edelweissrefrängen.

Än idag undrar jag hur många hon fick över gränsen med den sången.

Kalle i Sveg som satt och putsade geväret med svarta tankar - sköt han sig?
Arne som gick på Angeredsbron med hörlurar i öronen för att reka ett bra ställe att eventuellt hoppa ifrån - hoppade han?
Siv som satt ensam i lägenheten med alldeles nyutskrivna uthämtade piller i apotekspåsen - tog hon dom?

Jag är jävligt övertygad om att självmordstatistiken efter det programmet ökade markant.

Jag hade det bra, jag låg i solen, jag njöt i fulla drag - men...jag funderade på att rulla ner i vattnet och inte komma upp till ytan igen efter den sången.

Stoppa Pressarna!

Enligt Bokus nyhetsbrev:

Förhandsboka Lars Noréns dagbok!

På fredag utkommer Lars Noréns redan i förväg skandalomsusade En dramatikers dagbok. Beställ den idag - 1 680 sidor för bara 195 kr!

Herrejistanes. Om jag inte var deprimerad innan så blir jag det nu. Det måste vara 1680 sidor av mörkaste ångest.

*kräks*

Nu är jag tje på't...

Ringa försäkringsbolag. Ringa båtvarv. Ringa olika killar som skall installera olika saker. Ringa andra båtvarv. Ringa Skatteverket. Ringa HSB.

Repetera - och sen repetera ett par gånger till.

Gå till tandläkaren (check - har jag varit idag - bedövad i både framtand och nederkäke och jag var helt övertygad om att någon skulle ringa polisen när jag var inne på macken och köpte snus eftersom jag låter som att jag är aspackad. Damen i kassan sa "Vad sa du" ungefär fyra gånger när jag dreglade fram "en General Portion tack").

Hämta färg, måla botten på båten. Fortsätta ringa. Tillbaka till tandläkaren imorgon IGEN.

ToDo-listan i min svarta bok tar aldrig slut.

Det är en jävla TUR att jag är arbetslös. För vi hade fanimig inte hunnit med den här skiten om vi hade jobbat heltid båda två.

Och det enda enda jag vill just nu är att sambon skall ge mig en mental "jagälskardigsparkirövenordentligomruskning".

En sån där som man behöver ibland, men det är så svårt att be om, när livet är lite...motigt?

Paradox?

I am a Sunflower What Flower Are You?

"When your friends think smile, they think of you. There is not a day that goes by that you can't find something good about the world and your fellow human."


HAHHAHA...det rimmar ju jävligt bra med föregående pissinlägg?

Lost and Found?

Sorglig helg - att säga hejdå till lägenheten i Strömstad.

Bra helg - involverade även öl, strålande väder och en oplanerad underbar båttur till Koster.

Men fan vet om jag inte har tappat tron på all övrig mänsklighet. Nej - jag är inte född igår, och jag utger mig inte för att vara en ängel. Men att ständigt omges av personer som gör dumma saker, ljuger och bedrar får mig att fundera på hur i helvete det är ställt med människor och hur folk är funtade egentligen?

Har jag bara "otur" som råkar känna svin? Svin som jag trots allt tycker om och som är mina vänner, men när jag får höra vad dom gör mot sina nära och kära så är jag på gränsen att ge upp hoppet.

En kompis, barn och fru - "råkar" trilla med lemmen ute in i ett ras under en grabbresa. Ångest total efteråt. Men vad hjälper det liksom?

En annan kompis, även där barn och fru...råkar inte trilla utan faller med vilja in i det mesta som lever och andas. En bekräftelseknarkare.

Jag vill inte bli så cynisk igen att jag skiter i det. För det gör jag inte. Jag tycker att det är vidrigt. Och jag tycker att vissa andra delar av det, som jag inte tänker gå in på i detalj, är ännu vidrigare.

Hade jag blivit tillfrågad medan jag fortfarande var en cyniker av världsklass så hade jag ryckt på axlarna och sagt att människosläktet inte är skapt för monogami.

Men nu har jag bytt blad i boken. Tänker annorlunda och fungerar annorlunda. Tack vare sambon.
Nu finns det inga mer hemligheter, det finns inga ursäkter. Och jag tror på överinformation istället för underinformation.

Men just nu. Just nu är jag förvånad men inte chockerad över en viss persons beteende.

Och ledsen för att så många människor i min närhet beter sig som de gör utan att tänka på följderna.

Jag är för gammal för att byta tillbaka till den gamla boken, jag trivs med mitt nya blad och vändning i livet. Det som ligger bakom mig får ligga där det ligger, det kan jag inte göra något åt.

Gör om - Gör rätt.

Men vad fan hjälper det om bara jag tänker så och resten av bekantskapskretsen fortsätter ånga på som tanklösa fjortisar. Och i vissa fall, idiotiska jävla våp. Det är inte coolt med 30- till 40-åriga fnissmödisar.

Jag blir så jävla less. Och förbannad.

Jag fortsätter på mitt tomma blad, och gör rätt denna gången. För att jag mår bra av det. Fungerar inte det, ja - då fungerar det helt enkelt inte.

Men jag kan i alla fall hålla huvudet högt i vetskap om att jag har gjort rätt.

Och nej, det har inget med min kära sambo att göra. Snarare tvärtom - han skapade den positiva förändringen hos mig.

Men vissa saker får mig att längta tillbaka till mina gamla skygglappar och fasader.

Då hade jag i alla fall inte suttit här med gråten i halsen och äcklats av det som har försiggått och försiggår runt i kring mig.

Det var en skön känsla vill jag minnas.

Och ett visst våp därute äcklar mig mer än någonsin. Det måste vara skönt att kunna sitta och putsa på sin gloria och kasta skit på andra medan de saker det kära våpet har ägnat sig åt är vidrigare än någon vidrighet jag ens har varit i närheten av att göra. Och ändå tycka att man står över det.

En enda skitkastning till ifrån det hållet och jag går över gränsen.

Kosta vad det kosta vill...

Arbetslös sunkapa?!

Okay mina kära. Nu behöver jag ert tyckande om detta.

Jo jag är arbetslös, och därmed ganska mycket hemma, och därmed spenderas mycket tid i mysbyxor, håret i tofs (lite halvotvättat) och glasögon istället för linser. Absolut inget smink så långt ögat når.

Idag skall vi till Strömstad och tömma lägenheten, och därmed också gå ner till Kamrat Krog som serverar så abbans dåliga lakritsshots.

Det vill säga; JAG SKALL FÅ KOMMA UT BLAND FOLK! Och solen lyser och det luktar nästan vår.

Så jag gjorde en vårstädning (eller renovering) av mig själv. Duschade, rakade benen (lite overkill - jag vet), packade ner glasögonen i neccesären och tog på mig linser och "luktagott". Sminkade mig, med både kajal och mascara och tog på mig jeans och en vårtröja. Och plattade tom fågelboet på huvudet.

Enter sambo!

Han är inte en man av stora ord, och jag är aldrig ute efter "snyggkomplimanger", gillar hellre att få höra hur überfantastisk jag är som person. Men idag vette fan om han inte tog priset.

Hans första och enda mening var:

- Men Gud vad du har pyntat till dig?!

Pynta?

Och sen menade han att det var en komplimang, medan jag menade att det lät som något en pensionär skulle säga om en tonåring med för mycket makeup i någon gammal matiné.

Var det en komplimang eller inte?

Och sen tänker man tyst för sig själv. Om lite mascara, kajal och jeans istället för mysbyxor kallas för pyntning - hur jävlig ser jag ut 99% av min vakna tid?
Men det tänker man tyst, så att mannen inte hör...

Dagens Boktips

Till barn med tjocka mammor och fula mammor!

Only in America och möjligen till Dominika Peczynskis kids...

Eller vad säger ni, känner ni ett skriande behov av denna? ;o)

Jag har slutat bli förvånad - lyfter inte ens ett ögonbryn.

Vilket inte mammorna i detta fallet gör heller troligen - men det beror inte på frånvaro av förvåning utan mer närvaro av nervgift i pannan.

Ont skall med ont fördrivas

En positiv sak med att vara skitförbannad hela dagen igår var att jag faktiskt inte tänkte en enda gång på att jag skall till tandläkaren om typ...en kvart.

Så jag hann inte upparbeta en endaste ångestattack under gårdagen. Nu däremot, nu snackar vi ångest.

Men jag åker, lagar några av mina triljoner hål, och betalar tonvis med pengar även där.

Hellre till tandläkaren än till Skatteverket i alla fall.

Finn fem fel?

Varför är jag arg på Skatteverket?

Jo, för att när jag satte mig och skulle deklarera så ser jag att det står att jag har sålt en bostadsrätt under 2007 och skall därmed fylla i en extrablankett.

Nu råkar det vara så att jag inte alls har sålt en bostadsrätt (i ordets rätta bemärkelse), för just i detta nu sitter jag på MIN feta röv - i MIN feta soffa - i MIN feta bostadsrätt.

MEN, eftersom jag inte lever i en utopi där exet och nuvarande sambon vid ihopflyttningstillfället hade ett förhållande där de sprang hand i hand i solnedgången och exet sa: "Varsågod, här får du min före detta sambo och dessutom köpa min del av vår bostadsrätt". Ja - då var vi tvungna att göra ett "triangelköp".

Dvs, jag köpte ut exet och samma dag köpte sambon exets del för exakt samma köpeskilling som den jag hade betalat exet.

Pratade idag med tre människor på Skatteverket. För att få hjälp att ta mig igenom den blanketten på internet. Och alla tre var mycket trevliga och hjälpsamma och sa att HSB hade skrivit fel i sin kontrolluppgift.

Problemet är följande - häng med nu - detta är komplicerat.

1998 köpte jag och exet 50% var i vår bostadsrätt. 2006 separerade vi. Första april 2008 köpte jag exets 50% och samma dag sålde jag samma del till sambon för lika mycket pengar.

Solklart än så länge va?

Enligt de tre första personerna så visade det sig att HSB hade skrivit 1998 som förvärvsdatum (med en låg summa) och 2007 som försäljning (med en betydligt högre summa givetvis). De menade då att HSB borde ha skrivit 2007 som förvärvsdatum, och 2007 som försäljning. Så, enligt dom var det klart som korvspad att jag kunde gå in och ändra de förtryckta uppgifterna i deklarationen och därmed hamna på plus minus noll. Saken borde vara biff.

Men nä!

Då blev jag tvungen att ringa en fjärde gång. Och hamnade hos en rigid paragrafryttare. Som menade att aaaallt var fel, och att jag minsann hade gjort en reavinst. Och skulle betala skatt.

Häng med nu.

Hon ansåg att förvärvsdatum var 1998. Vilket i min riktiga värld betyder två saker.
Dels att exet sålde sin "1998-del" till mig år 2007 och får reavinst, och att jag sålde en 1998-del till sambon år 2007 och får samma reavinst. Dvs att det blir dubbel skatt. Exet får sin, och jag får min och Skatteverket skrattar hela vägen till banken för dom får dubbla skatteintäkter på samma köp och försäljning.

Att exet får det är alla medvetna om, inklusive exet. Men jag?

Den andra saken är min vinst?!

Jag köpte alltså bostadsrätten 1998 för en summa. Köpte den en gång till ihop med nuvarande sambon 2007. Jag har då alltså köpt husfanskapet två gånger under tiden jag har bott här. Ingen reell vinst så vitt jag kan förstå. Utan en ren jävla förlustaffär. Vem i hell vill köpa sitt hus två gånger?

Och som lök på laxen anser Skatteverket att jag dessutom har tjänat en hacka på det. Och får därmed en reavinstskatt på 40.000! Fyrtiojävlatusen!

Hade vi därmot levt i utopin där sambon hade kunnat köpa direkt av exet. Ja då hade Skatteverket bara fått in en reavinstskatt - exets. Och jag hade inte varit inblandad alls. Den saken förstod tom Skatteverket. Men enbart pga någon jävlans paragraf och vårt triangelköp så har jag tydligen tjänat en herrans massa pengar på att köpa samma hus två gånger.

Och vad är argumentet tror ni?

Inte så enkelt som i min verklighet. Och de tre första som jag pratade med på Skatteverket. Att mina 50% som jag har ägt sen 1998 är orubbade. Och att jag därmed bara har förvärvat exets 50% och sålt vidare.

Näe, för SKATTEVERKET KAN INTE VETA ATT DET ÄR JUST DE 50% SOM JAG HAR KÖPT OCH SEDAN SÅLT!

Solklart va?

Givetvis köpte jag vardagsrummet och sålde badrummet?!

Eller hur fan tänker dom???

Och dessutom föreslog dom att vi skulle sälja hela detta och köpa något dyrare för att komma undan skatten. Spåniga jävla idioter. Vilken helt briljant idé.

Sorry Listoplisto. Men just nu hatar jag Skatteverket mer än SMHI. Dom spelar inte ens i samma liga.

SMHI är korpfotboll, Skatteverket spelar i Champions League.

Än är inte sista ordet sagt - mark my words!

Kokkärlshållare

Efter att ha ägnat dagen åt ett intensivt hat mot Skatteverket och därmed också fräst åt sambon när han ringde vid lunchtid (var dock noga med att påpeka att jag INTE var arg på honom utan bara behövde avreagera mig), så kom han hem med en påse till mig.

Stirrade misstänksamt på påsen och sen på honom. Tittade surmulet ner i påsen och det enda jag ser är en röra med tygjox och en lapp där det står "kokkärlshållare".

KOKKÄRLSHÅLLARE?

En dag i lågvattnets tecken. Sambon visste om det och kommer hem med en present bestående av kokkärlshållare.

Jag bara muttrade högt rätt ut i luften: Vad i helvete - kokkärlshållare?????

Han suckade, lyfte ur saken som var kokkärlshållare och gav mig påsen igen utan att säga något.

Och då såg jag! I påsen låg en fantastiskt fin ljusblå kjol, en lika fin ljusblå tröja och en ljusblå keps. Allt från favoritmärket.

Och allt satt som en smäck. Ilskan rann av mig och jag blev snäll. Och mannens "kjol-oskuld" är tagen. Inte nog med att han sällan eller aldrig vågar köpa kläder utan att fråga. Han konstaterade dessutom förvånat att det var första gången i hans snart 40-åriga liv som han hade köpt en kjol.

(Kokkärlshållare däremot verkar han vara en fena på att köpa)

Dagen Efter Kvällen Före

Jag har två korta, koncisa klargöranden som jag måste delge.

Jag hatar Brownies. Och jag hatar Skatteverket.

Japp - nu HATADE jag två saker. Inte bara ogillade.

Och Cecilia är mycket välkommen att göra inbrott i min blogg nästa gång jag är strängt upptagen med att analysera mitt maginnehåll efter att ha OD'at på choklad.

;o)

One night special only: Bloggelibloggen goes Blue

Eftersom Blue har fullt upp med att analysera resultatet av brownieintaget och jag klättrar på väggarna efter en vecka utan bloggelibloggen har jag helt sonika tagit herraväldet över denna mycket eminenta blogg. Kära läsare, förbered er på svammel av värsta sort!

Just nu sitter jag och är fascinerad över hur man kan göra en dokumentär om camping som folk faktiskt tittar på. Ok, jag är en av dessa människor för tillfället, men ikväll är jag av nödd tvungen att titta om än slött och ointresserat. Jag har nämligen blivit smärtsamt varse de senaste två dagarna, om att gamla tanter inte ska ge sig på att klättra uppför backar sex gånger på en dag och sen ställa sig och träna ovanpå det. *aj* Jag kommer inte upp ur soffan helt enkelt. Funderar allvarligt på att bosätta mig här i några veckor medan gubben masserar allt som gör ont. Denna ofrivilliga soffkommendering gör att jag börjat fundera på saker och ting mer i detalj, vilket är högst irriterande eftersom det rör sig om petitesser... Nedan följer några av dessa förvirrade tankar som bara måste ut innan mitt huvud exploderar;

Vilket straff man ska utdela till bloggare som rakt av kopierar inlägg och gör dem till sina?! Ett särskilt straff för bloggare som tar kommentarer och gör dem till egna inlägg är nog på sin plats... Dränka dem i honung och binda fast dem mot ett träd nära en myrstack var det värsta jag kom på vilket är ganska talande för att jag måste avsätta tid åt att förfina mina hämndplaner något. Blue, du brukar vara bra på sånt här...några förslag??

Sen har vi ju det där med Linda Rosings blogg. Hade Listoplisto aldrig länkat till sidan på SIN blogg så hade jag aldrig surfat in där. Och nu är jag där VARJE dag och blir irriterad över "jaurnalister", sär skrivningar och hennes förvirrade tidsuppfattning. Listo: I lav jå bäbe, men du är en mkt OND människa..;)

För övrigt har jag varit i New York inatt och shoppat med Victoria Beckham, en synnerligen omständlig dam som envisades med att åka hiss upp och ner innan ALLA kläder som finns i hela världen skulle packas ner i en liten väska - av mig.

Och till sist:

Filippa : packa ner en kavaj nästa gång ni reser utomlands du och Fredde. Klädchockar har vi nog av i Melodifestivalen.

För bloggelibloggen hos Blue,

Cecilia

Somliga straffar Gud direkt...

...och för andra tar det ett par timmar innan straffet kommer.

SkallaldrigmerätaettheltpaketBrownies! SkallaldrigmerätaettheltpaketBrownies! SkallaldrigmerätaettheltpaketBrownies! SkallaldrigmerätaettheltpaketBrownies!

*uäck*

Kiss-Katten

Näe - inte kissekatten. Utan Kiss-Katten aka Kalsong-Katten, har just gjort en David Copperfield. Eller åtminstone en Labero.

Pga Kiss-Kattens förkärlek för att markera revir med sitt stink-kiss så har vi alltid dörren stängd till sovrummet på övervåningen. Trots kastering, och trots Feliway och Fy-Spray och gudvetvad mer så gillar han inte riktigt sin låda.

Well, nu var det inte det jag skulle skriva om, utan bara att det är anledningen till att sovrumsdörren alltid är stängd.

Kiss-Katten har varit ute i vårvädret hela dagen, och jag har sett och hört honom hoppa efter flugor. Dunsa på taket. Spritta omkring sådär glatt som bara en Kiss-Katt kan göra i vårvädret.

Men, den senaste halvtimman har jag hört honom jama uppfordrande. Som han gör när han faktiskt vill in och ha lite käk och extra energi.

Jag öppnade verandadörren och ropade på honom - ingen katt kom. Jag öppnade framdörren och ropade - ingen katt där heller.

Jag trodde att han hade gett upp och gick in igen, men efter ett par minuter började det hjärtskärande mjauandet igen.

Samma ritual igen. Ingen katt kom. In igen, och efter fem minuter började det mjaua igen. Då blev jag lite orolig. Funderade på om han var instängd någonstans. Gick ut och ropade men hörde inte ett ljud. Gick in, hörde honom igen och funderade på om han satt fast på taket.

Men nä! När jag gick uppför trappan hörde jag honom med all önskvärd tydlighet - från sovrummet.

Katten har kommit på ett nytt trick för att komma in. Man kan gå på taket. Åla sig in genom springan till snedfönstret och hamna på sovrumsgolvet. Det ingick nog dock inte i hans plan att sovrumsdörren skulle avskärma honom från omvärlden, och inte heller att hans korkade matte inte skulle fatta att hon hade en så smart katt som hittar egna vägar in.

Jag är lite stolt över Kiss-Katten. Men lite orolig över status på sängkläder om nu detta blir en vana.

Vilket det helt garanterat blir.

Djur är fantastiska varelser - jag ser verkligen fram emot den dagen han har fångat en orm eller liknande och lagt som present i våran säng - och trixat till det ordentligt.

Eller inte!

Alla monsterdiggare!

Det här monstret bor i min mage.

Det här monstret har just tryckt i sig ett helt paket Brownies (och jag tycker inte ens om choklad så mycket).

Det här monstret vill ha sin monsterman, och att monstermannen skall klappa henne på huvudet och säga "allt kommer bli så bra - så bra".

Det här monstret har myror i brallan och spring i benen och elakheter i hjärnan.

Piss off monsterjävel!

Up yours liksom...kära sambo ;o)

Efter att ha spenderat HELA dagen i telefon med mina I-landsproblem. Båtvarv, ett båtvarv till, försäkringsbolag, tidigare ägare av båten. Repeat fyra gånger. Från klockan en minut över åtta imorse till halvjävlafem satt jag med en telefonlur med ett burning ear och pratade, noterade och skribblade ner i min svarta livsviktiga bok vad jag måste göragöragöra.

Så bad jag sambon printa ett enda dokument på jobbet och ta med sig hem så jag kunde fylla i det. En haverirapport.

Jajjamänsan - det skulle han fixa.

Och sen ringde han när han var på väg hem, och då bad jag honom köpa snus eftersom mitt nikotinbehov var minst sagt trängande.

Jajjamänsan - det skulle han också fixa.

Och sen frågade jag honom hur faaan han egentligen skulle klara sig utan mig. Hade det varit han som varit tvungen att reda ut denna härvan hade han kommit till telefonsamtal nummer ett. Exploderat. Slängt på luren. Och sen betalat hela skiten själv alternativt sänkt båten.

Då fick jag ett "drygsött" svar: "Men det är ju därför jag har dig älskling - du är hjärnan - jag är redskapet".

Och vilket kanonredskap jag bor med. Om ni bara visste. När han kom hem tittade jag tindrande på honom med mina nikotinberoende blå ögon, och han sjönk ihop och sa "jag glömde snus".

Första fnysningen från min sida.

Sedan frågade jag om pappret. Då såg han om möjligt ännu spakare ut och sa "jag printade det - men glömde det på jobbet".

Vilket redskap! En rundsmörjning, service och lagning på det kanske?

Två saker skulle han utföra. Två av de enklaste sakerna i världen. Printa papper - ta med hem. Stanna vid kiosk - köpa snus.

Det är tur att han bor ihop med en "brain" i alla fall.

What a feckin' tool ;o)

Jag älskar dig ändå kära du - men ibland snurrar hjulet och hamstern är stendöd...

Överförd kris?

Med bestämdhet hävdar jag att mannen krisar inför förestående 40-årsdag. Men nu vette fåglarna hur han har burit sig åt.
Krisen är överförd på mig - i alla fall tillfälligt - under natten och ytterligare en vidrig natt med mareritter.

Ibland är det inte en "gåva" att nästan alltid komma ihåg sina drömmar. Fan vet om det någonsin är det?

Fick feber igår. Inte förkyld, inte en ynkans liten snuvbacill - utan bara feber och frös inuti benmärgen. Och feberdrömmar är de absolut värsta.

Drömde att JAG fyllde 40. Jag, som är en ungdom, och inte ens nära 40 - ehum! Och det var på midsommarafton (även det väldigt logiskt eftersom jag fyller i januari).
Plats för skådespelet var sommarstugan, och de enda människor jag minns från drömmen är min "skara", dvs de som i min värld kallas för La Familia och består av mig, bästa kamrat K, sambon och hans kompis. Utöver det var även min styvmor där?!

Hela La Familia drog iväg med båt innan jag hade vaknat (i drömmen alltså), och jag gick och vankade och väntade på att de skulle komma tillbaka till kalaset. Allt medan den ömma styvmodern brände korvar på grillen.

När klockan blev halvtio på kvällen var jag ledsen och förbannad och började med att ringa kamrat K. Och alla som drömmer mycket vet hur satans svårt det är att ringa i drömmar. Siffror blir fel, det är oftast bakelittelefoner med snurrskiva. Men inte nog med det, jag hade dessutom slarvat bort min mobiltelefon, så jag var tvungen att komma ihåg allas mobilnummer i huvudet. Bara det var en vånda - i drömmen.

Fick till slut tag i kamrat K, som låtsades ha dålig mottagning och hela tiden lade på luren i örat på mig. Gav upp vad gällde henne, och ringde sambon. Som svarade och sa: "Näe, vi kommer faktiskt inte tillbaka - vi har mycket roligare på båten".

PANG!

Där vaknade jag. Satte mig upp i sängen, tittade yrvaket på klockan och såg att den var sju på morgonen. En okristlig tid även för arbetande sambo som brukar gå upp vid halvåtta.

Ångesten efter drömmen satt som en fet smäll i hjärtetrakten och jag vände mig åt sambons håll för att kura och få bort den vidriga feberdrömmen - enbart för att upptäcka att han inte låg bredvid mig. Och det visste jag att han hade gjort när vi gick och lade oss.

Upp ur sängen i en jävla fart med hjärtat i halsgropen. Ner för trappan förbi två lika förvirrade och yrvakna katter. Och där, på soffan, ligger sambon och trynar under ett täcke.

Under mitt sinnesförvirrade och halvt hysteriska tillstånd och hans "inte ens vaken ännu-tillstånd" kommer då denna konversation:

J: Vad gör du HÄR?
K: Jag gick på toa!
J: Jamen varför ligger du på SOFFAN?
K: Jag skulle kolla på täcken.
J: Vaddå för jävla täcken.
K: Jag skulle kolla priser på täcken!

Då gav jag upp. Kurade ihop mig bredvid i soffan och insåg att han pratade i sömnen.

Vad han har drömt lär jag aldrig få veta eftersom han aldrig kommer ihåg sina drömmar. Men några jävla täcken ska vi inte köpa, behöver inte ha, och har aldrig funderat över.

Och min jävla dröm försvann inte ur systemet förrän flera timmar efter att han hade gått till jobbet.

HUR för man över en 40-års kris på någon annan. Och vad är det för fel i min skalle?

Förutom det uppenbara då förstås.

Norrland - Here I come!

Höstterminen 2008 kommer jag att läsa på Luleå Tekniska Universitet.

Systemvetare på distans. För att kunna jobba heltid samtidigt. Men det är tre obligatoriska besök i Luleå per läsår.

Herreminje - jag som aldrig varit ovanför...öh...norra Stockholm?

Men satan vad roligt det skall bli.

Faslig Fascination

Jag vet inte om jag har skrivit det förut. Teflonminne...

Men varje vecka sitter jag som klistrad när det är "Air Crash Investigation" på TV. Helt oförklarligt egentligen, och det är faktiskt inte min morbida läggning som gör att jag tittar på det. Tycker faktiskt att det är trevligare när det är "live and tell" historier än totalkrascher.

Men det jag fascineras av är alla dessa flygkrascher som faktiskt behövs, för att flygbolagen skall hitta fel som aldrig hade hittats annars. Eller ändringar i pilotutbildning i de fall det är deras felmanövrar som ställer till det (kraschen i Queens tex). Allt på bekostnad av, oftast, många människors liv. Men det är också en av anledningarna till att flyget är det absolut säkraste transportmedlet.

Och efter att ha sett ungefär en miljard program är jag fortfarande lika fascinerad. Sambon likaså.

Enda gången han lämnade TV'n var kvällen innan vi åkte till USA sist, med kommentaren:

- Jag vet inte om jag vill se detta ett par timmar före jag skall sitta i ett likadant flygplan.

Jag satt kvar. Och tittade och fascinerades.

Är det normalt?

Det var precis ett dubbelavsnitt på TV - därav min fundering.

Jag är en sunkapa

Lade mig prydligt på soffan igår och kollade på TV och mannen låg på andra soffan.

Vaknade nu. I en oprydlig hög. Med kläderna på. En benet på joggingbyxorna satt uppe vid knät. Huvan på hoodien låg under min dreglande mun. En förvirrad katt som inte är van vid att sova med matte, en ännu mer förvirrad hund som har haft ett helt hus att röra sig i istället för att vara instängd med oss i sovrummet.

Och en man som ligger och låter som att han börjar småvakna i soffan bredvid.

Och jag har ett sånt shoppingsug som bara jag kan vakna med. Det betyder att jag har drömt att jag har köpt massa fina saker, och då vaknar jag med vild och galen shoppingmani. Jag ser berg av skor framför mig, jag ser jackor som jag redan har spanat på men inte köpt.
Och jag vill bara ut ur huset och hysta VISA-kortet vilt omkring mig.

Det brukar (jag använder ordet med försiktighet) lugna sig efter ett par timmar. Men just nu befinner jag mig fortfarande i det maniska tillståndet.

Förbannade kvinnogen!

JAG VILL SHOPPA!

Måste sluta...

...men nu skakar jag av skratt.

Taget ur sitt sammanhang från nedan nämnda "bloggdrottning":

"Alex,du är ju juarnalist?"

JUARNALIST???

Vad är det? Vad det DET jag pluggade till?

Tror själva fan att jag missar stavning och grammatik ibland.

*fnissar och upprepar "juarnalist"

Ifrån kvinnan som redan tidigare har skrivit "intervjuv"

Kummel - Hummel

Jag tittar fortfarande med beundran på min blogg. Särkilt på kumlet och sommarhavet. Och vad ser jag?

Jo, en liten människa som går bakom klippan. Nyfikenheten blir total. Vem är det? Varför ser man bara överkroppen? Är han nudist? Spanar han på andra nakna brudar som ligger bakom klippan men inte syns på bilden?

Fantasin skenar iväg totalt. Men jag har jävligt roligt under tiden som jag fantiserar om mannen på bilden.

Jag tror på en livslång kärlek från mig till Listoplisto - obesvarad och olycklig ;o)

Men, nu till något superviktigt. Blinda Trosings blogg. Den där bloggen som är som en sårskorpa som man inte kan sluta pilla på (eller läsa), för den är så beundransvärt USEL och därmed rolig fast det inte är meningen.

De har tagit bort anonyma kommentarer, för att det är någon elak jävel som inte gillar Trosing som tydligen skriver hela tiden (Cecilia? :-p).

Jag citerar från bloggen: " Till er som är seriösa fortsätt kommentera,jag blir glad att det finns så många omtänksamma personer..."

Min fråga kommer direkt. Är man bara seriös om man är omtänksamm (med två m)?

Hello...my name is Linda Rosing and all jag vill ha is a club for inbördes beundran.

Hon har ju redan bevisat att hon tar bort de kommentarer som bevisar att hjulet snurrar men hamstern är död. De kommentarer där hon faktiskt blåljuger. Eller fått saker bakom foten.

Hybris i kombination med för mycket kokain?

Kul är det i alla fall.

Så jävla innihelsike kul att jag blev på så gott humör att jag bestämde mig för att deklarera idag.

Tack Linda...för att du förgyller min tillvaro...

;o)

Till Och Med...

...mannen tycker att bloggen är vacker. Så vacker att han drog upp den på storbilds-TV'n.

DET är en komplimang som heter duga med tanke på att han för det mesta tycker att bloggande är lite tramsigt ;o)

Och han var mycket mycket imponerad över bilden, och layouten. Och undrar om det månne kan vara Flatskär på bilden.

(As I write sitter mannen och tittar på TV'n och beundrar och funderar)

Den du Listoplisto, den komplimangen går inte av för hackor. Vi snackar om en man som inte noterar hårfärgsbyte, nya kläder eller om man har smink på sig eller inte. Men bloggen fick sig en komplimang.

:o)

Jag är kär...

...i Listoplisto. Faktiskt. På riktigt.

Kan se en framtid där vi marcherar hand i hand på Pridefestivalen.

Och allt detta för att hon har gjort min fina layout. Och dessutom som en total lurning och överraskning.

Det bor en smygflata i mig.

PUSS!

"Ny" framtand...

Igår:

Polis (som faktiskt kom och mötte mig vid båten), söt sådan. Totalt okunnig om båtar. Totalt! Han gick snällt med mig runt när jag pekade på all skit och sa om precis allt "Vad heter en sån på båtspråk?" innan han skrev ner det på sitt mystiska detektivblock. Jag hade någonstans hoppats på hela CSI teamet liksom. Helst Las Vegasdelen.

Försäkringsbolag (som också damp ner vid båten strax efter att polisen hade åkt), dock ej söt alls.
Gick runt i en timma, men jag behövde åtminstone inte tala om för honom vad saker och ting var för något.

Under tiden satt Lill-Loppan i bilen bredvid. Och när jag kommer ut i bilen är filten blodfläckig och hunden haltar.

Där hade jag definitivt behövt CSI-teamet. Hittade INGENTING som blödde på hunden. Inte en skråma, och hon löper inte. Konstaterade dock att hon har sträckt sig i ena bakbenet när hon har hoppat mellan filt och hatthylla (normalt beteende). Men jag har kollat ALLT från trampdynor till öron, näsborrar, hals, päls...inget blod.

Antingen har hon dödat ett mindre djur och ätit upp det, eller så är det heeelt oförklarligt?!

Hem, tjurade...och tjurade lite till.

Idag:

Tandläkaren - lagad framtand, rotat i rotfyllning. Hjärta, smärta och rädsla.

Ner till varvet med hela käften bedövad.

Det är faktiskt ganska intressant att man kan snäppa sig själv på nästippen en timma efteråt utan att känna att man har en näsa.

Gullade upp varvgubben i brygga under en och en halvtimma med bedövad käft, och fick honom att äta ur min hand. (Jo - jag är bra på sånt)
Så nu skall ha fixa den direkt, fast dom inte har tid, hade han kunnat hade han fixat den igår.

Sen till banken för att fixa ett par papper åt sambon. DÅ började bedövningen släppa och jag ville börja gråta.

Hem, försökte föra en konversation med sambon och återge vad som hänt under dagen. Men han var ju givetvis inte ett dugg intresserad av tandläkar-traumat, bara båten. Som sagt, jag ligger nog på tredje plats.

Och NU ORKAR JAG INTE MER.

Det enda som fick mig på gott humör var att jag läste att Blinda Trosing skall bli flygvärdinna. Det, är humor...humor på hög nivå.

Jag måste ta reda på vilket budget-budget-bolag som anställer henne för att få sola sig i hennes "glans" så att jag aldrig gynnar dom.

Un drar om hon pra tar li ka sär skriv et som hon skriv er...då kan det bli roligt.

Vin eller vatt en till mat en?

Tack!

Jävla förbannade pissråttor...

...och några könsord på det!

(Varning för språk Rated R redan nu)

Mannen åkte ner till båten som snart skall sjösättas. Och vi har haft INBROTT. På både insidan och utsidan.

Inte vanligt simpelt pojkstreck heller. Ankarspel borta, stereo borta, VHF borta, värmare borta. Och lite till...ja just det - BORTA.

Stöld för MINST 60.000 kronor. Och då är inte ens arbetet inräknat eftersom FANSKAPEN som tyckte att det var en bra idé att sno grejor från vår båt har klippt kablar lite här och var för att få med sig skiten. Och sen var det tydligen för jobbigt att SKJUTA luckan till akterruffen, myyycket enklare att slita bort den. Så hela "rullisten" är sned.

Inte nog med att dom har snott grejor, dom har dessutom gått bärsärka-jävla-gång för att få med sig skiten. Och härjat och söndrat på vägen.

Är det något man vill höra när man kommer hem efter en TREVLIG kväll hos kamraten, med tillhörande naprapatbehandling och god middag.

Är det något man vill höra ALLS?

Först blev jag ledsen. Sen arg. Och nu helt jävla tokförbannad på fanstygen som har gjort det.

Jävlaförbannadeskitpissfittor!

Imorgon måste jag ringa polis, försäkringsbolag, hamnen (som är BEVAKAD) och dessutom hitta en marina som kan laga skiten pronto eftersom vi faktiskt har tänkt använda båten mycket mycket snart.

Och i dessa sjösättningstider kan man väl se sig i månjäveln efter någon som kan laga, dona och fixa snabbt. Och att handläggningstid hos försäkringsbolag inte går snabbt vet ju alla.

Jag är arg, monsterarg...det är nog tur att man inte ser pissfittorna in action, för då hade jag gjort mig olycklig!

Ännu olyckligare än vad jag är just nu antagligen.

Anledningar att inte skaffa barn...

Barn är djävulens avkomma. De allra flesta. Oberoende av föräldrar och uppfostran, den mest kärleksfulla förälder kan fortfarande pluppa ut barnet från hell. Trots fantastiska gener och vackra föräldrar, dristar jag mig till att jämföra barn med Damien från Omen-filmerna.

Och jag är lyckligt frivilligt barnlös.

Efter att ha spenderat helgen med ett djävulsbarn tänker jag nu lista en bråkdel av den uppsjö anledningar det finns att INTE skaffa barn.

• Det går inte att föra en konversation med ett barn. Det är faktiskt inte ett smack gulligt när man måste säga "VA?" till ungen 14 gånger, för att barnet inte bara läspar, utan även pratar grammatiskt fel och inte kan alla ord. Det ÄR definitivt inte sött att konversera med ett barn modell litet som säger "Ba Bi bluuu....Tu Miiiiii".

Jaha liksom? Och det betyder? Skitsamma - jag bryr mig faktiskt inte!

• Barn förstår inte ironi. Ironi, en av samhällets byggstenar. Bland det viktigaste vi har. Men det krävs en god portion intelligens för att snappa ironi, vilket barnet inte besitter, ej heller somliga vuxna. Av förklarliga skäl - dumhet. Barnet har ritat ett hus, kommer stolt springade och visar upp det och man säger "Oj - det var en fin häst du har ritat där". Barnet plutar osött med underläppen och säger "Det är ingen häst - det är ett HUS"...konversationen fortgår i all evighet med basorden HÄST - HUS - HÄST - HUS tills barnet börjar gråta

Ironi är bortkastat på barn.

• Barn, framför allt när de blir äldre och inte är små spädgrisar längre, luktar oftast skit. För barn vill faktiskt inte tvätta sig. En otvättad "spädgris" luktar fortfarande gott. Men en sunkig sexåring som ingen har tvingat in i duschen på tre dagar luktar skunk. Värre än skunk. Skunk upphöjt till ungefär tre miljoner. Fett hår, lortiga kallingar och trötta föräldrar som inte har orkat tjata om varken dusch eller tandborstning. Är jag tvungen att vistas på samma kvadratmeter som ett smutsigt barn vill jag inte ha någon som helst kroppskontakt. Kom inte och sitt i knät. Prata inte med din godisstinna mun. Sitt i något hörn med doftgranar hängandes i öronen. Tack!

• En trevlig lördagkväll med jämnåriga vuxna förstörs i 99 fall av 100 för att barnen vägrar sova. Vägrar sova och vägrar tvätta sig. Ju mer de BORDE sova, desto högre decibel snackar vi om. Att som vuxen sitta med en najs drink framför sig samtidigt som man försöker snacka vuxengrejor går bort. Försvinner. Drunknar i barnets gälla stämma. Barn är blodsugande uppmärksamhetsknarkare. När dom i själva verket borde ha fått kvällsmat med krossad Valium så de vuxna kan dricka sina drinkar i lugn och ro, och dessutom kunna spela låtar på mer än steg två på volymknappen i ren och skär skräck för att barnen skall vakna igen.

Smutsiga illaluktande barn är en sak. Smutsiga illaluktande VAKNA barn en helt annan.

• Inte nog med att de tar plats, de växer också. Och kostar pengar. Massor av pengar. Pengar som man istället kan lägga på Botox (för att fylla rynkorna man får av vännernas barn), eller andra liknande nödvändigheter. En oduschad tonåring vill jag inte ens tänka på hur illa det skulle lukta. Ungefär som i ett inrökt hus sitter tonåringens odör i väggarna. Och tickar pengar och tid.

• Och nej alla föräldrar. Era barn är inte söta. Definitivt inte sötast i världen. Det är inte gulligt att återge en berättelse om vad barnet sjunger för godnattsånger. Eller att barnet har gjort en sketch i skolan. Det är varken gulligt eller roligt. Det är bara sorgligt uppenbart att man lever genom sina barn och inte har något annat att fundera över. Över matbordet och sin Sjötunga Walevska diskuterar man på A-Ekonomi, pratar om hur Viktig Man Har Varit Under Dagen. Alternativt vad man har köpt för platåskor för att kunna strutta med. Helt beroende på intresse och läggning. Inte om barnens fingerfärg. Eller vilka fina pärlplattor barnet har gjort. Vill jag ha en pärlplatta gör jag den själv, då blir det i alla fall snyggt.

Skulle jag ändra mig lovar jag att meddela min bekantskapskrets. Tills dess. Håll barnen borta. Det kanske blir ensamt. Men med pengar kan man köpa nya polare.

Barnlösa sådana!

Robbie My Man

Mannen som startade denna bloggen; Mr Robbie Williams. Som med sina sexiga, over the jävla top, moves och med en glimt i ögat som fortfarande får mig att bli knäsvag gjorde åter entré i mitt liv. Mitt absolut första trevande inlägg i bloggvärlden handlade om denne man.

Jag köpte Sing Star idag. Och eftersom jag redan tidigare var olycklig ägare till Guitar Hero så är jag nu redo att starta ett band. Helst ett band beståendes enbart av mer eller mindre tondöva personer och som absolut inte är kapabla att ta in ett intryck utifrån (alltså SE noterna i Guitar Hero), och sen använda sig av någon del i hjärnan som jag totalt saknar för att omvandla synintryck och skicka en impuls till vänster hand som sköter färgknappar, och en impuls till höger hand som samtidigt skall slå på "strängen".

Jag provade just Sing Star. Därav min syftning på Robbie Sexigastihelavärlden Williams. Genom att sjunga duett med honom.

*nynnar på "then I spoiled it all by saying something stupiiiiiid like I loooooove youuuuuuuu"

Vem vill vara med i bandet för musikaliskt handikappade, med en total oförmåga att omvandla synintryck till diverse knapptryckningar? Och helst även total avsaknad av taktkänsla.


Jag är tamejtusan helt väck i pallet. Jag sitter ENSAM och sjunger med Robbie, och ENSAM och spelar på en jädra plastgitar med olikfärgade knappar.

Hur tragisk är jag på en skala? Och hur gammal? Störd behöver jag inte fråga om - det inser jag själv.

Jag känner mig inte en dag över sju år.

Bandet skall heta "I en annan del av Göteborg". Any takers?

Och Listoplisto...

...jag vill ocksåååå ha en skitsnygg blogg. Blå med hav och grejor.

Tar du betalt per timma eller räcker det om man bara lägger ett gott ord för dig någon gång då och då?

*grön av avundsjuka*

Synapsfel?

Jag har köpt boken "The Secret". Efter att ha blivit tvingad av min frisör. Han var mycket klar på den punkten när jag klippte mig för ett par veckor sedan. Trots sin thailändska brytning.

- Du får inte komma tillbaka förrän du har läst The Secret!

No idea in hell vad det var för bok när han sa det. Men han sa det med sådan asiatisk övertygelse, och använde argument som att "Oprah minsann hade den i sin bokklubb".

Nu har han sms'at att mitt löshår har kommit. Han skall sätta i extensions, så jag kommer bli värsta bimbon. Och jag har inte vågat ringa honom, för jag VET att första frågan kommer blir:

- HAL DU KÖPT THE SECLET? HAL DU LÄST?

Igår lommade jag in i bokhandeln och frågade efter den. Idag har jag fingrat lite på den. Och tydligen skall jag bli en fantastisk människa. Med fantastiska tankar. Och ett fantastiskt liv. Efter att jag har läst klart den och greppat hemlisen liksom.
Det känns som att jag håller i en bok med trolldomar och besvärjelser.

Jag är inte helt övertygad om att jag kan bli en bättre människa.

Jag trodde jag var jävligt fullkomlig som jag är?

Någon som har läst den eller hört talas om den? Eller är det bara jag som är puckad? Vilket nu då boken tydligen skall styra upp...ehum!

Trött

Ibland blir man bara så jävla trött.

Det sjunde inseglet hade fan varit en komedi med mina mått mätt just nu. Och då har jag INTE höga förväntningar. Realistoptimist - det är jag det.

Men det hjälper banne mig inte att varken vara realist eller optimist.

Jag tror fan att jag skall gå tillbaka till att bli en tvättäkta cyniker igen.

Cynisk var bra vill jag minnas. Och jag var en bra cyniker.

Godnatt...

Haunted?

Jag drömmer alltid på natten. Fast det gör väl alla, men många kommer inte ihåg sina drömmar dagen efter. Det gör jag nästan alltid, på både gott och ont.

Denna veckan har jag drömt mardrömmar VARJE natt. Och varje jävla morgon vaknat med årets angst. En morgon pratade jag tydligen tom med i sömnen, och sambon hade en konversation med mig. En oförklarlig sådan eftersom jag tydligen hade sagt åt honom att ringa en tjej (ett tjejnamn jag inte känner någon som har), och det enda jag minns av drömmen var att jag hade gått i snö. Pulsat, uppför och slitit i någon slags vidrig snötävling. Så varför han skulle ringa denna tjejen, vemhonnuär, på morgonen, det vette fåglarna. Helt oförklarligt.

Inatt slog mina drömmar veckans rekord och nu får det vara bra för den här mardrömsperioden tacksåmycket.

Funderar dock på att ha ett block bredvid sängen så jag kan skriva upp dom så fort jag vaknar. Både de bra och dåliga drömmarna. För nu, ett par timmar efter uppvaknandet, börjar drömmarna blekna. Men ångesten ligger kvar som ett täcke runt hjärnan. Och man går omkring hela dagen med en obehagskänsla.Utan att jag egentligen kommer ihåg i detalj vad jag drömde längre.

Fast jag kom i ihåg det med all oönskvärd tydlighet imorse.

Någon som är bra på drömtydning?

Att det är något jag funderar över behöver man inte vara utbildad för att förstå.

Kan det kanske vara så jävla enkelt att jag skall till tandläkaren TVÅ gånger nästa vecka?

WTF?

Nu går fan på torra land.

Igår kom mannen hem och sa att han hade köpt vax och sämskinn. Jag bara tittade på honom och sa:

- Jag känner inte dig längre!

Idag fick jag ett meddelande på MSN strax innan fem:

"Dö inte nu, men jag stannar på jobbet och tvättar bilen"

JAG DOG!

Mannen som kör med två veckor gamla McD-påsar i bilen. Med körförbud och en backväxel som knappt Pippi Långstrump hade orkat få i.

Nu tvättar han bilen efter att ha haft den i sin ägo i FYRA dagar.

Vem har tagit min man - och skulle den personen vilja vara vänlig att returnera bilslusken jag bodde med tidigare?

Jag skulle valt "mina"!

Jävla kärringbrillor.

Jag ser 10 år äldre ut. Minst. Brillmongo och kärringvarning. Dom andra var garanterat coolare. Dom jag valde bort.

Frågade mannen när jag kom hem om inte glasögonen var kärringaktiga. Och om jag såg ut som en kärring.

- Glasögonen var snygga. Kärringlooken kan du inte göra något åt.

Varför frågar man?

Saker jag ogillar...

Jag OGILLAR (mannen tycker att jag slänger mig för lätt med ordet "hata") att prova ut nya glasögon. Ogillar det i allra högsta grad. Och måste jag göra det så behöver jag smakråd.

Men helst gör jag det inte alls. Var hos optikern förra veckan för att få linser igen. Och eftersom ett glas i mina glasögon tycker att det är en bra idé att trilla ur lite då och då så frågade jag om den gode optikern kunde fixa det.

Jodå, det var inga problem. Medan jag väntade på att han skulle knöla in glaset i glasögonen så det inte ploppar ut hela tiden stod jag och pillade på bågar.
Ställde en fråga om titanbågar och deras hållbarhet, eftersom sambons har gått sönder inte mindre än tre gånger på ett år. Det tyckte optikern var underligt.

Varpå jag lite malligt sa:

- Ja, mina bågar är ju plast, och jag har haft dom i sisådär fyra år (har i verkligheten ingen aning om hur länge jag haft dom - men länge är det i alla fall). Och jag somnar med dom på mig varje kväll. Men mina går minsann inte sönder.

Och får svaret inifrån optikerkontoret:

- Du, dina glasögon är sönder. Dom har gått av på ett ställe i bågen. Jag kan försöka limma, men jag kan inte garantera hur länge dom kommer hålla.

*insert morrande ljud här*

Jahaja...då var det bara att hetshitta ett par nya glajjor. Utan att vara mentalt förberedd på det. Och utan smakråd. Jag tog första bästa från hyllan som (givetvis) liknade de jag redan har, och sa "tack - dom här tar vi då".

Men då kom optikern med ett par andra, och tyckte att jag skulle prova dom. Bra optiker - bågar mycket billigare än de mina fumliga fingrar plockade ut. Jag fick switcha mellan dom två bågarna medan han hummade och brummade och sedan valde HAN de som han hade plockat ut.

Jag tyckte nog fortfarande att jag såg lite bättre ut i dom jag hade pekat på. Men oooorka prova glasögon.
Det är en pina.

Nu ringde han och sa att dom var klara för upphämtning. Och igår sprack hans lagning av mina nuvarande. Fast dom hänger fortfarande ihop.

Jag inser att jag bör åka och hämta dom. Men har lite ångest inför hämtandet och bytet.

Jag menar: Vem fan kan prova ut ett par snygga bågar med FÖNSTERGLAS i? Man ser ju inte hur man ser ut...man ser bara en lätt dimmig version av sig själv i spegeln. Om man inte går jätte-jättenära och bara ser ögon, båge och en stor snok mitt i plytet.

Därav mitt ogillande av glasögonsutprovning.

Och detta inlägg är enkom procrastination för att fördröja hämtningen av de nya.

Blecchhhhhhh!

Vårklippning och borttappat katt...

Håller på med vårklippning av tidigare alldeles för långhårig hund. Jo, hon är renrasig även fast hon ser ut som en byracka. Och, tibetanska terriers har INTE uppåtstående (vad som ser ut som kuperade) öron. Bara ibland när dom sover tydligen.




"What the hell? Gör du narr av mig medan jag sover???"




Fundering på kvällskvisten. Under dagen hade jag sett tigerkatt komma från garderobsdelen i huset ett par gånger med väldigt pliriga nyvaknade ögon. Men varje gång han försvann igen kunde jag inte hitta honom. Jag är inte så väldans bra på att leta heller.

Bad sambon göra en koll när han kom hem, för jag visste ju att kattkraken var där någonstans. Men jag hade kollat stolar, in i garderober (trodde jag) och diverse andra ställen.

Sambon hittade honom. På den nya sovplatsen. I sambons kalsonlåda. Det är en hankatt! Borde det inte vara mer logiskt att han låg bland MINA underkläder.

Numera omdöpt till Kalsong-Katten.

Dagens rapport från zoo'et.

Ny kärlek behöver olja...

...gammal kärlek behöver bara pussar och kramar.

Glad som en speleman åkte mannen till jobbet imorse. I en miljon kilometer i timman troligen.

När han skulle åka hem droppade något oidentifierbart från "frammen" på bilen.

Något som heter hydraulolja läcker tydligen från en mystiskt lagning.

Han kom hem. Sjönk så lågt att han tog min läskigt lilla Corsa och åkte och köpte medicin till sin nya kärlek. Och mat till mig.

Idag är en sådan där dag. En sådan där när man bara vill dra någon gammal över sig och sucka.

Och då menar jag inte i positiv bemärkelse.

Något fattas mig. Jag vet inte vad. Och jag avskyr när jag inte kan sätta fingret på det som felas. Bilen behövde hydraulolja och behöver en lagning där det läcker.

Nu återstår bara att klura ut vad jag behöver för medicin. Och vad det är som läcker. Eller om det är något som är tilltäppt.

Bilen misstänks ha varit krockad och lagad efter en grundligare inspektion. Men absolut inget olösligt.
Jag känner mig som att någon kört över mig med en bulldozer, och sen backat och kört över mig en gång till.

Hur lagar man det?