Ett värdigt slut

"My sunshine doesn't come from the skies,
It comes from the love in my dog's eyes"

Nu finns hon inte mer. Hemmet är tyst och tomt. Hon fick en cheeseburgare som "nattamat". Och envis in i det sista.

Men smärtan och sorgen tar överhanden just nu.

Jag kommer aldrig att glömma dig och alltid att älska dig!

Idag blir det inte långt

Gårdagens soffbild (med Lost i bakgrunden).

Idag vill jag bara gallskrika. Inget mer. Och gråten tar inte slut. Sista frukosten är serverad. Två promenader kvar.

Och sen hoppas jag att jag skall klara "besöket" utan att svimma.

Men en sak som går på repeat i huvudet på mig. Först ska hon få en spruta och somna. Okay. Då kommer hon ligga i knät på mig och snusa sött. Men sen, när hon får sprutan och inte andas mer. Och det kommer inte hjälpa hur mycket jag klappar på henne, hon kommer inte lyfta på huvudet och titta på mig i alla fall.

Hur kommer det att kännas. Den enorma skillnaden mellan en sovande hund och en en hund som inte andas? Kommer jag att få panik? Kommer jag klara att lämna henne där? Tiden får utvisa - men jag vet att jag kommer längta efter att "få hem" henne igen. I sin urna.

Om ett par timmar ligger hon inte bredvid mig i soffan. Jag ska ha med mig massor av godis.

Men nu är denna veckan uppdaterad. Och jag tror inte att jag klarar mer.

En vecka var lång i måndags

Men idag är det torsdag. Alldeles snart dags för sista kvällspromenaden. Sista kvällsmaten. Sista natten i sängen bredvid min kudde. Imorgon är det sista morgonen vi vaknar tillsammans. Ikväll har mamma varit här och sagt hejdå en sista gång till.

Sista sista sista sista sista jävla SISTA!

Och jag vet fortfarande inte hur jag skall överleva morgondagen. Men hjärnan börjar förstå att hon säger till mig att det är okay, det räcker nu. Hon vill inte att jag skall vara ledsen. Och jag är tacksam att jag slipper gå in på djursjukhuset med henne, att dom kommer och ger henne sömnsprutan i bilen så hon slipper vara rädd innan hon somnar. Och sen bär vi in henne för den sista sprutan.

Imorgon vid denna tiden kommer hon inte ligga bredvid mig i soffan som hon gör nu. Imorgon vid denna tiden kommer jag aldrig mer få dyka ner med näsan i hennes päls och bara mysa.

Imorgon vid denna tiden kommer jag att befinna mig i helvetet på jorden.

Men imorgon vid denna tiden kommer hon att vara fri. Och jag hoppas någonstans att det kommer vara en liten liten tröst.

Jag pendlar mellan att vara mest ledsen, lite skitförbannad och med en nästan manisk köplust på en teknisk pryl. En manual, något att sätta fingrarna i imorgon kväll. Det låter kanske jättekonstigt, och även om jag inte är främmande inför köplust så är detta något annat. Jag vill köpa något som är en hjälp till verklighetsflykt. Något som fingrarna och hjärnan kan försöka sysselsätta sig med mellan gråtattackerna. Jag kan inte förklara det.

Men att se henne nu - rofylld ligga bredvid mig - precis som de senaste 16 åren. Gör mig SÅINNIHELVETESJÄVLASKITFÖRBANNADSÅJAGFÅRONTIMAGEN.

Och ledsen.

Men vi har haft en bra dag. Tack för en SISTA bra dag.

Lilla!

En morgon till med min lilla håriga älskling

Jag måste fortsätta skriva. Jag vill minnas. Inte om en vecka kanske. Men sedan. Och tack Fi för dom värmande kommentarerna. Tack till er andra också. C, jag vet att du har hojtat på MSN.

Att sitta och veta ett datum och en tid är konstigt. Mer än konstigt. Det har jag inte gjort sedan 1991 när vår dåvarande hund fick åka till hundhimlen där det bara finns leverpastej, choklad (som inte är farlig) och godis. Det finns helt enkelt allt som kan tänkas behövas. Och bara glädje, ingen smärta och inga dumma sjukdomar. Det känns som att ha en familjemedlem på life support och att veta att man skall dra ur pluggen. Fast i det här fallet har vi ingen life support. Och det är ju det som är det läskiga. Hon är ju precis som vanligt - fast lite gammal.

Jag kommer aldrig upphöra att förvånas över min lilla loppas toleransnivå. När vi var hos veterinären i fredags och såg tumörerna i munnen så förstår jag helt ärligt inte hur hon klarar att äta. Eller dricka. Hela gommen var full av infekterade tumörer. Hela insidan av högerkinden. Och det har då mynnat ut i en liten "pingisboll" på utsidan av käkbenet.

För mig räcker det med en blåsa på tungan eller ett litet munsår för att jag skall bli ynklig. Men hon skiter i det. Får hon inte mat fyra gånger om dagen så jäklar får jag reda på att det är dags - högt och ljudligt. Och igår var en extra bra dag eftersom hon knyckte en plastboll och började hysta omkring med den i luften. Och det är ju det som känns så konstigt. Så fel. Hon går omkring och lurar mig med sin "friskhet". Men det är också den tjänsten jag kan göra henne. Hon kommer få ont. Jätteont. Och det förtjänar hon inte. Det är ju faktiskt det enda och sista jag kan göra för henne. Att låta henne slippa få ont.

Och då tänker jag tillbaka på allt hon har gjort under de snart 16 år hon har varit min bäbis.

Hon föddes en åsknatt i juni 1993, därav namnet, med en allergi. Mot vad visste ingen. Men det kliade överallt på hela kroppen. Så på alla ställen hon nådde tuggade hon av sig sin päls. Jag har aldrig sett en lurvig hund med borttuggad päls på benen och sidorna. Och resten av pälsen precis så lång som den skall vara. Hon hade tuppkam helt enkelt. För ryggen och huvudet nådde hon inte med munnen. Vår uppfödare tog alla möjliga allergiprover på henne men ingen visste vad hon var allergisk mot, så redan där fanns funderingar på att låta henne somna in. Jag och uppfödaren hade en diskussion, det var inte meningen att vi skulle ha en hund till. Men det gick bara inte att motstå henne. Efter viss övertalning gav uppfödaren med sig, eftersom jag trodde att det kunde vara så att hon helt enkelt inte tyckte om att hela huset hos uppfödaren hade golvvärme och hon fick flytta med oss hem. Och mycket riktigt, efter ett par veckor hos oss så slutade det klia. Men bäbiskorten är inte vackra. Ett litet magert knyte som enbart hade päls på rygg och huvud. Men en glad skit var hon. Och tog plats i mitt hjärta direkt, och hennes syster som då redan bodde hos oss (dom är inte kullsyskon - det skiljer ett halvår i ålder) älskade henne. Och dom lekte oavbrutet fram till den dag då systern akut fick en brusten livmoder och vi fick välja på akut operation eller att låta henne somna in. Man akutopererar inte en nästan 15-åring. Det hade inte varit snällt mot henne. Och sedan den dagen har Loppan inte varit ensam en enda sekund.

Visst hade tanken slagit oss att det skulle bli jobbigt den dagen en av hundarna blev ensam, men att hon skulle protestera så högljutt kunde nog ingen föreställa sig. Hon fick vara med mig på jobbet, och när jag slutade jobba så fick hon vara hemma med mig. Avlösning och extra "passning" har ju exet, tillika "pappan" stått för. Men att jag skulle få förmånen att få ha henne hos mig mer eller mindre 24 timmar per dygn i nästan två år var det nog ingen som trodde. Det är nu något jag är otroligt tacksam över. Det är inte så många som spenderar så mycket tid med sin hund. Man brukar i alla fall få gå till sopskåpet i tio minuter utan att det hörs över hela grannskapet att hon minsann är ensam hemma *ler*.

Under de snart 16 år så har hon lyckats med saker man trodde var omöjligt. Hon blev som slyngelhund rädd för en sten (en sten som alltid har stått på samma ställe) och gjorde en bakåtvolt och drog ut ett ligament i knät som gjorde att knäskålen hoppade ur led. Var hon ledsen över det? Oh nej, efter veterinärbesök där det konstaterades, och även konstaterades att det skulle dra ihop sig och bli som vanligt efter ett par veckor, så hoppades det och skuttades som vanligt. Utan smärtstillande. Ibland åkte knäskålen fel, men då var det bara att ta upp henne i knät och böja benet så la den sig rätt igen. Och leken kunde fortsätta. Hon fick "gummikäke" som femåring och började tappa tänder. Fem år senare hade hon en enda tand kvar, en liten ensam stackare i underkäken fram. Brydde hon sig om det? Näe - det enda som hände var att hon istället för att tugga maten så fort det bara gick istället sög i sig den. Vilket i och för sig ledde till de otaliga kolikattacker vi har levt med under åren. Ont i magen en gång i halvåret, ett snabbt besök hos veterinären för en smärtstillande tablett och lite kontrastvätska och fem minuter senare full fart igen.

Några ögoninflammationer och en öroninflammation. Getingstick i en trampdyna som ledde till infektion. Vi hade klippkort hos veterinären.

Men inget var egentligen allvarligt förrän klåparen till jourveterinär tittade på henne när vi kom in den 12 februari förra året med en misstänkt hjärnblödning. Veterinären tittade på henne i 30 sekunder, sedan tittade hon i journalen och sa "hon är 15 år - jag tycker ni skall låta henne somna in nu".

Va? Näe! Du känner inte vår hund! Vi ber att få återkomma imorgon när "vår" veterinär finns på plats!

Och det gjorde vi. Och vår veterinär sa att det var dumheter. Och efter en vecka av vingel joggade hon som aldrig förr. Och sen hände det igen i april, men samma sak igen. En vecka vingel resulterade i vanlig hund igen. Tänk om vi hade lyssnat på veterinären förra året.

Den här gången lyssnar vi på veterinären. Och på våra egna tankar. Vad kan vi ge henne efter att hon gett oss så mycket. Ett värdigt slut.

Vi har haft två hundar av samma ras, syskon men inte kullsyskon. Samma uppfödare och samma uppväxt. Men två helt olika personligheter. Om hennes älskade syster slog tån i så stod det på löpsedlarna i Hundarnas Kvällstidning. Har Lilla Loppan slagit tån i så har hon stannat, blängt på det hon slog tån i, och sedan visslat vidare. Hennes syster var mer kattlik och extremt självständig. Medan lillis har varit en kelkorv sedan födsel. Att få ligga tätt tätt och bli kliad på magen är helt klart bland det bästa som finns. Efter mat. Eller, kanske på delad första plats. Nä, maten kommer nog först. Båda hundarna är dock precis lika älskade. Bara väldigt väldigt olika personligheter.

Livsdevisen att livet är en kaka har hon levt efter sedan födsel. Och det är inte mycket som kunnat göra henne olycklig. Om man bortser från eventuellt inställda måltider (vilket aldrig har hänt i verkligheten - men i hennes fantasi vette sjutton om hon någonsin har fått mat).

Jag vet inte hur jag skall klara att hantera morgondagen. Jag vet inte hur jag skall klara att gå därifrån. Med ett tomt koppel. Jag vet faktiskt inte om jag kommer kollapsa - men jag hoppas så innerligt att jag skall klara att vara stark en liten liten stund. Och om det sen betyder att jag sitter kvar och gråter i timmar eller tills de slänger ut mig så må det vara hänt.

Men jag tror att det är få förunnat att få ha en familjemedlem i 16 år utan större missöden. 16 år är en aktningsvärd ålder. Och som extrabonus så kan den här 16-åringen fortfarande hoppa upp i soffan alldeles själv - när hon enligt alla experter och böcker som finns borde ha rullator allra minst.

Jag älskar dig min svarta lilla tokstolle. Och jag har älskat dig så länge att jag inte minns hur det känns att inte ha dig runt fötterna. Och jag älskar fortfarande din syster lika mycket.

Jag hoppas att hon har koll på läget i hundhimlen efter att ha varit där i nästan två år. Att hon har koll på maten, godiset och dom coola kidsen. Jag tror att ni klarar er fin-fint utan mig. Men jag klarar mig inte så fin-fint utan er. Inte ens i närheten av fin-fint.

Men nu tar vi en timma i taget och lägger oss på soffan och tittar på en film och kliar lite på magen. Din mage alltså - inte min.

Älskade!

En morgon till

Och väckarklockan hann väcka mig före du hann. Men vi låg kvar en stund i alla fall och kliade lite. Veterinären ringde om provsvaren, och det är precis så aggressivt som vi egentligen redan visste.

Fredag blir det om inget oförutsett inträffar innan. Men ont har du inte. Du är en tuff tant. Bland de tuffaste tanter jag någonsin har haft förmånen att känna. Ingen dramaqueen här inte. Jag önskar att jag var som du. Du ger mig styrka när det egentligen borde vara tvärtom.

Jag skriver för att skriva någonstans. Jag vill minnas varje dag. Men just nu vet jag inte om jag orkar skriva mer.

Vi skall ha två chokladdagar, två kliapåmagen-dagar.

Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå. Och den villkorslösa kärlek du har gett mig i 16 år är jag otroligt tacksam för. Alla skratt. Lite gråt. Kärlek!

Tio minuter egentid

Innan all hell broke lose så hann jag beställa en baddräkt. Den kom igår. Och ser ut så här. Och mina tio minuter av egentid när inte tårarna sprutar ägnar jag åt att delge er denna skapelse.

Den är blå, den är Ed Hardy och den sitter som en smäck. Om man bortser från att jag har en cellulitfest på "baksidan" och att magen kanske kommer vilja ramla lite framåt när jag sitter ner till skillnad från på modellen så är det faktiskt den ultimata baddräkten.

Och tom mannen sa att den var fin. Både vid beställning på bild och PÅ MIG igår.

Fast då blev jag tvungen att gråta lite i alla fall för att jag var tjock.

Godmorgon igen lilla liten

Imorse hoppade du ner från sängen 05:45 och tyckte att din mamma skulle hänga med i svängarna. Vi hade en liten morgontvist precis som om allt var som vanligt, och sen somnade du om på golvet och jag i sängen.

I två timmar till fick jag sova, sen lyfte jag upp dig i sängen och vi fick de där härliga morgonminutrarna när man inte är riktigt vaken och inte kommer ihåg alla hemskheter. Vi kliade lite bakom örat, på magen och nospussades.

Och sen damp verkligheten ner i huvudet på mig. Jag grät i din päls en stund. Luktade på dig och funderade på hur jag skall klara mig utan en lurvig hundpäls att stoppa näsan. Vi gick upp och du sprang till köket precis som vanligt. FRUKOST! Skriker du så det dånar mellan väggarna. Och det är bara att lyda.

Jag skulle vilja ge dig frukost många många gånger till. Men nu tar vi en frukost i sänder och lägger oss i soffan och fortsätter fundera över livets viktigheter. Promenader och nästa utfodring tror jag ligger högt på agendan i dina funderingar, och mitt ångestmoln fortsätter hänga över huvudet på mig. Hjärnan förstår en sak och hjärtat vill något helt annat. Hjärnan och hjärtat är inte synkade.

Godmorgon...

Uppe med tuppen och den tillhörande klumpen i magen

Vi är uppe. Jag ger dig din mat som du kräver högljutt. Jag hör dig tassa omkring, smyga som en indian i köket för att leta efter annan mat som vanligt på morgonen - kanske sopskåpet är öppet.
Du tror att jag inte hör dig, men klorna klapprar mot klick-golvet. Du får gå och leta, och när du kommer tillbaka så har jag choklad till dig. Choklad som egentligen är förbjudet med tanke på din mage.

Du kommer upp i soffan, jag ser att ögat är lite torrt ovanför knölen men du säger inte ett ord när jag tittar på dig, för du tittar inte på mig. Du ser den mikroskopiska biten med choklad som ligger på soffbordet och är totalt fokuserad på den.

Jag försöker att inte gråta. Jag försöker vara som vanligt. För att jag vet att du känner av min sinnesstämning. Men med en klump i halsen, och rädsla i magen och ett hjärta som slår lika fort som en hare så är det svårt att dölja det för dig.

Hur ska jag kunna klara mig utan allt detta? Jag vet inte hur man lever utan hund. Jag vet inte hur man lever utan DIG. Jag visste inte hur man levde utan din syster heller, men då hade jag din päls som tröst.

Människor går igenom massor av saker. Hela tiden händer det hemskheter runt om i världen.

Men just nu är det bara du och jag.

Den lånade tiden som var månader blev dagar...

Hittade en knöl på käkbenet i onsdags på lill-tanten. Trodde att hon hade slagit sig när hon trillade ur sängen någon dag innan. I fredags blev det veterinärbesök bara för att vara på den säkra sidan. Vi hade ju trots allt varit hos veterinären och undersökt och pratat igenom en vecka tidigare.

Det visade sig vara en tumör i munhålan. Som har blivit en bula på utsidan käkbenet. Och tydligen en aggresiv sådan eftersom den växt explosionsartat. Vi tog en biopsi. Vi vet att vi kommer få säga farväl denna veckan eller nästa. Hon har inte ont. Hon skiter i att hon har en tumör. Men mitt hjärta brister. Igen.

Efter förra veterinärbesöket trodde vi att vi hade ett par månader att göra oss redo eftersom hon inte är sjuk. En vecka senare har vi helt plötsligt ett par dagar på oss.

Och det gör så ont att jag är handlingsförlamad, samtidigt som jag vill skrika rätt ut. Jag panikandas samtidigt som jag har en spänningshuvudvärk som dunkar bakom pannan på mig.

Och jag måste vara lugn eftersom hon känner av mitt sinnestillstånd. Hur? När jag är så ledsen så det inte går att beskriva med ord. Jag ser henne äta, leka, greja precis som vanligt. Men det är inte som vanligt.

Jag vill bara att hon skall förstå att jag älskar henne. Att jag har älskat henne i 16 år. Och att hon har gett mig 16 fantastiska år. Och jag hoppas att jag har gjort detsamma för henne.

Denna veckan kommer det att bli förbjuden choklad, kliande på magen och massor med gråt i pälsen.

Mitt hjärta brister - och jag kan inte tala om för henne vad jag känner - bara hoppas att hon förstår.

Älskade älskade lilla!

Jag är blond och definitivt inte homofob

Så då känner jag att jag kan delge en blondinhistoria som jag fann extremt underhållande. Och det faktum att den var ny för mig gjorde inte saken sämre.

En blind man går av misstag in på en bar för lesbiska!

Han sätter sig på en barstol och beställer en drink.
När han suttit en stund ropar han på bartendern; "Hörru vill du höra en blondinhistoria"?

Nästan genast blev det dödstyst i baren.

Med en mycket djup stämma, säger kvinnan som sitter bredvid honom; "Innan du berättar din historia, så vill jag informera dig om några detaljer, bara så du vet";

1 -Bartendern är en blond tjej.
2 -Utkastaren är en blond tjej.
3 -Jag är 1.95 lång, väger 120 kg, är blond och innehar svart bälte i karate.
4 -Kvinnan som sitter jämte mig är en blond tjej hon är proffsboxare.
5 -Kvinnan som sitter på din högra sida är en blond tjej och är proffsbrottare.

"Nu min herre. tror jag att du ska tänka över mycket noga om du fortfarande vill berätta din historia"

Den blinde mannen funderade ett kort ögonblick, sen skakade han på huvudet och säger;

"Näe, tror inte det, verkar jobbigt att behöva förklara den 5 gånger"

Mina bokstäver bildar inga ord...inte så många i alla fall

Jag vet inte varför jag inte skriver mer. Jag existerar ju nästan precis som vanligt - minus den där bajsdetaljen att det alltid ligger i bakhuvudet att Loppan inte kommer ligga bredvid mig till sommaren. De första dagarna var riktigt usla. Men jag har varit på båtmässa (utan att kräkas), jag har varit ute i solen. Jag har varit ute bland folk och handlat. Jag har varit sjuk. Det jag är sämst på att fokusera på just nu är skolan. Det kräver för mycket tankeverksamhet.

Så, då tar vi the easy way out och fokuserar på andra saker. Jag och syrran har börjat diskutera bröllopsklädsel till hennes bröllop i sommar. Och vi är nu inne på linjen att ha likadana klänningar, fast olika färger och viss "brudmodifikation" på hennes. Min skall givetvis vara blå, och hennes går åt mintgrönt.

Dessa två ligger nu på "bordet" och är de vi tycker är finast, och syrran är ute efter 50-tal eller 60-tal som tema.

Vad tycker ni?

Listoplisto

Jag misstänker att du ligger bakom den här sidan.

Grym kodning, grym sida...kan inte vara någon annan ;o)

Ibland lyder jag

Utmanad av Li - vågar inte annat än att lyda ;o)

1. Gå in i din bildmapp

Yupp

2. Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen

Mapp Blandade Katter...det låter ju...upphetsande? Hade det varit åttonde mappen så hade det ju åtminstone kunnat bli lite pinigt...

3. Visa bilden på bloggen och skriv något om den

Jahapp. Se ovan. Det är en katt. Katten är min. Han är sur. Ganska ofta. Han var jätteglad innan hans bror dog. Men han blir väldigt väldigt glad när han får mat. Så nu är han tjock.
Men jag älskar honom ändå.

4. Bjud in sex nya bloggpersoner att vara med på utmaningen

Okay. Blygisen, Karriärmamman, Corundum, Soda, Lollias...eh...fem räcker va...nej...FI...för guds skull (trodde att jag redan skrivit det)?

5. Länka till dem och låt dem veta att de är utmanade.

Ja ja...är vi klara då?

Vegas Baby Vegas

Walking down the aisle...




Do you take this...WELL DO YOU?????? Ehhh...yeah I guess I do ;o)




You may now kiss the bride!




The two tone deaf singing - just for the heck of it! Its Vegas!




Make a statement - Strike a (Elvis) pose!






Hubby and wifey!

För att ta lite udden av all ledsenhet så kom äntligen idag bilderna från Vegas bröllopet. Kanske någon tycker att det är roligt att se (syrran?). Men för 200 dollar så lovar jag att vi hade hur roligt som helst.

En trip down the aisle och memory lane. Rekommenderas varmt.

Och visst är min brudklänning hur snygg som helst? För att inte tala om mannens Wal-Mart Hawaiian Tropic skjorta!

Vad kan man säga...kläderna hänger inte i malpåse i garderoben i alla fall.

Ingen Lust - Ingen Ork - Inget Svar

Idag var vi på det planerade och fasade veterinärbesöket. Loppan blir 16 år snart och hjärnan inser en sak och hjärtat en annan. Och att få de två i fas är en omöjlighet. Hon är inte akut sjuk, men gammalsjuk - och vi ville prata med vår veterinär för att få råd, tips och egentligen bara höra det vi redan visste.

Hon är "sjuk" (fast tala inte om det för henne - för hon har verkligen ingen aning om det).
16 år är en aktningsvärd ålder. Men det är en bestämd gammal dam vi har att göra med. Hon blir inte gladare av att veta vilka typer av cancer hon har som äter upp hennes vikt, men inte humör. Vi blir inte gladare av det. Och vi har en fantastisk veterinär som har känt henne i flera flera år.

Hon satte ord på våra tankar. Loppan är glad, hungrig och busig. Men för att ge henne ett värdigt slut så är det bara att inse att hennes kropp inte kommer orka hur länge som helst. Och hon kommer inte att klara en sommar till med värmen som tar lika hårt på gamla människor som på gamla damhundar. Och jag vill inte se henne må dåligt.

Men det gör väldigt väldigt ont att nu ha en deadline. Att längta efter sommaren med sol och bad samtidigt som jag just nu inte alls vill att sommaren skall komma för då är det dags att låta henne flytta till sin syster i hundhimlen.

Som veterinären sa: "en hund blir inte så här gammal med usla "föräldrar", så ni har gjort ett bra jobb - men det vet jag ju - jag känner er, och det är jätteroligt att se en såpass gammal hund vid så god vigör trots lite tumörer här och där".

Men ont i hjärtat gör det. Och klumpen i halsen sitter där den sitter. Medan tårarna sprutar.

Men aldrig att jag låter henne lida för min skull - aldrig.

Hon är värd mycket mer än så.

//Radiotystnad medan jag och Loppan ligger i soffan och begrundar livet (jag) och nästa utfodring (hon).