tisdag 1 maj 2007

Rosa - blått. Eller fyra jävla nyanser av brunt...

...what's the big deal?

Efter att ha läst kommentarerna på
Vandrar Vilds sida och Li's inlägg så blir jag nästan förbannad. Ursäkta en okunnig barnlös, men vad är problemet?

Har köpt en del barnkläder, och hittat massa coola kläder till småkids utan att bry mig om färg eller om det är skiftnycklar på grabbarnas kläder eller små jädrans virknålar till tjejerna, för så stereotyp är jag inte.

Har svårt att tro att en bäbis bryr sig om han/hon bajsar ner en rosa eller en blå sparkdräkt, vilket innebär att problemet verkar vara gigantiskt för föräldrarna, och det kommer en dag när barnet själv har en egen åsikt. Ska han/hon då få ha det, eller ska föräldrarna fortsätta bestämma vad som är politiskt korrekt (i deras ögon - för detta är en subjektiv bedömning - torde vara omöjligt att vara objektiv när det gäller sådant här).

Jag kommer osökt att tänka på min kusin i USA och hennes numera ettåriga dotter, som var ett halvår när vi var där sist. Vi hade ett jättegräl om hennes plan för barnuppfostran, och jag vet - jag skall väl antagligen inte ha någon åsikt alls som den lekman jag är på området. Men jesus vad arg jag blev.

Missförstå mig rätt, jag älskar min kusin och hennes man, men när det gäller detta anser i alla fall jag att de går överstyr. De har planerat för dottern fram tills hon är sisådär 18, saker som DE tycker - och vad barnet så småningom kanske vill verkar dom strunta i.

De skall inte ha någon TV (eller rättare sagt TV-mottagare - TV har dom redan) för att barnen inte skall kunna se skräp på TV utan planerar att bara hyra pedajävlagogiska DVD'er som barnen skall se.
Barnen kommer inte att få några TV-spel, eller dator, för att främja barnets kreativa sidor (pappan växte upp på det sättet och är iofs grymt kreativ och jobbar bara med att utbilda i finsnickeri, design, drejning osv). Men tänk om inte barnet är ett dugg kreativt då?
Märkeskläder är inte att tänka på, funktionellt skall det vara för att lära barnen att inte bli materialister.

The list goes on and on!

Där blev jag heligt förbannad, och blir fortfarande när jag tänker på det.

Vad händer första dagen i skolan, när Emma kommer dit i pappas makramékläder, har inte sett ett enda avsnitt av vad det nu kan vara för barnprogram som är poppis där och då (troligen inte Bollibompa), aldrig tagit i ett dataspel och med sin egen matlåda med ekologisk mat?

Jo tjenare och grattis, dom har troligen skapat ett mobboffer av sitt barn, om inte barnet är starkt nog att stå emot - och det vet väl alla hur svårt det är, och att bli av med en sådan stämpel är ännu svårare.

Rosa eller blått, vitt eller svart. Skit i färger, egna värderingar och tänk tillbaka på hur det var när vi var kids.
Näe, vi hade antagligen inte dött om vi inte hade haft ett Nintendo eller ett par Levi's 501 men visst faen gjorde det livet lite enklare och bättre. Alla föräldrar har sina sidor och sina åsikter som de medvetet eller omedvetet prackar på sina barn, men istället för att haka upp sig på småsaker (eller som jag anser i min kusins fall - jävligt stora saker) så lär barnet att vara starkt, ge det självförtroende och självkänsla, peppa ungen att ha egna åsikter. Och om sen åsikten blir att tjejen vill ha skiftnycklar på tröjan eller rosa glitterpumps so be it. Men då har ni i alla fall en cool unge med skinn på näsan, istället för att fundera på om bajset är snyggare i en rosa eller blå sparkdräkt.

Och jo, innan jag blir påhoppad för att jag inte fattar andemeningen av inlägget om Lindex, jag fattar - dom kör på ett hittills vinnande koncept. Men att VÄGRA sätta på sin flickbäbis en rosa mössa av princip från föräldrarnas sida är ju faktiskt bara stockdumt.

Det finns massor av skitcoola kläder för kidsen, köp det ni vill tills ungen är stor nog att välja själv, men fokusera på att göra barnet till en stark egen liten person istället för att vägra rosa till lilltjejen.

Sila elefanter och svälj mygg!

6 kommentarer:

Cecilia sa...

Valfrihet är mitt ledord, vilket framgår av mitt inlägg i samma ämne. Färgerna åt sidan, så handlar barnuppfostran om att skapa så stabila och trygga vuxna som det går utifrån de värderingar och erfarenheter man har. Barnuppfostran är laddat, särskilt om man inte är överens, men någonstans så måste man som förälder sätta gränser för det man anser vara acceptabelt och stå för det. Så gör även vi. Våra barn har samtidigt en enorm integritet och egen vilja, så jag vet att det inte kommer att köpa allt vi säger och tycker -vilket din kusin kommer att bli varse om en dag. Fast på en punkt håller jag med dem, märkeskläder gör en inte lyckligare precis, även om det är superduper kul att shoppa ;

Blue sa...

Du är klok som en bok, ditt inlägg retade ju mig inte heller, men i vanlig ordning glömmer man i sin ilska att ta med det som är bra och fokuserar på det man inte håller med om.

Märkeskläder gör ingen lyckligare, men det gör inte hemtovade vantar, kläder sydda i gjuteväv eller makramékläder heller.

Förresten, tar tillbaka det där med att det inte gör någon lyckligare - det gör det visst det - mig ;O)

På 80-talet skulle aaaalla ha Busnel-, Alan Paine-, Lyle & Scott- och Ivanhoetröjor, kidsen som inte fick det var lite utanför och hade "taskiga" föräldrar. Har ingen koll överhuvudtaget på vad det är kidsen "skall" ha idag, men jag tror nog att de som får det är liiiiite lite lyckligare för att det iaf är en sak mindre att bekymra sig över i skolan. För barn är elaka, och blir bara elakare mot utstickare.

Starka utstickare växer ofta upp och blir vansinnigt framgångsrika och trygga i sig själva. Men de svagare utstickarna kan må dåligt av det livet igenom. Och då tror jag inte att dom tackar sina föräldrar för att dom var principfasta när dom var tre år.

Sorry, men det är min åsikt. Och jag har sett båda sidor av myntet på alldeles för nära håll. Jag minns min högstadietid som den roligaste i mitt liv, medan min älskade lillasyster grät sig igenom de tre åren och vi har samma föräldrar, samma uppväxt med samma värderingar och min syster kan inte ens se sin högstadieskola utan att må pyton än idag trots att hon är vuxen. Det finns en skillnad i personlighet mellan mig och henne, men den har icke med saken att göra i detta fallet. Mina föräldrar valde att flytta när hon skulle börja högstadiet och där gick det åt skogen.

Jag minns fortfarande när jag som redan hade flyttat hemifrån sov bredvid min gråtande syster på natten för att hon inte ville gå till skolan på morgonen bara för att hon inte skulle känna sig ensam. Och det hade inte ett skit att göra med om hon hade rosa eller blå kläder på sig.

Jag är helt övertygad om att barnuppfostran är bland det tuffaste man gör i livet - och jag kommer fortsätta ha åsikter även om jag är lekman.

Men jag tycker iaf att du är klok som kör på valfrihet, vad hade hänt om du hade sagt till dottern:

- Näe gumman, vi målar ditt rum skogmullegrönt förstår du, för det är inte okay för en tjej att gilla rosa. När du blir 18 får du måla precis hur du vill.

Och ett PS till Li ifall du läser detta. Jag menar inte att DU är korkad eller har fel. Jag började med att läsa ditt inlägg med ett leende och till viss del medhåll. Men sen när jag fortsatte att läsa andras inlägg blev jag skogstokig.

Omvänd trångsynthet kan man nog kalla det när det fanns så in i h-vete många "principfasta" föräldrar därute.

Rädd blir jag då!

Och ännu mer övertygad om att inte sätta barn till världen. För om det kan gå käpprätt åt skogen när det handlar om barnupfostran och i mina ögon petitesser, vad händer då med dom stora sakerna?

Näe, jag skulle antagligen göra helfel när det gäller allt - och det skrämmer livet ur mig.

listoplisto sa...

Själva poängen för min del har alltid varit just att man INTE ska tvinga barn till att ha vissa kläder eller vissa leksaker o.s.v
Men min erfarenhet säger att många föräldrar tyvärr GÖR det, mer eller mindre omedvetet.

Och ja, "tvinga" är kanske ett starkt ord i sammanhanget när man pratar om spädbarn i sparkdräkt, men när man stöter på föräldrar som får något äcklat i blicken ens vid TANKEN på att deras lilla pojke skulle ha en rosa body eller (gud förbjude) BLOMMOR på kläderna, då känns det som att valfriheten är helt bortblåst på något vis...

Den här galna (i mitt tycke) uppdelningen av flick- och pojkkläder, har eskalerat de senaste 10-20 åren, såvitt jag kan se.
Går man lite längre tillbaka, t.ex. till 70-talet, så var det ju inte ALLS på det här viset. Då var det lite mer sådär som jag skulle önska, att barn har KLÄDER, punkt slut. Inte att flickor har flickkläder och pojkar pojkkläder och har man "fel" så blir man homosexuell, typ.

Problemet som jag ser det, är inte själva färgerna eller kläderna i sig, utan SIGNALERNA som kläder sänder. Det räcker att se hur det går till i en del våldtäktsrättegångar där kvinnor ifrågasätts för att de haft kort kjol och urringning? Kaaaaanske får de ändå skylla sig själva?
Eller för all del dokusåpakulturen där blondast och bystigast uppfattas som mest korkad men ändå går längst, för tjejer är snygga kroppar, inte så mycket mer (i den världen i alla fall).
För att inte tala om killar som klär sig eller beter sig lite utanför den traditionellt manliga normen. De som automatiskt antas vara homosexuella, för vilken "normal" man skulle ha på sig kjol??? (så resonerar ju många).

Någonstans här tycker jag att vi har nått botten. Jag vill inte att kläder och utseende ska spela den ENORMA roll som de gör idag.
Jag tycker det är vansinne, och jag tycker synd om våra barn som kommer växa upp i en värld som har dessa värderingar och attityder.
Framförallt blir jag ledsen när vi föräldrar inte är smartare än att vi går med på den här uppdelningen redan från första dagen.

Det har ju gjorts undersökningar som visar att vuxna tolkar barns gråt helt olika beroende på om de tror att barnet är en pojke eller en flicka. Vi har så himla mycket förutfattade meningar om hur pojkar "ska" vara och ur flickor "ska" vara. Jag tror det är nyttigt att utmana de förutfattade meningarna, för jag tror inte att de är konstruktiva på NÅGOT sätt. De skapar istället snäva nischer där man får HOPPAS att man själv och ens barn passar in om man inte vill betraktas som konstig eller knäpp.

Vi lever i en SKENBART valfri värld. Det är en snygg illusion.
Vi får välja preciiiiiis hur vi vill, bara vi väljer som man "ska" välja.
Det är sorgligt. Som fan.

Blue sa...

Jag tror faktiskt inte ens att världen är skenbart valfri, den är inte valfri helt enkelt. Eller rättare sagt, den är valfri, fast med konsekvenser av olika slag. Konsekvenser som både är positiva och negativa beroende på vilket håll man väljer att gå åt.

Håller dock inte med om att problemet har blivit större de senaste 10-20 åren, för det känns som att det finns "utrymme" för att vara mer annorlunda nu än för bara 10 år sedan. För det var faktiskt inte så längesedan som det inte var "okay" att vara gay. Men de senaste åren poppar folk ur garderoben som aldrig förr, Pridefesten blir större och större och det är helt enkelt inte konstigt längre att ha två pappor eler två mammor. Kärnfamiljen håller på att luckras upp och det som vi idag inte är vana vid, tex att vara barn till ett homosexuellt par kanske är fullständigt jämförbart med att vara skilsmässobarn på 70-talet. Tidernas ändras, vi ändras - men ju äldre vi blir desto mindre förändringsbenägna blir vi. Så, det som vi tyckte var förlegade åsikter hos våra föräldrar har vi idag accepterat, medan vi är förstockade när det gäller helt andra saker enligt barnen idag. Och så kommer det antagligen se ut tills mänskligheten dör ut.

Och, som sagt, poängen måste väl någonstans vara att göra sitt barn till en stark och trygg person, utan att gå in på petigheter. Det skulle vara min högsta önskan om jag hade barn. Och min största skräck hade varit att göra mitt barn otryggt. Vad som sedan händer i skolan och i relation till andra barn kan man som förälder hjälpa till att påverka.

Det är ytterligheterna åt båda håll som retar mig, att vägra sätta på sin flickbäbis en rosa mössa av principfasthet är precis lika korkat som att vägra pojkbäbisen blommiga kläder (eller rosa).

Och ja, det har gjorts massor av genusundersökningar när det gäller barn i alla åldrar. Någon gång på forntiden när jag pluggade skrev jag en uppsats om skillnaden mellan pojkar och flickor i grundskolan - och klankade ner rätt ordentligt på lärarhögskolan samtidigt.

Ofta - jag säger inte alltid - är pojkar mer högljudda, leker hårdare och tuffare än flickor. Och det är okay, när dom är små (enligt föräldrarna), för att sedan bli okay en gång till när de börjar skolan. Pojkar stod då för över 70% av den totala taltiden i klassen. Medan flickorna jobbade på i tysthet. Lärare främjar beteendet genom att INTE göra något, och vid kontakt med Lärarhögskolan i Göteborg ställde jag frågan om problematiken fanns någonstans på läroplanen för blivande lärare - men icke då.

Vilket innebär i förlängningen att bäbisar växer upp till högljudda pojkar som sedermera växer upp till män som vet hur man tar för sig i arbetslivet. Och vi står tillbaka, inte fullt lika bra på att framhäva oss själva. Det är bara att titta på statistiken, män har mer betalt och det finns fler män i chefsposition än kvinnor.

DET tycker jag är sorgligt, och det vette fan om det har med rosa eller blå mössa att göra. Det finns så många anledningar och stadier i livet där vi formas av föräldrar och omgivning som leder fram till ett sådant resultat.

Så, därav min åsikt, gör ungarna trygga, självständiga och med självförtroende oavsett om det är en pojke eller flicka. Lär dom respekt, ödmjukhet och empati.

Om man kan göra det samtidigt som man sätter på lillkillen en rosa mössa av princip so be it, huvudsaken är att resultatet blir detsamma oavsett färg på kläderna.

Det verkar som om vi strävar åt samma håll, att utmana värderingar. Även om det tar sig uttryck i olika åsikter när det gäller vissa saker och liknande åsikter när det gäller andra :o)

Lollias sa...

Jag gillar den här typen av diskussioner! Det är sånt här som får oss att stanna till, tänka efter och VÄRDERA.

Blue sa...

Jag ær før øvrigt på besøk hos min kæra systerson før førsta gången (i Norge) och han har i present av mig fått två ROSA tvættlappar med prinsessor på, en ljusblå haklapp och en rosa sagobok om Prinsessan Sara och Victor Pirat.

Sådeså!

PS: Och syrran ær skitglad ;o)