Ett klantarsel och ett set naglar

Under en period blev ju detta en nagelblogg, och eftersom jag är ett klantarsel av rang, så slutade det vara en nagelblogg - av den enkla anledningen att jag bröt av alla mina naglar i påskas. Johorå, varenda en - långt ner i köttet no less.

Vi var i Norge och åkte skidor, men eftersom jag hade luftrörskatarr och typ andades lika lätt och enkelt som efter att ha dragit i mig en påse hasselnötter - och dessutom spenderade varje natt med att hosta som en KOL:are så tänkte jag mig inte så värst mycket skidor. Däremot så tänkte jag att jag skulle äta, vila, läsa böcker och sen vila lite till. Och möjligen sitta på altanen och se snygg ut lite då och då.

Dock blev det för lockande att bo mitt i backen och se alla svisha förbi på sina skidor, så Tant Blå kunde inte låta bli. Men eftersom hon var hemskt lat kom hon på den briljanta idén att istället för att ta bilen, eller alternativt gå ner till skiduthyrningen, så sa hon till maken att köra "störtlopp" ner så att hon kunde stå med sina vanliga skor bak på hans skidor.

Jag lovar, det är en kanonidé i teorin, not so much i praktiken. För efter en stund går det fort. Jätteskitfort. Och då är det halt där bak på skidorna. Vilket resulterar i att man halkar av...som fan. Och att halka av ett par skidor när man åker bakom typ Anja Pärson är däremot inte en bra idé - framför allt inte när man landar på NAGLARNA. Först alltså, för efter att man har tagit första stöten med naglarna så säger man "uff" och drar i bröstkorgen. Så man inte kan andas...lite till. Låt oss bara säga att naglarna låg löst i varje vante. Och jag skakade ut mina stackars fina välvårdade naglar ur vantarna i backen - och det gjorde satans ont kan jag säga. Eftersom de valde att gå av Nere.I.Köttet!

Nåväl, jag har överlevt med naglar på utväxt, men Herr Blå har varit en olycklig man, eftersom Tant Blå kliar honom på ryggen tills han somnar varje kväll. Och det har gnölats och gnytt över att "du har bara fingertoppar - stackasch mig - kaaaan du inte göra något ååååt det".

I födelsedagspresent av kamrat C fick jag en "manikyr", den utfördes idag och blev ett nagelset. Ett jävligt långt sådant. Men mina händer är back in bizniz så att säga (med parentesen att det känns jävligt konstigt att ha fusknaglar). Nu råkar det falla sig så att maken fyller år imorgon.

Vems present känns det som mest?

Låt oss bara säga att han nästan sket på sig av lycka - och redan nu sitter och ser fram emot läggdags.

För han har ju faktiskt lidit sedan i påskas. Grattis då'rå? ;o)