Efter regn kommer solsken...eller nåt

Men jag hoppar inte över ån efter nytt vatten och säger hej riktigt ännu.

Livet är en debatt, och jag är gammal nog att veta det. Om inte annat så har jag en pågående debatt med mig själv. Och numera alldeles för mycket tid att debattera med mig själv.

Jobb är bra, då stänger man av dom däringa debatterna som är onödiga. Helt enkelt av tidsbrist. Om jag jobbar har mina hjärnceller inte tid eller ork att fundera över varför himlen är blå, varför gräset är grönt och fullt med koskit, eller varför mannens hjärna inte fungerar som en kvinnas.

Det är tydligen sådant man har tid med som arbetslös.

Tänk vad mycket bättre det hade varit om min hjärna hade sagt till mig att städa, tvätta och hänga upp tavlor istället?

Förra året

Vid den här tiden var jag lycklig, nykär och allt var rosa. Ny man, nytt jobb och jag trodde att min "taking shit" period var över.

Detta året, tja, vad ska man säga.

Jag förlorade en av mina älskade hundar.
Jag går och väntar på en remiss som jag oroar mig över.
Jag funderar på min sambos problem och försöker hjälpa till så gott det går.
Jag blev av med jobbet.

Och nu känns det som att det enda jag har kvar är mannen, ena jycken och två katt-pojkar.

Orkar jag förlora något mer?

Jag orkar faktiskt ingenting just nu, jag orkar inte ens bry mig.

Upplyftande. Jag var roligare när jag började blogga. Nu är jag som en riktigt usel Lars Norén pjäs.

Men det finns ju sådana som gillar sånt också.

The beginning of the end

Vad gör man när man får ett ultimatum? Ultimatum är på en persons villkor enbart, och icke förhandlingsbart.
Ungefär som ett hostilt övertagande av ett företag.
Non-negotiable!

Man väljer om man vill bli en kuvad flickvän som går på äggskal, eller så löser man det som förorsakade ultimatumet så att man är två om det. Två om lösningen, två om villkoren, två med viljan att få det att fungera.

Eller så tackar man för sig och går därifrån, med heder och personlighet i behåll. Det finns mycket jag gör för de jag älskar, men inget på bekostnad av mig som person.

Men ledsamt är det.

Det var för bra för att vara sant...

Jag har fått sparken. För första gången i mitt 37-åriga liv har JAG fått sparken. Jag har varit besvärlig, obekväm, ingen ja-sägare och alltid slickat neråt / åt sidan och sparkat uppåt OCH det har varit ett vinnande koncept. Det har fram tills nu gått hur bra som helst för att jag är jävligt bra på det jag gör.

Ända tills man började jobba för belgare. Har nu lärt mig att belgare tycker att kvinnor på arbetsplats skall vara tysta och snygga.

Undrar varför dom anställde mig överhuvudtaget?

(Måndag. Inte officiellt arbetslös ännu men i "karantän" - och redan uttråkad utav bara helvete)

White Christmas

Nu är resan bokad och betald, jul och nyår kommer att firas på andra sidan pölen. Avgång 23 december till Washington DC, hemresa 5 januari. Jul med kusiner, faster, och annan släkt. Nyår i Florida eller Bahamas beroende på vad vi hittar i biljettväg.

Konstaterade just att det är lite lyxigt. Tredje resan till USA på ett och ett halvt år, däremellan en resa till London och en till Grekland.

Men mitt stora problem är navelsträngen. Första julen utan pappa. Lillasyster Förrädare kommer ju att fira i Norge med svärföräldrar vilket hon gör varannan jul. Jag har ALDRIG firat jul någon annanstans än med fadern och familj, och i år lämnar jag honom åt sitt öde och han får ingen av sina döttrar med sig.

Ack min navelsträng - och pappas navelsträng? Hur ska det gå?

Lördag kväll med Nintendo Wii