Blod är INTE tjockare än vatten

Jag har en nära släkting som jag har stått väldigt nära under många många år. Personen har haft det lite tufft och jag har tagit hand om henne både känslomässigt och ekonomiskt - inte för att få en speciell plats i himlen eller för att hon skall stå i evig tacksamhetsskuld, utan för att jag ville. Jag har svårt att se människor jag älskar eller tycker om ha det svårt, när jag har möjlighet att göra det bättre. Och givetvis hjälpte hon mig med andra saker, och vi hade helt enkelt roligt ihop. Och då spelar pengar föga roll.

Men det började gnissla för ett par år sedan. Det var konstant synd om henne och aldrig om mig. Det började bli missunnsamt från hennes sida, och vi började bråka. Det kändes som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde så blev det fel, för HON fick inte bestämma - och det kunde handla om allt från överraskningsfester (som jag/vi) betalade, till utgång i form av stora släktgäng där hon inte kunde vara med för att hon inte hade pengar. Givetvis drog vi med henne ändå, och betalade. För så funkar vi, ingen skall känna sig utanför av en så simpel anledning.

Men droppen kom när syrrans möhippa var bestämd och klar, och den skulle kosta en tusing per skalle, och hon hade sagt att hon skulle med. Det gick mail fram och tillbaka mellan ett gäng tjejer, bland annat henne - och en del mail med direkta frågor till henne om hon kunde fixa saker - och det var saker som inte kostade pengar - utan så enkla saker som kontaktuppgifter till en tjej vi inte visste hur vi skulle få tag i. Alla svarade på allmailen men inte hon. Och hon skickade heller inget mail till mig, eller lyfte luren och ringde. Så till slut frågade jag henne vad fan som hände och om hon inte använde sin mail längre (jorå - så dum var jag - jag trodde faktiskt att det faktiskt var anledningen, för annars trodde jag att hon skulle svara). Men då visade det sig att det var synd om henne igen för hon hade ju faktiskt inga pengar. TVÅ VECKOR EFTER ATT HON HADE CLEARAT ATT HON SKULLE VARA MED?

Ja, hon har ont om stålar - men har ingen annan att skylla än sig själv. Men vad hon tydligen har glömt är att jag har känt henne sedan hon föddes och vi har varit jävligt tighta under i princip hela våra liv. Och denna möhippeplanering slutade med elaka mail och hårda ord från både mig och henne, men detta var under perioden när jag precis hade fått reda på att jag hade hudcancer och skulle opereras - och jag hade då jävligt svårt att tycka synd om någon som ägnar så otroligt mycket tid att tycka synd om sig själv samt vara snål och missunnsam. I dessa två mail som gick mellan oss blev jag anklagad för att inte veta hur svårt hon har det, att jag inte vet vad det betyder att leva på existensminimum - och slaget under bältet var formuleringen "du kanske köper en Ed Hardy-keps som kostar lika mycket som JAAAG har att äta för varje månad".

För det första, så förtjänar jag i så fall en sådan keps, och för det andra så har i så fall inte heller hon en aning om vad fan existensminimum är eftersom hon har föräldrar som har gett henne en bil, ger henne pengar så fort det kniper och tar med henne på utlandsresor för att det är så syyyynd om henne. Och eftersom jag även står hennes föräldrar väldigt nära så vet jag att de hade pyntat syrrans möhippa om hon hade bett om det, men tyvärr är hon även snål. Så att be om en tusing för någon annans skull var väl inte aktuellt eftersom det inte gynnade henne.

Och detta mail kom bara ett par veckor efter att hon hade varit med oss ute och festat (för vilken gång i ordningen vet jag inte) där vi hade betalat rubbet för att hon skulle kunna följa med - återigen - för att vi har möjligheten och för att vi ville att hon skulle vara med. Men så mycket pengar som jag har investerat i henne, och så mycket känslor - så förtjänade jag inte de orden.

Jag skrädde inte orden i mitt mail till henne heller, men det brast för mig. Jag var sårad, ledsen och heligt förbannad - och hon gick över gränsen - och fick därmed allt jag hade hållit inne med. Troligen allt som alla har hållit inne med eftersom ingen ställer krav på henne.

Efter det har vi ingen kontakt, men det har tydligen varit synd om henne igen, så hon har fått utlandsresor av sina föräldrar - och jag vet att hon festar för sina "icke-existerande" pengar när det passar henne. Och vi har varit hyvens nog att gratulera varandra på födelsedagar via Facebook. Men idag upptäckte jag av en slump att hon tagit bort mig som vän på Facebook, bara mig - inte min man. Låt oss bara säga att min man tog bort henne kvickt som ögat, eftersom hans plånbok har betalat för henne i sisådär sex år också.

Det är till viss del en sorg att tappa en väldigt nära släkting efter så många år. Men enough is enough, blod är inte alltid tjockare än vatten. Och den dagen hon kan GE lika lätt som hon kan TA - både ekonomiskt och känslomässigt - och förstå hur jävla illa hon har burit sig åt - då kan jag överväga att möjligen sätta mig med henne och rensa luften.

Tills dess får hon sitta och räkna 50-öringar och tycka synd om sig själv och tycka att jag är en vidrig människa, men det krävs otroligt mycket för att jag skall bli så här arg och faktiskt säga upp kontakten. Men så länge ordet förlåt inte finns i hennes vokabulär, så kommer inte jag vara med i matchen.

Och låt oss innerligt hoppas att jag slipper henne i sommar eftersom vi delar sommarställe. För - när det har gått så här långt är jag stenhård - jag kommer inte att kommunicera med henne. Hon finns inte. Det är en sak att vara missunnsam och snål, men att tycka mer synd om sig själv och komma med slag under bältet för att hon är "fattig" när jag satt med en duktig cancerångest - det går jag inte med på.

Och hur fattig och deprimerad kan man egentligen vara när man alltid orkar göra roliga saker - men man orkar varken jobba eller plugga?

Realitycheck anyone?

(Och nej - jag tror aldrig att hon har fått min bloggadress - men om så skulle vara så skäms jag inte över ett ord jag har skrivit - hon fuckade upp - och det tog mer än tio år innan jag verkligen klickade på hennes beteende så det säger en hel del om hur lång tid det tar och hur mycket som krävs innan jag säger upp ett släktskap - men nu är det över)

Alltså?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, men den här personen skrämmer mig. Och det som skrämmer mig mest (nåja - nästan) är spyflugebenen till ögonfransar. Sedan gör det inte saken bättre att hennes "vardag" består av att inte betala p-böter, och de "aktuella frågorna" är väl att hänga hos fogden och komma undan med det. Vad som händer på valmötena vet jag inte, för jag kanintelyssnapåhenne utan att kräkas lite i min egen mun.

Och jag upprepar mig en gång till, men blir fanskapet statsminister så byter jag land. Jag kan tyvärr inte bo kvar i ett land där hycklande spyflugeben dominerar - då kommer jag autovomera precis varenda dag.

Nu är hon inne och lallar på min Facebook, och jag dör lite inombords. För FAN - om det nu skall vara den bruna sörjan så finns det en hel del sossar som jag gillar väldigt mycket bättre.

Jisses, att ett litet inhopp på Facebook nästan ger mig en stroke i ren ilska?

Varning utfärdas, inträd FB med försiktighet - och titta inte på annonserna!

Ett klantarsel och ett set naglar

Under en period blev ju detta en nagelblogg, och eftersom jag är ett klantarsel av rang, så slutade det vara en nagelblogg - av den enkla anledningen att jag bröt av alla mina naglar i påskas. Johorå, varenda en - långt ner i köttet no less.

Vi var i Norge och åkte skidor, men eftersom jag hade luftrörskatarr och typ andades lika lätt och enkelt som efter att ha dragit i mig en påse hasselnötter - och dessutom spenderade varje natt med att hosta som en KOL:are så tänkte jag mig inte så värst mycket skidor. Däremot så tänkte jag att jag skulle äta, vila, läsa böcker och sen vila lite till. Och möjligen sitta på altanen och se snygg ut lite då och då.

Dock blev det för lockande att bo mitt i backen och se alla svisha förbi på sina skidor, så Tant Blå kunde inte låta bli. Men eftersom hon var hemskt lat kom hon på den briljanta idén att istället för att ta bilen, eller alternativt gå ner till skiduthyrningen, så sa hon till maken att köra "störtlopp" ner så att hon kunde stå med sina vanliga skor bak på hans skidor.

Jag lovar, det är en kanonidé i teorin, not so much i praktiken. För efter en stund går det fort. Jätteskitfort. Och då är det halt där bak på skidorna. Vilket resulterar i att man halkar av...som fan. Och att halka av ett par skidor när man åker bakom typ Anja Pärson är däremot inte en bra idé - framför allt inte när man landar på NAGLARNA. Först alltså, för efter att man har tagit första stöten med naglarna så säger man "uff" och drar i bröstkorgen. Så man inte kan andas...lite till. Låt oss bara säga att naglarna låg löst i varje vante. Och jag skakade ut mina stackars fina välvårdade naglar ur vantarna i backen - och det gjorde satans ont kan jag säga. Eftersom de valde att gå av Nere.I.Köttet!

Nåväl, jag har överlevt med naglar på utväxt, men Herr Blå har varit en olycklig man, eftersom Tant Blå kliar honom på ryggen tills han somnar varje kväll. Och det har gnölats och gnytt över att "du har bara fingertoppar - stackasch mig - kaaaan du inte göra något ååååt det".

I födelsedagspresent av kamrat C fick jag en "manikyr", den utfördes idag och blev ett nagelset. Ett jävligt långt sådant. Men mina händer är back in bizniz så att säga (med parentesen att det känns jävligt konstigt att ha fusknaglar). Nu råkar det falla sig så att maken fyller år imorgon.

Vems present känns det som mest?

Låt oss bara säga att han nästan sket på sig av lycka - och redan nu sitter och ser fram emot läggdags.

För han har ju faktiskt lidit sedan i påskas. Grattis då'rå? ;o)

Gnäll - eller inte alls

Om man köper en ny sak, som visar sig vara helt kass, och man har en lista på 25 punkter som skall åtgärdas och får svar idag att saken är fixad och man frågar hur fan de har hunnit med 25 stora punkter på tre dagar. Svaret blev att "jomenvisst det är klart, fast bara tre punkter som var de viktigaste och de andra kanske vi kan ta sen typ en annan dag eller år, eller typ förhoppningsvis inte alls".

Då undrar man först om de inte är läskunniga (eftersom man har spaltat upp punkterna snällt och fint i ett mail).

Sedan undrar man om det har slagit tokslint i huvudet på dem eftersom det absolut inte är upp till dem att avgöra om det är klart.

Och efter det så undrar man om de är födda med en megakromosomskada (till största del why-kromosomen) som gör att de tror att tre av 25 punkter betingar ordet "färdig".

Och sen...ja då exploderar man på riktigt och skäller som en pitbull - medan man filurar på om en hel båt får plats i arslet på dumfanskapen - aktern först - så det inte skall gå smidigt liksom.

Efter det lugnar man ner sig, och tar det den rätta och riktiga vägen och inkallar jurist - för nu är det krig.

Men fy fan vad relaxerande det hade varit att köra en båt rätt i 30 knop rätt upp i analen på dem - får man göra sådant och hävda självförsvar?

Relaxerande för mig, och smärtsamt och laxerande för dem - tack?!

Chicken...

Bloggfrossa utmanade för ett tag sedan sina iPhoneägande bloggläsare på Alfapet och tyckte att han var ett jäkla snille som skulle köra världsdominans - ända tills han fick motstånd av en simpel Hisingebo.

Och bluffen är synad, Mike är verkligen en lika dålig förlorare som vinnare - för när det håller på att gå käpprätt åt helvete så drar han lika snabbt som en avlöning ;o)

Ibland är man glad att det inte bara går att spela Alfapet på iPhonen, det går även att ta skärmdumpar. Så ni som tror att Mike är en jävel på Alfapet - vänta bara tills han ligger jävligt brunt till - då kommer kycklingen fram.

Jag har haft bilden för mig själv ett tag, men nu var det läge.

Hisingen vs Majorna...10-0 (fegar man så tappar man en satans massa cred-points)

Oh la la...revanch?

(Men jag är tacksam för tipset Mike, visste inte om spelet innan du introducerade det, har antagligen inte lika mycket tid som du att leta appar till iPhonen - rekommenderar spelet varmt - för spelintresserade utan kycklingtendenser :-p)

:o)

Balladen om Briggen Blue

Som faktiskt stämmer rätt bra.

En gång var det ett lyckligt och samstämmigt par som beställde sin drömbåt på båtmässan, de gick i väntans tider och såg snön utanför fönstret medan de - glatt ovetande - planerade och gladde sig. Banken gjorde sitt, paret gjorde sitt - men sedan började det knarra hos säljaren, som vi kan kalla för Allan Ballan med fru och varvet - som vi kan kalla för Bröderna Grimm. Men paret fortsatte sin resa i huvudet med happy thoughts, planer och saker som skulle färdigställas och en båt som skulle levereras vecka 18. Paret såg mentala solnedgångar tillsammans varje kväll vid läggdags, rosenskimrande soluppgångar vid morgonar och en och annan regnbåge och enhörning var med under resans gång.

Vecka 18 kom, och så gjorde även båten. Och då började sagan om "Båten som aldrig skulle ha levererats" vilket får bli en sequel till första delen. Men den sagan var som skapt och stöpt av Tim Burton på sitt allra sämsta humör, eller en dag när han bara kände för att skriva en historia som handlar om hur man drar mattan under fötterna på ett ganska lagom lyckligt par.

Båten som aldrig skulle ha levererats handlar numera om att paret som egentligen fortfarande vill samma saker, och fortfarande egentligen långt bak i amygdalan kan se en och annan solnedgång, har börjat gnissla i maskineriet. Är man upprörd av olika anledningar på varsitt håll slutar det ofta i krasch-bang-boom. Och paret ser inga regnbågar längre utan funderar troligen på alternativa sätt att mörda varandra (någon som känner till något bra gift som inte syns vid obduktion?) allt för ofta.

Men just idag är en bra dag, och paret har vågat trotsa både Allan Ballan och Bröderna Grimm och vara lyckliga i alla fall. Jätteskitlyckliga till och med.

Imorgon är det en ny dag, och med tanke på att paret har både kvinnligt och manligt klimakterie (jodå - det vet vi - för i denna sagan är luftkonditioneringen numera på i deras kärleksnäste) och dessutom PMS 24/7 så kan det hända att det blir en helt annan saga imorgon.

En saga som slutar med att maken blir Törnrosa och möjligen aldrig mer vaknar, medan prinsessan på ärten nöjt ligger kvar på sin Tempurmadrass och ler i mjugg efter uträttat värv.

Och sedan levde åtminstone en av dem lyckliga i alla sina dagar.

Snipp snapp snut - så var sagan slut.

Skärpning...typ - del 23842...

...jo jag skäms över att jag säger att jag skall skärpa mig hela tiden - och sedan händer det något så tummen sitter fastcementerad i arslet. En av anledningarna den här gången är att jag hittade en blogg som är mycket roligare att läsa än att skriva i min egen, läs den för satan; Monas Universum.

En blogg för alla oss som vet att gränsen mellan hat och kärlek är hårfin, där mannen får sig sin dagliga dos av välförtjänt ovett, levererat med en grymt stor portion humor. Jag antar att det är därför de fortfarande lever ihop, min man - som precis som jag har ett sjusärdeles humör - pendlar farligt nära mellan liv och död dagligen. Men frågar ni honom så ligger jag lika brunt till :-p

Nu ytterligare ett försök!

Vad har hänt sedan sist i korta drag (eftersom jag egentligen inte har tid)?

Tentan som däckade mig - min livs första underkända tenta - överklagade jag och upptäckte igår att den hade blivit godkänd. One down...ett par to go...heja mig! Total lycka!

Gamla båten är inte såld och det suger att se älsklingen stå på land utan kärlek (och sedan hade det varit himla käckt att få pengarna för den också).

Nya båten levererades i tid, men jag misstänker starkt att en thinnersniffande praktikant har gjort det mesta på den eftersom den senaste veckan har spenderats med att hitta fel utan att ens leta. Vi äger en båt som kostar lika mycket som en herrgård i...eh...Pajala...och den är tydligen skapad för att bara ligga och se fin ut, att köra den är inte att tänka på. Och breven och samtalen med varv och säljare gör mig utmattad/explosivt arg bara att tänka på - vi är nu uppe i sisådär 25 punkter med ordentliga fel, på en båt som kommer ifrån ett varv där de faktiskt vet hur man tillverkar båtar. Den gamla älsklingen är av samma sort, men 18 år gammal, med färre fel och brister. Därav min misstanke om thinnersniffande praktikant, alternativt att vi bara haft en jävla otur och fått ett måndagsexemplar. Och just nu, förbereder jag mig inför att lyfta luren och ringa säljaren för femtiotolfte gången på två veckor.

Annars då...livet går sin gilla gång. Som värsta berg o dalbanan med andra ord.

Men inte gnäller jag då inte, vi hann ju faktiskt köra båten hela fyra timmar, t o r Skagen i helgen, och en dag av fem tittade solen fram och det gick att sitta ute (om man hade jättefodrad jacka på sig) till skillnad från nordanvindarna och hällregnet uppifrån samt sidledes de andra dagarna.

Ibland måste man bara försöka mota Olle i grind eller se mörkret från den ljusa sidan. Eller så åker man till närmsta jourläkare och ber om ett recept Valium i storpack för att klara av att utföra telefonsamtalet som jag har laddat för i ett par timmar.

Mrs Procrastinating - NU gör jag det.

Over and out - och skärpning efter det...snart skall jag ha sommarlov - på riktigt! Och det har jag förtjänat! Snaaaart...skall jag bli en social människa igen (men jag förstår fortfarande inte riktigt vart februari, mars, april och halva maj tog vägen - till alla jag inte har haft tid med ber jag allra ödmjukast om ursäkt - det vill säga hela vänkretsen och alla jag känner förutom pappa - som är den enda jag pratar med på "riktigt")

*lyfter telefonluren