onsdag 4 februari 2009

Ingen Lust - Ingen Ork - Inget Svar

Idag var vi på det planerade och fasade veterinärbesöket. Loppan blir 16 år snart och hjärnan inser en sak och hjärtat en annan. Och att få de två i fas är en omöjlighet. Hon är inte akut sjuk, men gammalsjuk - och vi ville prata med vår veterinär för att få råd, tips och egentligen bara höra det vi redan visste.

Hon är "sjuk" (fast tala inte om det för henne - för hon har verkligen ingen aning om det).
16 år är en aktningsvärd ålder. Men det är en bestämd gammal dam vi har att göra med. Hon blir inte gladare av att veta vilka typer av cancer hon har som äter upp hennes vikt, men inte humör. Vi blir inte gladare av det. Och vi har en fantastisk veterinär som har känt henne i flera flera år.

Hon satte ord på våra tankar. Loppan är glad, hungrig och busig. Men för att ge henne ett värdigt slut så är det bara att inse att hennes kropp inte kommer orka hur länge som helst. Och hon kommer inte att klara en sommar till med värmen som tar lika hårt på gamla människor som på gamla damhundar. Och jag vill inte se henne må dåligt.

Men det gör väldigt väldigt ont att nu ha en deadline. Att längta efter sommaren med sol och bad samtidigt som jag just nu inte alls vill att sommaren skall komma för då är det dags att låta henne flytta till sin syster i hundhimlen.

Som veterinären sa: "en hund blir inte så här gammal med usla "föräldrar", så ni har gjort ett bra jobb - men det vet jag ju - jag känner er, och det är jätteroligt att se en såpass gammal hund vid så god vigör trots lite tumörer här och där".

Men ont i hjärtat gör det. Och klumpen i halsen sitter där den sitter. Medan tårarna sprutar.

Men aldrig att jag låter henne lida för min skull - aldrig.

Hon är värd mycket mer än så.

//Radiotystnad medan jag och Loppan ligger i soffan och begrundar livet (jag) och nästa utfodring (hon).


8 kommentarer:

PGW sa...

Stor stödkram. Vet hur det känns.

Karriärmamman sa...

Oj...hjärtat...vännen... :(... jag finns här om du orkar. det vet du.

Blue sa...

Tack både PGW och Cecilia. Jag vet också hur det känns. Alltför väl. Ibland undrar man varför man utsätter sig för det.

Men sorgen är givetvis "värd" det. 16 års glädje, från både vår och hennes sida, mot att vi sörjer och hon får åka till sin syster och äta leverpastej inom en bestämd framtid.

Men sjusatan vad ont det gör. Och vad ont det kommer att göra.

Kram

Sofia sa...

Boohoo, fick göra det samma med min älskling efter 10 år. Bestämma ett datum. Så fasansfullt vidrigt. Det finns ingen tröst annat än att man hinner njuta av tiden som är kvar. Liten belöning iallafall än när de oväntat kliver över till andra sidan. Man hinner gråta i pälsen rätt ordentligt.

LadyFi sa...

Oh vännen. Vilken jobbigt tid ni har framför er. Jag lider med dig.

Tänk på alla de glada tiderna ni har haft. 16 år - helt otroligt!

kram.

Blue sa...

Soda: Japp, mycket gråtande i den mjuka pälsen blir det :(

Fi: Ja, jag försöker fokusera på det. Men fy satan vad svårt det är.

Kram

Blygisens betraktelser sa...

Jadu, jag vet vad du menar när du säger att man ibland undrar varför man utsätter sig för det.

Men som du säger, det är värt det, och hon har ju haft ett underbart liv!

Nej gud vad jobbigt. har inte ord, du har ju sagt allt själv redan.

Stor riktig kram härifrån.

Blue sa...

Tack Blygisen...

Jag försöker göra saft av citronen, men det är tufft. Hon är ju min bäbis.

Kram