Dags för höstångest..."de e mycke nu" ;o)

Har varit och besiktigat näsa och bil. Näsan gick igenom med en del kommentarer inför nästa omläggning, medan bilen var i mycket bättre skick och gick igenom utan en enda kommentar.

Konklusion: min bil är bättre än min näsa. Hm!

Helgen skall ägnas åt att köra båt från Strömstad till Göteborg. Jag tänker höstdepp (samma tjat varje höst - när båten åker upp försvinner meningen med livet), jag tänker kallt som fan och jag tänker "snälla låt solen komma fram lite så det i alla fall blir vackert på mitt älskade hav".

Annars finns ju stekpannan - går säkert att hitta fler användningsområden...

Nu...är jag bara ful...

Fick äntligen provresultaten idag. Det är konstigt hur sekunder kan kännas som timmar, och timmar kan kännas som sekunder - beroende av om det är något roligt eller tråkigt.

Det tog läkaren två sekunder att säga att det hade gått bra, det kändes som 20 minuter innan hon ens påbörjade meningen.

Det var den snällaste sorten av elak hudcancer, och de fick bort allt. Och jag reagerade med att börja grina. Sedan förvånade nästa reaktion mig. Men jag blev trött. Fyra veckors ångest och väntan som släppte på en minut. Jag trodde jag skulle bli pigg och fokuserad, men jag känner mig som 90 år och dödstrött. Inte nödvändigtvis sömnig - men...trött.

Nu...är jag alltså bara ful. Och får inte sola näsan. Det är ju vanligtvis inte ett problem eftersom vi bor i Sverige. Men hur gör man i Thailand? Papp-skydd a'la Stig-Helmer?

Ful, glad och trött...

Man tager vad man haver...

Min man, Ernst Kirchtensteigerneggerschnabel - som dels, oroväckande nog är borderline pyroman också är ljusfanatiker. Det kan möjligen ha ett samband. Kanske?

Jag har möjligen mina doftkrus - men jag kommer inte i närheten av hans stearinljusmani.

Han fick loss det tjocka arslet ur soffan (mitt) och drog med det till båten, och jag får väl erkänna att det var en bra idé med miljöombyte. Här är vi nu. Och i brist på annat så tar man...stekpannan och eldar stearinljus i. Men mysigt är det. Det är som hemma, fast man lägger till solnedgången och havet. Och stekpannan.

Jag tror inte ens Ernst och hans humlebrummande bröst hade kommit på detta...

Fint väder!

Jag var hos husläkaren igår. Dels för att jag behöver SOVA och inte har lust att dra i mig en bag in box för att få en hel natts sömn. Jag tycker inte om vin (ja ja - jag vet att jag hädar) och sedan tycker jag inte att det är en strålande idé att dricka en hel bag in box heller.

Och sen tänkte jag att eftersom de tjatar så infernaliskt, och till och med har skrivit i journalen hur lättblödd jag var under operation - så frågar jag min läkare som faktiskt har känt mig i tio år. Och så kan jag ta prover och börja uuuuutreda som de har gnatat på mig om också.

Han tog inte ens proverna. Han sa att det berodde på att jag har Rosacea. Och har haft...väldigt länge. Då utvidgas de ytliga blodkärlen så att man blir otroligt lättblödande men det har INGET med koaguleringen att göra. Men eftersom min näsa är värst och att jag har varit orolig OCH att Rosacea-utbrotten har med hur man mår att göra så var han inte förvånad över att näsan hade blodat, men det var ju bara precis när de skar. Dagen efter fanns ju möjligen en droppe blod i förbandet. Och han tyckte att jag skulle tala om det för dem (en fjärde gång) så att de kan skriva det i journalen också.

Han bad om ursäkt för sina kollegor som inte förstår att de arbetar med människor, för att vården bara skall vara effektiv och laga människor på samma löpande band som de tillverkar bilar. Och jag fick sitta och snörvla på hans kontor i en och en halv timma trots att de bara har tid i 30 minuter egentligen. När jag sa att jag skulle gå så att det inte drabbade resten av hans dag så sa han åt mig att ta det lugnt - det var hans problem - inte mitt.

När jag gick skulle han som vanlig ta i hand. Men jag slängde mig runt halsen på honom och gav honom en kram. Och tackade för att han fanns.

Det finns hopp om vården ibland. Och tänk så lite det behövdes för att få mig lugn.

Det behövdes bara att de behandlade mig som liten rädd Blå istället för en Volvo...

Svensk vård :(

Efter att ha arbetat upp en ångest av ohemul magnitud, fått med mig mannen - eftersom jag blev lovad provresultat denna veckan - så hade de inte kommit. Antiklimax...och starta om från början med ångest. Det suger att vänta, det suger så mycket att jag inte ens kan uttrycka det eftersom jag troligen blir raderad från Blogger om jag säger precis hur jag känner.

Då gick jag och shoppade och sen åkte jag och min onda näsa hem och målade naglarna.

Ja - jag har gått överbord. Över stolar och fotöljer också. Men det skiter jag i :o(

Ny vecka - Ny näsa

Omläggning av äcklig näsa idag, nästa på torsdag - då bör provresultaten vara klara.

Can we spell...ÅNGEST!

Aj!

Jag är uttråkad, hungrig och har mer ångest än en Norénpjäs kan frammana.

Och sedan är jag mäkta imponerad av den svenska sjukvården. Jag har, på ren svenska, skitjävlaont där nästippen satt. Men jag får inga värktabletter - heller. För det är tydligen inte HELLER policy att skriva ut. Och Panodil funkar ungefär lika bra mot värken som en Ahlgrens Bil, förutom att de sistnämnda är goda.

Vad har hänt mer? Hmm...inget alls? Jag har varit och lagt om näsan två gånger sedan operation, och spenderade därmed tre dagar på sjukhus förra veckan - varav två av gångerna fick jag reda på att jag tydligen blöder väldigt lätt och att jag bör utreda det. Det vill man inte veta femtioelva gånger medan man ligger under kniven. Och man vill framför allt inte veta det när de inte kan svara på följdfrågorna om varför. Jag har, mig veterligen, haft ytliga blodkärl i hela mitt liv. Får blåmärken bara av att fundera på att slå knät i ett bord och blöder tonvis med näsblod. Dessutom hade jag blött cirka en droppe i bandaget vid första omläggningen - vilket måste tyda på att blodet absolut inte koagulerar alls...eller?

Sen vid omläggningen i fredags så hällde de koksalt i hålet på mig. Varpå jag inte kände något och frågade. Och fick svaret:

- Jaha, nej men du kanske aldrig får tillbaka känseln i näsan. Du skall i alla fall räkna med att du inte har någon känsel på kanske ett år.

OCH DET ÄR SÅDANT DE TYCKER ATT DE INTE SKALL INFORMERA OM FRÅN BÖRJAN ISTÄLLET FÖR ATT PRATA LATIN OVANFÖR SKALLEN PÅ MIG?

Måste man veta vad man skall ställa för frågor för att få information?

Jo just det, sedan kommer tydligen provsvaren någon gång nästa vecka. Därav den Norénska stämningen och livrädslan.

Och så suger det att jag är så ful, inte har klurat ut hur jag skall tvätta håret utan att blöta ner näsan och att jag har ont - så att jag inte ens kan gå på stan och tröstshoppa.

Det var min helg det. Nu är jag helt utmattad. Hur har ni det? ;o)

Noja Näsa Naglar

Jag har ingen nästipp kvar. Och jag har aldrig varit med om något som har gjort så ont som lokalbedövningen i näsan. Jag är dock mycket stolt över min, i vanliga fall mycket klena man, som satt med mig och höll mig i handen hela tiden. Skitstolt!

Men jag har noja. Provsvaren kommer tydligen nästa vecka och då får jag veta hur elak tumören var. Och om allt är borta.

Så - då målar vi naglarna istället. Senaste skapelsen. Har en känsla av att det kommer nytt lack vid nästa akuta ångesttillfälle. Men det är just nu roligare att måla naglarna än att må helpyton. Det räcker så bra att må halvpyton precis hela tiden.

Trassel

Jag är i Ålborg - ligger på ett hotell och tittar på Confessions of a Shopaholic och tänkte göra en confession of a shopaholic. En helg i Ålborg skulle vara en flykt från all ångest och trassel hemma, men började med akut magknip i färjekön och sedan spenderade jag första timman på färjan på toaletten.

Jag var hos hudläkaren för ett par veckor sedan, och fick träffa en öronkirurg och en hudläkare eftersom jag har en mystisk prick mitt på nästippen. Det visade sig vid okulär besiktning vara hudcancer. Och då fick jag lära mig något nytt. Hudcancer är elakt, men det finns tre sorter. Den snällaste heter basalcellscancer och blir en prick som dödar vävnad med tiden, den näst snällaste heter skivepitelcancer och dyker oftast upp på fler ställen - och den stora stygga vargen heter malignt melanom - den tvivlar jag inte på att alla vet vad det är. Men de andra visste jag inte om.

Det kändes inte som att jag var en person vid läkarbesöket, de talade inte till mig - de talade OM mig. Men så som jag uppfattade det så såg det ut att vara den snällaste elaka sorten, men de kan ju givetvis inte säga något förrän den är skickad på labb. I vanliga fall gör man en biopsi först, men i detta fallet var det tydligen solklart så de skippar biopsin och tar bort den direkt.

Jag har operationstid på tisdag. Jag har ångest. Jag har inte sovit på över en vecka, och jag har noll ork och ett ton humörsvängningar. Vill inte prata - vill prata. Gråter. Är en hysterika.

I vanliga fall när man tar bort en prick så syr man ihop det, men eftersom den sitter på värsta tänkbara ställe så kan de inte sy. Och plastikkirurgi är inte aktuellt. De kommer att ta bort mer eller mindre hela nästippen och göra en grop, som de fyller med bandage som skall läka inifrån. Varannan dag i minst en månad skall jag på återbesök och lägga om bandaget. Och det tar en månad att få labb-rapporten.

Jag är väl medveten om att det finns människor som har det mycket värre. Men det hjälper inte. Jag är liten, rädd och har en ångest som är obeskrivlig. Bortsett från funderingarna på om jag kommer se ut som Michael Jackson när det är läkt så är jag fullkomligt skräckslagen över resultatet av labb-rapporten - samtidigt som jag helst vill ha resultatet i förrgår.

Jag vill egentligen bara att någon skall lugna mig, titta på pricken och säga - "nej men givetvis är detta den snällaste sorten - du behöver inte oroa dig", för det de båda läkarna lyckades med var att få mig att känna mig som var ett nummer i raden av människor på det löpande bandet som kallas svensk sjukvård. Och jag är inte förvånad, jag har både dåliga och goda erfarenheter sedan tidigare. Jag ringde i veckan för att ställa lite extra frågor eftersom jag höll på att gå i bitar. Blev inte klokare, men fick däremot som bonus reda på att de inte ger lugnande för den polikliniska operationen - och när jag frågade om jag kunde få ett par sömntabletter för att åtminstone kanske få en natt normal sömn så "var det deras policy att inte skriva ut medicin - om jag får ont efteråt när lokalbedövningen släpper så kan jag ta en panodil". Vad i hela helvetet rent ut sagt?

Jag behöver sova, jag behöver lugn - give me a break someone?

Det...var trassel nummer ett som jag behövde få skriva av mig. Och det hjälper inte att vara i Ålborg när man ändå inte mår bra.

Min prestationsångest gör att jag inte tillåter mig att ta det lugnt med skolan, fast jag kanske borde. Listan är lång.

Jag är...livrädd...och jag är trött på det!