Kustbevakarna...

...det bästa svensk TV har producerat de senaste åren.

Följer det slaviskt. Hejar på Kustbevakningen (har sökt - hoppats på att komma in på könskvotering - men icke då...ja jag erkänner, första gången jag hoppades på kvotering).

Tycker alla fyllon är dumma.

Och sen kommer självinsikten. Vad gör jag själv en fin dag på båten? Jo, jag knäcker inte bara en utan ett gäng öl, det hör liksom till.

Men jag har i alla fall koll på lanternorna. Och farten.

=)

PS: Men lite besviken på denna säsongen där det utlovades Sjöräddning OCH Kustbevakning. Sjöräddningen räddade mig/oss två ggr i somras. Senaste gången på midsommaraftonsnatten och då VISSTE jag att dom höll på att spela in i området. Snacka om att jag var glad att jag verkligen bara hade druckit två öl på hela dagen när jag stod som ett fån med motorhaveri med en sovande sambo i ruffen.
Dom har nästan inte visat någon sjöräddning alls hittills. Men det är ju från Stååkhåålm...kanske nästa säsong när det blir västkust igen ;o)

Mardröm!

Härmed anklagar jag Listoplisto och Cecilia för bloggsmitta!

Vaknade klockan fyra imorse och trodde det var morgon, ända tills jag insåg att klockan bara var fyra och anledning till att jag vaknade var att jag mådde sagolikt illa.

Total spyvägran, låg bara och vred mig i sängen medan jag dåsade till då och då med årets feberdrömmar.

Läste på en blogg (betyder det att jag bloggar för mycket?) att sambon lever dubbeliv, att han faktiskt lever med en kvinna till, samtidigt.

Rent logiskt och nu när jag är helvaken undrar jag hur han har tid med ett dubbeliv, och NÄR han bor hos den andra kvinnan. Kronologiskt går det inte ihop.

Mår i alla fall som ett ursketet äpple. Men har gjort några viktiga sysslor idag som inte krävde för mycket ansträngning.

Nu skall jag rasta jycken, hoppas att hon fortsätter må bra trots att hon inte är high on drugs längre och lägga mig och kolla på en film. I vilket fall som helst bädda ner mig och vara manlig och tycka synd om mig själv.

=)

Saker som gör mig arg!

Det finns mycket som gör mig arg, men detta är en av de värsta.

Igår på djursjukhuset när vi satt och väntade så var en annan kille inne i väntrummet. Troligen lite pundig. Han pratade i mobiltelefon och det var omöjligt att inte höra konversationen, som gick ut på att hunden var intagen, behövde operation, men killen (i min ålder) hade bara 420 spänn så han tyckte att det var bättre med avlivning för det var billigare och han var pank.

Sen skulle han ringa efter taxi för att åka därifrån.

Sånt gör mig fullkomligt jävla skogstokig.

Att skaffa djur är för mig att välja att ta på sig ett ansvar likställt med att skaffa barn. DU väljer att skaffa djuret, då skall DU också se till att djuret mår bra och får ett bra liv. Inte något slit och släng som är roligt att ha medan det inte kostar en förmögenhet eller är jobbigt.

Hade jag inte varit fokuserad på Lill-Loppan i det läget hade jag troligen gått bort till honom och frågade vad som felades i skallen på honom.

Om man har barn och dom kommer och vill ha en Canadian Goose jacka, eller ett par svindyra dojjor, kan man lämna dom för avlivning då. Eller när trettonåringen kommer hem aspackad första gången efter att ha varit hormonobstinat ett par år, lämnar man bort dom då?

Jävla idioter säger jag bara - om typer som han jag råkade på igår.

Avlivning av djur pga pengabrist är ICKE ett alternativ. Och jag vill avliva dom som säger motsatsen.

Jag vet inte hur mycket pengar jag har lagt under under mina 15 år med egen/egna hundar. Men jag vet en sak, det var värt varenda jävla krona för att hundarna skall må bra och inte lida.

Men, jag skulle däremot heller aldrig låta mina djur lida för att JAG vill ha kvar dom av egoistiska skäl.

Vi "normala" djurägare är humanare mot våra djur än våra människogamlingar som kan ligga med livsuppehållande åtgärder i åratal.

*arg*

Oh what a beautiful morning - oh what a crappy night!

Har kamrat ringt om service på bilen? Nej!

Dags att börja jaga med blåslampa? JA!

Någon som vill betta om han kommer att svara när han ser att det är jag? Oddsen är dock låga...

I övrigt har tre timmar spenderat på akuten med kolikhund - igen. Röntgen, tryck & kläm, smärtstillande och kontrastvätska = 3128 kronor.
Med all säkerhet kolik igen, och då är det okay, jag åker ju in för att jag inte vill att hon skall ha ont. Och nu är hon sitt vanliga happy jag - smärtstillande injektioner får även jyckar att rocka fett.

Men blir hon inte bättre imorgon när effekten av det smärtstillande går över så får vi åka tillbaka.

En sak i sänder. Skall varken måla fan på väggen eller ropa hej före bäcken.

Orkar bara inte med en livmoder till, that's all!

Listan som aldrig tar slut...

• Få tag på onåbar person som förra våren lovade att göra bäddmadrass till båten och sedan dess har varit OMÖJLIG att få tag i.
  

Check! FICK TAG I HONOM IDAG!

• Få tag i kamrat som är en sopa på att höra av sig angående service på bilen som jag har tjatat om sen i november.

Check! Under pistolhot skall han ringa tillbaka ikväll - annars kommer jag jaga honom med blåslampa.

• Få tag i snickaren som gjorde vårt badrum, och sen skulle kakla kök samt lägga ny parkett men gick och fick diskbråck. Just det kan han inte hjälpa, men han har LOVAT varje gång jag har pratat med honom att snacka med sin kollega och be honom ringa upp. Inget har hänt, och detta är min älskade hantverkare som gjorde ett grymt jobb med badrummet OCH blev klar i tid trots alla jävla missöden under tiden.

Check! Och fick numret direkt till hans kollega, som lovade att komma och kakla i slutet av nästa vecka samt hjälpa mig med tapetsering.


JAG ROCKAR FETT!

Men listan är som sagt ändlös. Varje gång jag har utfört något på listan kommer sambon på något nytt. Jävla slavdrivare.

Det känns som att jag har haft en lista hängande över mig sen förra våren med samtal som måste göras hit och dit och grejor som skall sys ihop.

Men dessa tre var det värsta - eftersom dom har varit omöjliga att få tag i!

*skrattar hysteriskt*

En tanke slog mig just.

Är det såna modebloggare och sextonåringar som skriver om "hur livet som snygg är" som Listoplisto skall mingla med på bloggträffen?

Isåfall betalar jag för en biljett dit. Stackasch Listoplisto i så fall. Men tanken får mig att skratta hysteriskt och önska att jag kunde få mingla med dom.

Snusdosan i fickan och en prilla under läppen, och prata min absolut bredaste hamngöteborgska.

Och humma och nicka förstående när sextonåringarna förklarar hur livet fungerar för mig.

*fnissar lite till*

Modeblogg (man får ju följa trenden liksom)

Vinteroutfit ovan. Skön känsla med fuskpäls när det är lite krispigt väder ute. Och som extra touch en prinsesskrona i strasstenar på ryggslutet. Helrätt färg dessutom.


Sommaroutfit. Helrätt tryck, och fortfarande modern färg. Lite tight, men vill man visa lite mage på sommaren och dessutom juverpiercingen så vill man. Och även som liten jycke måste man ju får göra ett statement liksom.

Inget av plaggen är ju dock vintage som är så trendigt. Vinteroutfiten från Norge, från mammas syster. Och sommaroutfiten fyndades på Ullared. Lite skämmigt det där med Ullared, men gud bah vilka outfitz man kan hitta om man letar.

Eller som i detta fallet, mammas kompis.

Kjamiz!

(Ligger jag rätt i tiden med bloggen nu?)

VA?

Jag har för första gången gått in på bloggtoppen.se, efter att även för första gången ha surfat helt urskiljningslöst mellan bloggar på Stureplan.

Och vad ser jag, som etta ligger Tjuvlyssnat (helt okay, skitrolig sajt - men jag trodde inte att den räknades som blogg?).

Som tvåa och trea ligger två just könsmogna blonda stockholmsvåp. 16 år. Som berättar om sin syn på världen och visar bilder på sig själva. För att dom tycker att dom är skitsnygga. Inte som jag som ser "gammal ut bakom".

16 år och världsvana?

Hur i HELL har dom hamnat på bloggtoppen överhuvudtaget. Vad är bloggtoppen? Och varför ligger inte Magnus Uggla eller någon rolig blogg etta?

Små fjortisar som skriver om mode, kläder och sina liv. Med påföljden att kommentarsfälten flödar av skit.

Vem orkar läsa - och vem orkar kommentera deras bloggar? Jag gjorde det nu (läste alltså - kommenterade inte), i ren chock över att ha upptäckt bloggtoppen.

Gud vad jag är glad att jag har mina favoritbloggar som JAG läser, där det finns substans, humor och LIV i inläggen.

*mental note to self*
Surfa aldrig runt på bloggar - Titta aldrig mer på bloggtoppen - Håll dig till de du har!

Lycka

Lycka är när man för en gång skull sover med sovrumsdörren öppen (katterna sover inte i sovrummet - den platsen är paxad av lill-jycken men hon har inte sovit hemma inatt), och vaknar när klockan ringer av att Malte hoppar upp i sängen, lägger sig vid huvudet och stryker sin näsa, morrhår och ansikte i HELA mitt ansikte i en timma innan jag bestämde mig för att gå upp.

Inte riktigt lika lyckligt när han gör det samtidigt som man försöker skriva något på tangentbordet.

Den katten älskar sin "mamma". Och han älskar Lilljycken (av någon outgrundlig anledning).
Nu skall vi bara få honom att älska pappa lika mycket och inte vara så rädd för främlingar.

Mammas pojk.

(Ligger just nu i knät och spinner så det dånar - men kliver åtminstone inte omkring - vad har hänt med mig - jag är hundmänniska, inte kattmänniska. Nåja - jag är djurälskare)

PS: Och för att klargöra namnen på kattkräken. Båda är hanar, men Snippan var en tjej ända tills hon/han/den blev åtta veckor och fick sina stenar. Därav det kvinnliga namnet och därav att han kallas hon hela tiden. Fast lite okay är det, båda är ju "den" efter kastrering :o)

Apropå barn...och katter...eller nåt...

Våra katter har lite udda namn. Men väldigt politiskt korrekta om man skall vara petig.

Dom heter Malte och Snippan.

I somras när dom var bäbisar hade vi med dom till Strömstad för första gången. Katterna var i lägenheten och vi var och fikade med kamrat och hans son på sex år. Sonen hade (tanklöst kanske) fått reda på vad katterna hette och blivit lovad att få följa med och hälsa på dom när vi hade fikat klart.

Grabben fikade klart på nolltid. Vi var lite slöare. Då ställer sig lill-killen upp på det fullsatta fiket och skriker:

- MEN KOM NU, JAG SKALL KLAPPA SNIPPAN!

Man undrar hur många föräldrasamtal det blev på dagis efter den helgen. När grabben kommer till dagis och berättar att han har klappat Snippan i helgen?

Fyllehundar och Barn = Sanning? (Del 2)

Medan mina celluliter beskådades av E så var sambon på krogen.

Han skulle inte dricka mycket alls, nästan inte alls faktiskt. Och han skulle vara nåbar för att jag skulle hämta honom när jag åkte hem från kamrat C. I hyfsad tid dessutom.

Snott av Cecilia: "Gamla gubbar ska inte dricka - dom skall vara hemma och titta på På Spåret"

Ringde honom vid kvart över elva. Fick svaret att han fortfarande var på samma krog som jag hade lämnat honom på, och följande konversation utspelas.

K = sambo
J = jag

J - Skall jag hämta dig?

K - Ja, jag älskar dig också.

J - Nej, SKALL JAG HÄMTA DIG?

K - Ja, jag älskar dig också.

J - Var är ni?

K - Vi är på samma ställe som vi har varit hela kvällen.

J- SKAAAALLLLL JAG HÄÄÄÄMTA DIG????

K - Jag ringer sen.

KLICK!

Jag insåg det brådskande i situationen eftersom jag insåg att han var kastrullfull på gränsen till stekpannefull eller nåt. Satte mig i bilen, åkte till Avenyn, letade igenom HELA det första stället. Men ingen K någonstans.

Återigen, prova att leta efter någon en lönelördag i denna helvetesstan!

Travade över gatan till närmsta nästa gigantiska nattklubb. Kö längre än till Ullared en dålig dag. Frågade vakten snällt om jag fick gå in och leta efter min man som jag skulle hämta (och nu hade det gått en timma sedan telefonsamtalet - trafiken stod STILL i stan och jag ville helst inte tänka på vilket tillstånd han befann sig i nu).

Letade igenom nedervåningen, där det spelades "modern musik", ingen K. Letade igenom övervåningen där det spelades dansband och vad ser jag, K göra sina moves (karln är född med en piazawakvast i röven) till Lena Ph's "det gör ont". Så full att det inte finns på kartan. Rödvin och mat och gudvetvadmer på den för dagen nyinköpta skjortan (kom ihåg detta...NY SKJORTA FÖR DAGEN - faktum är att hela outfiten var ny).

Han skelar förvånat på mig, och jag frågar om han skall med hem. Och jo, det skall han nog. En redig handflata mot kinden på honom för att få med honom i matchen hjälpte. Lite.

På väg ner för trappan trillar han inte bara en, utan två gånger. Ligger i trappan när vakterna upptäcker honom. Då tyckte inte dom att han var välkommen på etablissemanget längre. Jag höll med!
Letning efter garderobsbricka. Hela plånboken genomsöktes efter någon slags gummibricka medan en vakt står och håller honom. Men inte fan hittade jag brickan. Till slut tog vakten plånboken, hittade brickan...som inte var en bricka utan en liten jävla grön pappersremsa.
En vakt ledde ut honom, den andra hämtade jackan. Jag var jättetacksam eftersom kön till garderoben var lång som en bra dag på Ullared.

Sen skulle jag leda honom till bilen. Som stod runt hörnet. Fick in honom i bilen, körde hemåt och till slut somnade han efter att ha muttrat diverse svordomar åt mig (varför har vi inte fått klarhet i, eftersom han idag är mycket tacksam över att jag faktiskt kom och hämtade honom).

Väl hemma parkerades bilen, och jag försökte väcka K. Alternativet att låta honom sova kvar i bilen var mycket lockande. Men fick till slut väckt honom. Då börjar han gå åt fel håll. Jag sa till honom att "hey - vi bor åt DETTA hållet" medan jag pekade åt motsatt håll. Får svaret, mycket snorkigt och sluddrigt "Öh - tror du inte att jag vet var vi bor eller - detta är rätt håll".

Detta resulterade i att vi gick åt fel håll. Bakom hela vår kedjehuslänga, utmed alla grannars häckar. Och han trillade in i ALLAS häckar...ALLAS!

Till slut kom vi till slutet av längan, svängde och gick in från andra hållet och gick tillbaka till vårt hus fast på framsidan. Det sista jag upplyste honom om var "här bor vi" samtidigt som vi mötte närmsta grannen.

Inne i huset vinglar han omkring tills han landar till hälften i soffan och till hälften utanför. Talet var borta. Det kom enstaka vokaler.
Jag börjar hjälpa honom av med kläderna, men icke då. Som en trulig jävla femåring sägs det "KAN SJÄLV - BORT". Vilket resulterar i att skjortknapparna sprutade och den NYA skjortan nu är bortom räddning.

Kläder av. Sambo på soffa. Sista ord som yttras är "jag är hungrig - gör en macka till mig".

Jomenvisstellerhur! JätteHJÄRNA! Jag väntade tills han hade grymtat klart och somnat och sen kollade jag på film, ägnade en bra stund åt att tycka mycket mycket illa om honom.

Idag har han fått "jagfåraldrigmergåut-förbud" samt varit i onåd fram till ett par timmar sedan. Då gick det i alla fall att börja skratta åt eländet. Och vara skadeglad åt hans fylleångest.

Men kära sambo. Kom ihåg att du gick med på att aldrig mer gå ut imorse när du var spak. Och hur tacksam du var över att jag faktiskt letade upp dig i denna skithåla till stad.

ALDRIGMERGÅUT! Och hör sen!

Om inte annat så är det bara att kolla på det här blogginlägget för att påminna honom.

Och hans kompis var imponerad av hur mycket jag brydde mig som faktiskt kom och letade och hämtade. Jag är imponerad av att jag inte lämnade honom till vakterna och sa att "näää - honom känner inte jag - det ser ut som fyllecell på honom".

*fnyser*

Kom ihåg säger jag bara...kom IHÅG!

Fyllehundar och Barn = Sanning? (Del 1)

Min gårdagkväll spenderades hos kamrat C, hennes sambo och två barn.

Det började med att Barn E, fem år tittade på min mage och sa "oj vad du är smal" (klokt barn).

Sedan skulle E gissa hur gammal jag var. Och fick som enda ledtråd att Mamma C är 29 år. E satt i knät på mig och funderade länge och väl innan hon slutligen gissade på 30 år (duktig tjej det där). Jag upplyste E om att jag var 38 år och frågade om hon tyckte att jag var en riktigt tant då.

Men nähädå, det var jag inte. 38-åringar var inga tanter, det var mycket mycket äldre, som var det (jätteduktigt tjej - tycker jättemycket om barn i detta läget).

Efter någon timma kommer Mamma C på att jag ska prova några av hennes jeans som hon inte kan ha längre. Så C, med sambo B sitter i köket medan jag provar. Ändalykten åt hallen till och iklädd string.

Då kommer den lilla söta femåringen in, tittar på mig (läs röven) och säger häpet:

- MEN VAD GAMMAL DU SER UT BAKOM!

Alla fullkomligt dog av skratt, C och sambo B låg över köksbordet med tårarna rinnande.

Jag tycker inte om barn. Framför allt inte barn som ser celluliter.

Har varit nöjdare

Just hemkommen efter att ha hämtat en kastrullfull sambo på krogen.

Inte var han på stället han hade sagt heller.

Prova att leta efter någon i Göteborg, en lönehelg - när det är amatörernas afton.

Just nu vet jag inte ens om jag är glad att jag hittade honom.

*morrar*

(Jag suckade ljuvt i nästan hela 24 timmar i alla fall, får man nån cred för det?)

SAUNA

Jag har bott i detta huset i tolv år. Inte bastat. "Nye" sambon har aldrig bott med bastu, och har numera som fredagsritual att basta i ett par timmar.

Äcklig tycker jag. Det blir för varmt och svettigt. Idag hängde jag på i fredagsritualen, och döm om min förvåning när det inte var hysteriskt varmt. Och att man faktiskt kunde kasta kallt vatten på sig lite då och då.

Nu är jag avslappnad på gränsen till medvetslös och har wastat tolv år med bastu.

*krullar tårna och gonar ner sig i soffan för att titta på något så härligt hjärndött som Terminator*

Men nu undrar jag hur det gick till?

Jag skulle bli VD, var kontorschef, och är numera arbetslös.

Vad är nästa steg?

Hemlös?

Rotlös?

Rastlös är jag redan tacksåmycket!

Ja, jag vet...

...det ser ut som att jag har kärringhänder och dessutom håller ringfingernageln på att gå av.

Det är vinter, torrt och fnasigt...och innan någon elak människa kommenterar ovanstående vill jag bara påpeka att det var inte det ni skulle fokusera på.

:o)

Ja jag lovar - jag ska sluta nu...födelsedag over and out...

Edit: Ni måste ju förstå att ni skall KLICKA på bilden så att ni verkligen ser trasig nagel, kärringhänder och bling-blinget. Trots att Cecilia är smart var det hon som gjorde mig uppmärksam på att man (läs: HON) inte förstod det. Herreminje! ;o)


Men en sista baaara.

Min riktiga ring hämtades av sambon idag och jag fick skiljas från atrappen. Med gravyr som han har kommit på alldeles själv. Jag är så impregnerad att jag nästan dör. Och rörd, igen. Och glad. Och förvånad. Och tyst. Vilket är det allra konstigaste.

Min tourettes är helt borta och jag känner mig så snäll så snäll. Mannen undrar hur länge det kommer vara. Men just nu känns det som att jag aldrig mer kommer bråka, eller gå i svaromål. Utan bara nicka, bocka och sucka ljuvt. Jag ska sucka ljuvt jämt.

Ringen är vacker, diamanten gnistrar - och ihop med förlovningsringen passar den bättre än Brad och Angelina (enligt tabloiderna - inte enligt mig).

Och i den står "Ex animo 080123".

Ni får själva ta reda på vad det betyder om ni är intresserade.

Det tog inte ett ljusår - det hände för en halvtimma sen...

En man som visste vad han pratade om ringde upp mig och förklarade precis hur beslutet ser ut, hur det är uträknat, extraförsäkringen. Enda kruxet är att jag kommer få vänta lite lite till eftersom det skall fungera i systemet men givetvis får jag allt retroaktivt. Och förlorar inte en krona totalt sett. Det är bra det där med extraförsäkringar.
Sympatisk man.
Lite mindre huvudvärk.
Min tourettes försvann tillfälligt.

Fötterna på bordet - ahhhhhhhhhhhhhhh!

Andas

Nu förstår jag precis varför jag ägnade hela förmiddagen och en del av eftermiddagen åt sambons bokföring för att skjuta på samtalet till a-kassan.

Jag har huvudvärk, mensvärk, ryggvärk och ARG-värk! Och en släng av Tourettes. Allt detta bara för ett par "ynkans" telefonsamtal.

Inte av någon annan anledning.

TGIF!

Jag bukandas för att inte explodera just nu

Efter 20 minuter väntetid kom jag fram till a-kassan, fick reda på att det äntligen var ett beslut taget. Men eftersom sopan på min förr-förra arbetsplats lyckades skriva fel på TVÅ intyg så valde de att godkänna det sista (där hon hade glömt att fylla i att jag hade beredskapstidsersättning) men ändå räkna med den. Kanske. Dom var nog inte riktigt säkra. Men hela 680 kronor per dag skulle jag ju få i alla fall.

Sen ringde jag till det externa försäkringsbolaget som HTF använder sig av för den extra inkomstförsäkringen. De som jag inte har skickat in blanketterna till, eftersom man måste bifoga arbetsgivarintyg samt beslut från a-kassan (som jag just fick reda på att det äntligen har beslutats om - men inte kommer få papper om förrän på måndag).

Jomen hej och tjenare. Då visar det sig att efter sammanslagningen till UNI-JÄVLA-ONEN så är ligger inte inkomstförsäkringen på det externa företaget längre, utan hos Unionen själva.

Har Unionen sagt det till mig när jag har ringt tidigare? Nej. För det där vet dom inget om.

Fick telefonnumret till en tjej på Unionen som håller i inkomstförsäkringar, för att fråga hur det fungerar nu, eftersom inga av de blanketter jag fått tidigare verkar stämma (tack gode gud för att jag av en slump valde att ringa det externa företaget - annars hade jag ju bara tänkt att skicka papprena på måndag vilket hade förlängt allt YTTERLIGARE).

Jättetrevlig tjej på Unionen. Sa till mig att slänga alla gamla blanketter och att hon skulle skicka en ny, där jag bara behöver skriva under och lämna mitt kontonummer, eftersom de får alla andra uppgifter såsom inkomst och intyg ifrån a-kassan.

Jahapp - då var det bara att sätta sig i telefonkö till a-kassan igen. Pratade med en mycket trevlig man som sa att dom minsann bara räknar ut ersättningen ifrån a-kassan, dom har inget med inkomstförsäkringen att göra.

Efter att ha förklarat ungefär 3853453875 gånger att det inte var något JAG hade hittat på, och ha suttit med honom i telefon en halvtimma så kröp det fram att han inte visste. Jag var den första som han hade haft kontakt med efter sammanslagningen som hade extra inkomstförsäkring via facket.

ARGH! *dunkar huvudet i väggen*

Kunde han inte ha sagt det direkt? Nu skulle han ge detta vidare till en handläggare som skall ringa upp, om ett par timmar, veckor, dagar eller kanske eoner?

Gud vad bra det blev med sammanslagningen. Precis som det stod i utskicket. Tänk om dom hade anställt personal med inriktning på att effektivisera på riktigt (tex mig), då hade a-kassan blivit arbetslös. Men då hade ju å andra sidan jag och min personal suttit där och varit hur effektiva som helst så dom stackars Unionerna faktiskt inte hade haft samma problem.

Synd att sådana lysande idéer aldrig slår igenom.

Och dessutom avskyr jag att vara beroende av min sambos pengar just nu. Jag tjänar mina egna. Lika många pengar. Och vill kunna ha mina egna pengar. Fast jag vet att han är världens snällaste och inte bryr sig om det så hjälper inte det.

KAN SJÄLV!

Rekord

Har varit uppe sen klockan åtta.

Gjorde alla räkningar, och sedan spenderade jag fyra och en halv timma med att göra klart alla underlag för sambons deklaration. Alla papper månadsvis i pärm, allt inlagt i mitt excelark, pyssel - mer eller mindre klart för inlämning till revisorn.

FYRA månader för tidigt!

Sambon brukar få ångest i april över att det skall göras, men gör det inte utan tumskruvar och hjälp. Men till och med han sa att detta var rekordtidigt. Han är van vid att vara rekordsen.

Allt för att slippa ringa a-kassan. Ungefär som när man var liten och hellre städade än att göra läxorna, typ.

GAH...a-kassedags...det har tydligen blivit så bra efter att HTF och Sif blev Unionen.

Jag undrar stillsamt hur jävla uruselt det var innan?

Födelsedag

Your Birthdate: January 23

You're not good at any one thing, and that's the problem. You're good at so much - you never know what to do. Change is in your blood, and you don't stick to much for long. You are destined for a life of travel and fun. Your strength: Your likeability Your weakness: You never feel satisfied Your power color: Bright yellow Your power symbol: Asterisk Your power month: May

What Does Your Birth Date Mean?


Bright yellow???? Jag är BLÅ? Men i övrigt verkar det stämma. Framför allt resandet. Och att min svaghet är att jag är en rastlös själ. Hmm - tål att tänkas på.
Sa jag att vi har beställt resa till Prag i maj (som tydligen var min power month - och mannens 40-årsdag, vilket han ääääälskar att bli påmind om ;o)

The Promised Land

Ja, när det gäller vissa saker är jag superytlig. När det gäller andra inte alls ytlig.

Jag älskar att debattera och diskutera...allt...

Men jag älskar också att shoppa. Och trots vissa (hmm) fel och brister i vårt grannland i väster dit jag åker frekvent så har dom en uppsjö av shoppingställen och mat (jag älskar mat och att ÄTA - till sambons stora förtret - fråga inte varför).

De har kedjor som aldrig kommer hit, och med tanke på att dom i allt annat ligger tio år bakom oss, så förundrar det mig att den enda skiten som Sverige har blivit begåvat med är Mc Donalds (skosulehamburgare) och Burger King (okay - ätbart).

Men Taco Bell, Chili's, Friendly's, Starbucks - bara för att nämna några...näe dom ska vi tydligen inte ha. Och där är det gott. Och inte fan kan man få en pepperonipizza värd namnet i detta landet. Jag LEVER bokstavligen på pepperonipizza, hamburgare och caesarsallad i USA. Minst en slice om dagen dock, det andra kan jag variera lite.

KFC klarar jag mig dock utan.

Affärer skall vi bara inte prata om.

Pottery Barn, Yankee Candle, Bath & Body Works. Och då har jag bara nämnt en bråkdel.

Yankee Candle har nu kommit till Sverige upptäckte jag idag. Lyckan är total. Och "min" lukt finns. Jag slipper numera beställa på eBay eller fylla en resväska från ovanstående affärer.

Har nu gått loss hos Yankee Candle Sverige. Doften Clean Cotton som luktar ren tvätt, och jag redan har som värmeljus, garderobsdoftare, billuktshängare, vanliga ljus - efter att ha samlat och samlat i mina resväskor.

Till och med Plantagen har ett litet urval av deras produkter. Och andra små heminredningsaffärer också. Men de här hade allt online! *dansar en galen shoppingdans*

Nu väntar jag bara på Bath & Body Works, pizza och lite andra restauranger också. Och att man kan ringa vilken tid på dygnet som helst och få the food of your choice levererat till dörren.

Patience is a virtue - som jag inte besitter.

OJ - vad fet jag hade varit om jag hade bott i USA - men jag hade luktat fantastiskt gott mellan ostfläckarna på det solkiga linnet efter pizzan som levererades till min dörr.

Sökord (alla andra har det ju - jag blev nyfiken)

Här kommer dom i ordning:

"anette flygvärdinna"

(logiskt - eftersom jag läser hennes blogg)

"dr. brandt (diskussion)"

(hmm - jag vill inte göra reklam för ngt som inte fungerar)

"Avsugning, Göteborg"

(snuskhummer - vill inte ha dig på min sida - nej, jag säljer inte sex)

"brusten livmoder"

(Lilla Älskade Penny - sorg)

"arrgard"

(tja - lägger man kommentarer så gör man ;o)

"upprättande av lånepapper"

(fy fan vad tråkigt)

"vem uppfann plattången?"

(ja det undrar jag med - jag skulle ge den personen en kôss, på ren göteborgska)

"vem har gjort im blue"

(vem är "im" undrar mest jag?)

Vad googlar folk egentligen?

Vissa svårigheter med bloggen

Lillen som är rädd för alla gömde sig under kalaset igår, men när alla hade gått skulle flera timmar av kärlekslöshet tas igen. Och han gör det med råge. Upp i knät medan jag bloggade medan han kör med hela ansiktet i mitt ansikte för att visa hur mycket han har saknat mig medan han har varit alldeles ensam på övervåningen.

Inte helt lätt att skriva då.

En enmanskatt helt klart, den andra låg i pappas knä och blev kliad medan han sov så gott hela kvällen.

Börjar bli dags för Lillen att anamma sambon också - och det går - sakta men osäkert.

Vår sociala däremot ääääälskar sambon, och kärleken är besvarad. Så det är jag, Lill-Fegisen och jycken mot resten av familjen.

Men som sagt, vissa svårigheter att blogga blir det. Av icke tekniska skäl.

För övrigt (Rated R - för känsliga ögon och öron)

Så hade vi parmiddag i lördags. Där jag ondgjorde mig över att sambon hade glömt min födelsedag förra året, och att han med all säkerhet skulle strunta i den i år igen för att han är tanklös (allt det där som jag ångrar nu med facit i hand), och att han DESSUTOM inte hade tänkt att göra något skojigt med mig till helgen utan istället tackat ja till en pubrunda med grabbarna.

Till slut orkade männen inte höra "gnället" (= kvinnlig sanning) längre och skulle vara manliga och gå ut i sambons bil för att kolla nya bilstereon.

Idag när mannen i paret ringde för att gratta fick jag reda på att även han vetat om hemlighetsmakeriet eftersom dom i själva verket varit lite åt det kvinnliga hållet och gått ut i bilen för att sambon skulle visa ringen som han hade gömt där.

Följande konversation (del av den)utspelade sig då i telefon:
P = mannen
J = jag (logiskt va?)

P: - Jaha, har du bett sambon om ursäkt nu när du har sagt så elaka saker?

J: - Näe, jag trodde ju att han förtjänade det med tanke på förra året.

P: - Jag tycker i alla fall att du borde be om ursäkt, särskilt om du dessutom sa elaka saker till honom inatt när han sov. Med tanke på vilken fin present du fick.

J: - Återigen nej. Men jag blev jävligt glad och rörd imorse när jag insåg att jag hade blivit totallurad och erbjöd honom en avsugning innan jobbet.

P: - Det var den dyraste jävla avsugning jag någonsin hört talas om - du är banne mig inte billig i drift.

(Det blev dock ingen avsugning - han var sen till jobbet)

;o)

Fötterna på bordet...

Detta var presenten från sambon. Fast i vitguld. Och passar så bra till min förlovningsring att jag skulle kunna gå ut naken, enbart iklädd dessa ringar och vara nöjd med livet.

De sista skälvande minuterna av min födelsedag sitter jag med fötterna uppallade på andra soffan. Den breda röven sitter med datorn i knät i den andra soffan.

I vanlig ordning en katt på ena sidan och en hund på den andra, medan jag begrundar min födelsedag.

Jag överdriver inte när jag säger att detta var den bästa. Uppvaknandet (eller väckningen), den totala överraskningen och förvirringen när jag hade varit så arg.

Uppvaktad av många per telefon och mail. Mamma, styvfar och pappa här efter jobbet med middag, plus smörgåstårta, plus dessert.

Enda irritationen är styvmonstret. Sisådär var tredje födelsedag dyker hon bara helt enkelt inte upp. Ibland får man reda på det en timma innan de har sagt att de skall vara här, denna gången fick jag reda på det igår kväll. Och det tycker jag är jävligt dålig stil. Hon valde något annat istället. Ibland helt okay orsaker - ibland undrar man om hon är dum på riktigt.

Detta går givetvis way back, hon har funnits i mitt liv sedan jag var fem, dvs så länge jag kan minnas. Men jag är så abbans trött på att hon sviker löften lite då och då. Och jag har slutat bry mig - jag har vant mig. Det är ju ändå jag, älsklingspappan och min syster som är födelsedagsfreaks. Men denna gången funderar jag på att säga ifrån.

Eller rättare sagt, när vi var där dagen innan vi åkte till USA så hade styvmonstret inte köpt så mycket julklappar till mig (hennes ord - inte mina), men att jag skulle få kompensation och mer därtill när jag fyllde år. Och att vi skulle gå till min favoritaffär och handla med hennes kreditkort. Återigen, fäster mig inte så mycket vid hennes löften utan tar dom med en nypa salt. Händer det så händer det - händer det inte så är jag lika lycklig för det.

Men idag var droppen. Nu börjar jag blir ordentligt trött på att räkna med att hon skall komma på kalas, för att få reda på det allt från en timma till 12 timmar före att hon faktiskt inte kommer att dyka upp. Och gissa om den utlovade kompensationen kom? Icke då! Vilket inte gör något - för pappsen var här.

Men nu tänker jag faktiskt ringa upp henne, kanske inte till helgen...men absolut senast nästa helg, och fråga när vi kan mötas i favoritaffären som utlovat så vi kan handla. Inte för att jag behöver handla, utan för att det faktiskt är dags att hon lär sig att hon är vuxen, jag är i mångt och mycket hennes barn, och skall man på kalas så skall man. Det var för övrigt inte ens hon som ringde och sa att hon inte skulle komma, det var pappa. Hon själv ringde inte förrän vid 19:30 och sa grattis.

Men summa summarum - styvmonstret (som jag bara kallar henne vid tillfällen som dessa) kan icke lägga sordin på min knollriga stämning i magen, min helt fantastiska födelsedag - min förvåning och glädje.

Och allt tack vare sambon.

Ibland kan man skylla bra saker på sambon Lollias :o)

Posten kom idag...

...och det var faktiskt de eländiga rånarnas fel att den inte kom igår. Ingen i den här delen av Göteborg verkade ha fått sin post.

Nu har jag fått två av mina fyra beställda paket. Bliss Gloves och Socks från Strawberrynet som tar bort självsprickor och slitigheter på fötterna, och handskar som gör händerna lena som sammet. Det funkar nästan löjligt bra och är defintivt vardagslyx.

Och sen har jag även fått den omtalade Boots-krämen No 7. Som det har stått spaltmeter om i tidningarna. Boots liksom. Billigt. Som när den släpptes sålde slut på nolltid. Har precis smort in mig första gången och ansiktet känns mjukt.

Funkar denna kommer jag nästan att dö av lycka. Eftersom jag har Rosacea och kan välja mellan att se normal ut men gå på antibiotika året runt, eller att använda en receptbelagd salva som gör att de röda prickarna försvinner och slutar klia men att ansiktet trillar av i små flagor istället känns det som att jag är beredd att prova vad som helst, och det gör jag också.

Jag har provat allt från Dr Brandt á 1000 kronor burken (utlovad effekt noll), till Apotekets egna produkter (kunde lika gärna smort in mig med hårvax i ansiktet), till Döda Havssalt kräm. Listan kan göras ändlös, och när det gäller detta är jag beredd att lägga hur mycket pengar som helst på något som tar bort kliandet i ansiktet.

Jo - jag vet att det är stressrelaterat. Och att det på mig försvinner på sommaren när jag är ute. Och att det blir värre i kontorsmiljö med luftkonditionering.

Men om en sketen Bootsprodukt för i detta fallet, ynka 200 kronor hjälper mig, ja då köper jag fanimig hela Boots!

MEN, däremot har mina jeans från ett ställe på eBay, och mina doftoljor från ett annat ställe på eBay inte kommit.

Och jag ger mig fan på att rånarna som följde efter posttåget plockade ut just eBaypaket - med mitt namn på.

Och ifall jag skriver mer otydligt än vanligt i framtiden beror det på att jag sitter med mina handskar med händer lena som sammet.

Dörren

Och nu ringde det precis på dörren med ett blombud. Skall detta bli min första födelsedag sedan anno dazumal som jag inte sjunger "får man inte va gla - på sin födelseda"?

Jag vet inte om jag klarar att vara så här glad, sådärinnihjärteligt glad, en hel dag. Jag är inte VAN!

Blommorna var för övrigt från den lilla ljugande bitchen som sambon jobbar med och som har lurat mig ihop med honom ;o)

Och

Till min kära trolovade som ljuger om att han inte läser bloggen längre. Nu kan jag ju inte prata skit om dig här längre ;)

En rolig detalj som just slog mig i allt lurande. Han hade grejorna i bilen och skulle hämta dom när jag gick ut med jycken igår. Men jag brukar ta hans jacka på kvällspromenaden med jycken för den är stor och blir inte så våt när det regnar - och vad låg i jackan?

Jo - bilnycklarna.

Han var glad att han hade fixat extranycklar :o)

Världens bästa födelsedag, trots att du har lurat, bedragit och fört mig bakom ljuset när det gäller födelsedagen!

Rörd - Glad

Okay.

Så sent som igår kväll surade jag inuti mitt eget huvud. Jag visste ju att mannen inte varit i stan. Han hade inget med sig in när han kom från jobbet. Och när vi gick och la oss vid halvtolv och kollade på TV sa han inget. När klockan närmade sig 00:00 undrade jag om han skulle säga grattis åtminstone. Men näe.
20 över 12 pussade han mig och sa godnatt och vände sig för att sova.

När han hade somnat låg jag och mutterpratade med hans snarkande tryne. Sa saker tyst i ren ilska och frustration. Och kunde givetvis inte somna för att jag var så ledsen och trodde att jag hade blivit bortglömd igen.

Inatt (dvs klockan sju imorse) blev jag väckt. Men eftersom jag inte hade sovit mer än fyra timmar så kändes det verkligen som mitt i natten. Med en bricka, frukost i precis min stil (frostade donuts och Proviva - en oslagbar kombination), en ensam ros med kort och en present. En diamantring. Som jag älskar. Och som passar precis ihop med min förlovningsring.

Då visar det sig att mannen visst läser bloggen, men ljög när jag frågade honom för ett par veckor sen.
Att han har planerat i ett par veckor.
Att hans kvinnliga kollega - tillika en av mina bästa väninnor var med på det (och hon har fått höra gallan jag har spytt - och kunnat hålla sig - men istället skvallrar för honom).
Att han sa häromveckan att han skulle hjälpa en kollega att köra hans husvagn, medan han och väninnan/kollegan i själva verket var i stan. Och det roligaste med det är att jag ville få tag i väninnan och ringde hysteriskt men fick idag reda på att hon inte vågade svara.

Ringen jag fick idag var en "dummy-ring" för att han inte vågade beställa den riktiga ifall något skulle bli fel. Och tanken var att han skulle ta den igen för att åka dit efter jobbet och beställa den riktiga. Men icke sa Nicke! Övermindödajävlakropp att jag får något så vackert och inte får behålla det. Så nu sitter jag med atrappen på fingret. Häpnar över hela upplägget. Bara frukosten på sängen var otrolig. Att han har lyckats lura mig så kapitalt är ännu mer otroligt. Och att jag fick en sån present - vet jag nästan inte om jag förtjänar efter att ha muttrat åt honom medan han sov.

Han älskar mig nog mest i hela världen trots allt. Jag älskar i alla fall honom mest i hela världen.

Och det var överraskningen och lurendrejeriet som fick mig att börja gråta av rördhet. Ringen vet jag inte ens om jag har fattat ännu.

Kärlek!

Ytlig?

Höjden av ytlighet.

Är det att jag har beställt två olika saker från två olika ställen på Ebay. Två andra saker från två ställen i Sverige.

Och min första tanke när jag hör imorse att Postterminalen är avspärrad och det är bomber och annat trams överallt är att "jävlar - då kommer nog inte posten idag".

Det måste vara höjden av ytlighet.

Men posten kom inte...

Förberedelser

Nu skall jag förbereda mig inför morgondagen.

"Expect the worst - hope for the best"

:o)

Glömde juh

Karriär Mamman:

Av den enkla anledningen att det isåfall skulle ha varit jag. Men jag tyckte att hela mitt inlägg genomsyrades av just det.
Mamman som är som mina egna föräldrar. Som jobbar, jobbar lite till, reser men ändå får ihop det med planering och logistik.
Mamman (och pappan för den delen), som trots det har barn som aldrig har saknat något, vare sig kärlek eller materiella ting.

Jag känner inte att mina föräldrars jobb gjorde att jag hade en sämre barndom. Och vi är en oerhört, nästan löjligt, tight familj idag - precis som när jag och syrran var små.

Kudos till Karriär Mamman. Det kan inte vara en lätt roll att lägga ett pussel där alla bitar går ihop.

En sådan mamma vill jag vara.

Barn – Jobb – Barnlös – Karriär

Kan fortsätta i evigheter på att bara fila på överskriften. Men jag fick mig en liten tankeställare häromdagen. Som egentligen bara var en fortsättning på egna tankar som jag nu bestämde mig för att samla ihop i en liten bunt, skriva ner och se hur logiskt det blir.

Antagligen inte logiskt allt – men som Lollias säger. Det är min blogg och jag gör som jag vill :-p

Detta inlägg är apropå könsroller och barn. Och det finns ”more to it than that”

Det finns MAMMOR också. Hujedamej! Och kvinnor som inte är mammor. Och mammor som inte är kvinnor – eller hur det nu blir när jag har funderat klart.

Okay – here goes!

Jag är 37 år (i ett par timmar till). Jag har sagt sedan jag var 19 att jag inte är intresserad av att skaffa barn, men däremot alltid sagt att inget är ristat i sten, utan att jag kanske ändrar mig.

Idag säger jag samma sak, 18 år senare. Men jag kanske fortfarande ändrar mig. Men i min ålder har i princip ALLA barn. Och alla lägger huvudet på sned och säger något i stil med ”du kommer ångra dig – barn är meningen med livet” medan jag ser hur dom tänker hur synd det är om mig som inte förstår meningen med livet (sist jag läste Liftarens guide till Galaxen var meningen med livet 42 – men det kanske har ändrat sig – vad vet jag).

Och där kommer vi till de olika typerna av mammor jag möter, älskar och lever med. Och detta är mammor jag känner – inga påhittade stereotyper.

1. Åsikts Mamman:
   

Mamman som hysteriskt försöker pådyvla mig sina åsikter om barn. Som mer eller mindre går igenom alla argument som finns för att få mig att skaffa barn. Och som dessutom inte lyssnar alls på MINA argument. Mamman som jobbar deltid för att barnen inte skall lida. Lida? Mina föräldrar har alltid varit arbetsnarkomaner, inte fan led jag av det. Snarare tvärtom. De gav mig en hög arbetsmoral, och en tro på mig själv att det inte finns några begränsningar alls. Jag kan bli vad jag vill – om jag vill. Och med mina föräldrar i åtanke hävdar jag att det går att kombinera med barn om jag skulle vilja det. Dom klarade det. Trots resor över hela jorden nästan veckovis. Trots övertid. Med två barn. Men det krävdes säkert en hel del logistik.

Men jag personligen hade inte varit gladare idag om mamma hade jobbat halvtid och stått med maten på spisen när jag kom hem. För hon hade inte varit lycklig då. Och jag hade definitivt inte varit lycklig om pappa hade jobbat deltid och stått med maten på spisen när jag kom hem. Min älskade pappa bränner nämligen vid tévatten.

2. Ensamma Mamman:
   

Mamman som jobbar heltid, har delad vårdnad om barnen. Som tycker att mitt val är helt okay. Hon sticker inte under stol med att barnen är det bästa hon har gjort och både Stor-Sonen och Lill-Trasan är hennes stolthet och lycka. Men hon skulle aldrig göra avkall på sin egen personlighet för barnens skull. Läs nu rätt här. Jag sa personlighet. Däremot gör hon givetvis avkall på en massa annat för barnens skull.
Men hon skulle aldrig argumentera med mig om att barn är allt, och att jag går miste om något för att det är något jag har valt bort.
Och hennes barn får mat på bordet och behöver inte gå till dagis i olikfärgade strumpor. Även om nu maten på bordet inte serveras klockan 14:00 då hon arbetar heltid.

3. Coola Mamman
   

Mamman som har stenkoll på läget och en underbar dotter. Eget företag, driftig som tusan. Och dessutom modellsnygg med kläder, smink och en frisyr som inte bara jag utan troligen en supermodell skulle avundas henne. Inte heller hon har åsikter om mitt val. Men kan man ha barn, se ut som hon gör, ha ett jobb som hon har – så vette fan om jag inte är redo att tänka om :o)

4. Halvtids Mamman
   

Mamman med två fantastiska döttrar. En man som jobbar heltid. Men hon har valt att arbeta deltid för att ha mer tid med både sig själv och sina barn. Alltså inte bara för barnens skull – utan även för sin egen. Hon får kvalitetstid med både barn och sig själv. Och även där en mamma som inte tycker att jag är knäpp på något vis för att jag har valt bort barn.

5. Sunkiga Mamman
   

Mamman som fick tre barn tidigt, var hemma på heltid i tio år. Troligen har hon heller inte tittat sig själv i spegeln sedan första graviditeten utan går glatt på stan i gamla fleecebyxor. Hon jobbar numera halvtid. Skulle inte få för sig att unna sig själv något plagg dyrare än 150 kronor medan barnen får allt (inte riktigt kanske – men det mesta spenderas på barnen). Nu tror ni att jag ska säga att hon fördömer mitt val – men icke då – inte ens hon gör det. Och barnen mår bra.

Vad jag vill säga med det här långa och ologiska babblet vet jag inte riktigt. Men jag vet vad som triggade det. Och det finns en uppsjö av olika mammatyper utöver dessa.

Var och en blir salig på sitt sätt. Acceptera olikheter. I alla ovanstående fall mår barnen jättebra.

Om jag väljer barn så kommer jag inte välja bort mig själv. Jag kommer inte välja bort mitt jobb. Men jag är inte dummare än att jag inser att den dagen barnen står där med strutsen (eller var dom nu kommer ifrån), så kommer det finnas personer i mitt liv som kommer att betyda mer för mig känslomässigt än vad jag själv gör.

Men kära mammor, framför allt Åsikts Mamman, inga mer åsikter om hur folk väljer att leva sitt liv vare sig det är med eller utan barn. Det finns ingen manual för motherhood.

Det finns ingen manual för livet helt enkelt.

Jag vill ha rosa hår!

Jag hittade en rolig länk, där man kan prova kändisars hår. Ni kan ju försöka gissa vem som är vem - originaljag är dock nederst - men det kanske man kan räkna ut ;o)

http://kandisfrissan.veckorevyn.com/

Högre makter

Jag ber till högre makter för att denna födelsedag inte skall bli en katastrof - jag är rädd för följderna. Och så illa har det aldrig känts. TVÅ jävla dagar innan?!
Det ligger mer bakom än man tror...

Första gången...

...ever, som jag har raderat ett inlägg. Nattens inlägg.

Nu ska vi åka på husvisning.

Konstruktivt gräl - det finns!

Vi hade ett konstruktivt gräl - trodde dom var en utdöende art. Men vi la allt på bordet och det blev bra. Mycket bra.

Ända tills jag insåg att mannen totalt hade glömt av min födelsedag nästa vecka. Och en repetition av förra året är icke aktuellt. Han glömde den.

Smög upp tidigare, jag låg halvvaken och trodde att han ordnade överraskning - det var ju trots allt vår första födelsedag tillsammans - och födelsedagar är heliga för mig. I alla fall superviktiga...så barnslig är jag.

Efter en halvtimmas förväntan från min sida kommer han in i sovrummet och pussar mig hejdå. Inget grattis, ingen blomma, ingen present. KILL KILL DIE! Han hade glömt det! Och ingen present på kalaset senare heller.

Nu får jag reda på att han inte haft en tanke på att jag fyller (och detta är en man som är fantastiskt bra på att komma ihåg födelsedagar, mycket mycket bättre än jag någonsin kommer bli) - så hur kan han glömma min?

Så, jag upprepar. Det ENDA jag önskar mig är en vitguldsring med en endaste diamant. Storlek 17. Inte en vigselring eller frieri, bara en snygg ring som passar ihop med förlovningsringen - det letade jag efter redan på Kreta and he knows it.

Jag älskar att klura och hitta på överraskningar. Se bara årets julklapp. Och förra årets födelsedagspresent till honom tänker jag inte ens tala om, men det krävdes förberedelser även där.

Men risken att han läser bloggen och får reda på vad jag önskar mig är minimal. Så nu har han väl samma ångest som han hade innan jul.

"Det är ju den där jävla tiden på året igen"

:o)

Mhmm

Livet är som en golfboll.

Många hårda slag och sedan hamnar man i ett hål i marken.

Dum - dummare?!

Magnus Uggla

Läs inlägget på länken ovan.

Uggla är rolig. Från kommentar #16 (som är min - jag är alltså Victoria) börjar eländet. Som inte var menat som ett elände från början - bara ett jaghatarocksåjetlagochkännerigenmig!

Svennis är inte klok i huvudet! Undrar om det finns någon Svennis som är klok i huvudet?

Feedback please - eller är jag verkligen dum i huvudet - på riktigt?

Folk är korkade

Och ja, nu drar jag väldigt många över en kam - men ibland blir man fan rädd.

Det finns en blogg till som jag läser, som inte finns med på listan bland mina favoritbloggar. Inte för att jag skäms, utan för att jag inte har donat med inställningarna sen jag började läsa den.

Jag läser Herr Magnus Ugglas blogg - och jag skrattar oftast så tårarna rinner.

En gammal idol, som har varit bland de hemligaste artisterna i Sverige, har numera en blogg där han bjuder på sig själv så det visslar om det.

Jag läser enbart, kommenterar aldrig...eftersom 99,9% av de som kommenterar inte verkar ha alla verktyg i redskapsboden och dit vill jag inte sälla mig. Min gyllene regel när det gäller bloggläsande är att bloggen skall vara välskriven, och att personen bakom bloggen verkar vara sympatisk och rolig (vilket har stämt med de bloggar jag läser). Kanske petigt att hacka på språkbruk.
Men käre värld, vad lär sig folk i skolan nu för tiden? Man blir ju mörkrädd av stavning, grammatik och syftningsfel. Bara för att nämna något som kan irritera mig.

Anyhow, Ugglas läsare tillhör kategorin ovan. Upptäckte jag igår när jag som sagt kommenterade bland de mängder som troligen kommenterar varje dag. Och givetvis var det något ljushuvud som gav sig på mig. MIG! Av alla de som kommenterar.

Rätt dag att göra det dock eftersom jag fick avreagera mig på okänd man i kommentarsfält istället för på sambon.

Men vad är det för fel på folk? Och varför skriver folk KRAMIZ...med ZÄTA!

Jag vill kaskadkräkas!

Jag återkommer med inlägget på Ugglas blogg så kan ni avgöra själva hur dum jag var (det var jag - och det erkände jag - i mitt svar till puckot - själva kommentaren var av mer allmän karaktär), och hur dum rikspuckot var som gick emot mig.

*fortsätter muttra*

Humorist - javisst

Efter en diskussion med "omgivningen" igår konstaterade jag att jag var mycket roligare när jag började blogga. Och nu, med risk för att upprepa mig, är jag ungefär lika rolig som en Lars Norén-pjäs.

Jag funderade och gjorde en analys.

När jag började blogga levde jag med exet, var mer eller mindre likgiltig inför våra problem, och förhållandet var kasst. Men jag hade ett fantastiskt roligt liv utanför exet, eftersom vi aldrig gjorde något tillsammans då han satt fastcementerad på sin datorstol.

Idag lever jag med en man som jag gör mer eller mindre allt med (jag får till exempel inte följa med honom till jobbet - men förutom det), vi har samma intressen, vi har roligt ihop och semester, helger och vardag är för det mesta en fröjd.

Glömmer jag då av att blogga om det som är roligt? Ja!

När bloggar jag? Jo - när jag är arg, ledsen eller besviken!

Ingen större skillnad egentligen.

Förut bestod min vardag av tristess och likgiltighet och det var mitt "vanliga tillstånd", och bloggades därmed inte om. Men de känslor som var utöver de vanliga, när jag var ute och hade roligt bloggades det om.

Idag består min vardag av trevligheter, prat, skratt och roliga begivenheter och är numera mitt "vanliga tillstånd", och bloggas därför inte om. Men mina känslor nu som är utöver de vanliga är ilska, sorg och besvikelse och då bloggar jag.

Summa summarum - jag skall leva i ett uselt förhållande för att blogga om roliga saker. I ett bra förhållande bloggar jag bara om tråkiga saker.

Jag måste skärpa mig och dricka mer lakritsshots!

Jag - en bitch?!

Mannen hittade en rolig sida på nätet häromdagen och beställde grejor men vägrade säga vad. Idag kom paketet, mestadels med presenter till mig.

Även fast jag har varit en pissf*tta idag så måste jag bara älska presenterna och den usla tajmingen. Och trots att det inte precis var den mest romantiska gåvan, så var det JAG.

De översta tre är kylskåpsmagneter, bitchnyckelring och bitchmössa på andra raden, och underst en luktmoj till bilen.

Känns som ett genomgående tema - och bara så passande.

Gladpresenter till über-bitchen. Och mössan redan invigd på kvällsprommisen med jycken och båda katterna (jajamän - katterna går med som små hundar varje gång - så stolt och så fint). Kylskåpsmagneterna sitter redan uppe, och nyckelringen redan fastsatt på den gigantiska nyckelknippan. Det enda som skall upp imorgon är den rosa luktmojen i bilen.

Vad är blombud mot en bitchmössa - nothing :o)

Alla mäns drömkontroll?

Ugh

Jag har ett pyrande monster i mig som vill skriva ett jättelångt inlägg om vad jag tänker - men istället sitter jag i soffan och gråter.

Ingen katastrof dock - tanklösa karlar - men ibland orkar man bara inte.

För övrigt så vet jag numera att jag kan skriva precis vad fan som helst i bloggen - för han läser den inte längre.

Nackdel: Han har missat min önskelista
Fördel: Bloggen kan vara min ventil nära alla andra utvägar är använda, förbrukade och förklarade.

Jag överlevde. Den röda pricken som symboliserar rationellt tänkande är något större, trasslet något mindre och hjärtat är till mannen som ibland säger fel saker, men när det verkligen gäller - säger helt rätt saker. Så rätt att hjärtat nästan brister.

Hjärtat är bara till honom. Trasslet och den röda pricken behåller jag själv.

Kärlek - vet faktiskt inte riktigt vad jag hade gjort utan honom just nu - och är därmed återigen extra kär, trots mitt trassel och minimala rationella tänkande.
Kallingar på toagolvet, och att han inte riktigt vet hur en dammsugare ser ut spelar mindre roll. För som sagt, när det verkligen gäller är det skitgrejor.

Jag älskar dig!

Anxt

Så här ser det ut i mitt hjärta och i min hjärna just nu. Den lilla röda pricken symboliserar den minimala delen av hjärt/hjärnan som faktiskt fungerar - för tillfället.

Jag har svår jävla ångest inför ett läkarbesök imorgon, och ingen att prata med. Detta är en av de få saker som sambon inte fixar att prata om. Och då har jag bara min egen hjärna att prata med. Då blir det trassel och ångest.

Undrar hur länge jag kommer kunna hålla mig utan att säga något - för just nu pratar jag inte alls - och är på gränsen till en såndäringa surf*tta som jag inte vill vara "utan anledning".

*suckar*

Jag skall aldrig mer dricka...

...omåttliga mängder lakritsshots! Helst aldrig mer dricka alls, men den meningen känns gammal och lögnaktig.

Spenderade gårdagen i Strömstad, skulle bara kila ner till stamkrogen och överlämna presenter från USA till kamrat krogägare och ta en öl eller två. Sedan knalla tillbaka hemåt igen för att kolla på TV klockan 22:00.

Vad vi (jag) inte hade tänkt på var att vi hade köpt shotglas med mitt, sambons och krogägarens namn på. Och dom skulle ju givetvis invigas.

När första shoten stod på bardisken sa jag:

- Detta är inte bra. Sist jag drack lakritsshot spydde jag som en gris.

Sen drack vi. Den shoten. Och hur många till vet jag inte. Och sköljde ner med öl.

Klockan 23:00 mådde jag inte bra. Tog min jacka, sa hej till sambo och kompisar och kom uppför halva backen till lägenheten. Gående i zig-zag med endast ett öga öppet för att slippa se så dubbelt av allt.
Sen fjortiskräktes jag på gatan. Tre gånger på 100 meter.

Kom upp till lägenheten och min bästa vän i världen var en vit toastol, jag trodde nästan att jag skulle dö.

Zig-zagade ner till krogen igen för att hämta sambo - varför vet jag inte - troligen för att jag faktiskt trodde att jag skull dö. Han skulle bara dricka ur sin öl och komma hem.

Upp för backen igen, och det är tur att gatan är bred, för jag använde mig av heeeela gatbredden för att ta mig hem.

Tillbaka till min bästa vän i världen för att fortsätta fjortiskräkas. Och därinne bodde jag en timma.

Sov till klockan åtta, vaknade med en huvudvärk som hade kunnat spränga en ny och bättre tunnel genom Hallandsåsen och har spenderat dagen med årtiondets bakfylla. Illamående, stickningar i armar och ben, ingen hunger och ren och skär dödslängtan.

Lyckades få ner två cheeseburgare och lite cola på vägen ner till Göteborg, och nu sitter jag i hemmasoffan med datorn och tycker synd om mig själv.

Hjälte igår - Hjälte idag säger sambon och flinar.

Aldrig mera lakritsshots säger jag!