SJ SJ Gamle Vän!

Gravid kamrat i mittkoj. VI ÄR FÖR GAMLA OCH BEKVÄMA FÖR SÅN HÄR SKIT!

Västkusten NU

Vad är det för väder i Luleå?

Guds gåva till ett BrillMongo

Solglasögon med styrka!

Not the sharpest tool in the shed?

En liten historia om pojkar och deras leksaker.

Min sambo äger ett hyreshus där han skall installera bergvärme. Även detta har jag blivit inblandad i eftersom sambon skyr papper, telefoner och kontakt med andra människor. Åtminstone när det gäller "arbete". Han är vääääldigt social när det gäller nöjen. Ända tills han får blypanna på bardisken.

Nåväl. Ikväll ringer lille söte hantverkaren och säger att han har varit där under dagen med borraren och blivit mordhotad av en hyresgäst i det andra huset.

Ägaren till det andra huset har vi fått alla tillstånd av eftersom tomterna är rackarns små, och där finns ingen fnurra på tråden.

Men hyresgästen, tillika självutnämnd fastighetsskötare (jo - han var det när Hedenhös gick i kortbyxor och det var en annan ägare till fastigheten), hade skrikit åt vår lille hantverkare att om han gick in genom staketet mellan fastigheterna så skulle han ta sin välslipade yxa och hugga huvudet av honom.

Eh?

Detta resulterade i samtal med den andra fastighetsägaren, inga problem där, och sedermera ett samtal till gubben som skulle yxmörda hantverkaren.

Samtalet började med en stursk gubbe som minsann struntade i vad en liten snärta som jag hade att säga, och slutade med att han grät efter att jag hade läxat upp honom och drämt en och annan, troligen påhittad, lagparagraf i huvudet på honom. Och dessutom sagt till på skarpen att jag INTE vill ha fler sådana samtal från vår hantverkare kvällstid. Efter det skulle han inrätta sig i ledet och inte ställa till mer besvär.

Samtal tillbaka till lille hantverkaren för att meddela att allt var grönt. Fastighetsägare med på noterna och yxmördaren likaså.

Men vad fan? Den potentielle yxmördaren är en 75-årig gubbe, och hantverkaren är i alla fall någonstans i 60-årsåldern.

Det är ju inte ens dagisnivå på det - jag visste inte att det kunde bli lägre.

Män och deras leksaker...

No more playing with sharp objects för yxmördaren.

Och vad kan jag debitera i medlingsarvode?

Att anlägga bergvärme verkar ju jämförbart med att försöka lösa konflikten mellan Palestina och Israel. Med små kupper från de boende runt Strömstads "gazaremsa".

I don't think we've seen the end of this yet...

OBS: Nedanstående inlägg

Som vanligt är det inte kvinnan i bloggen som har skrivit brevet!

Eller jo - det är det ju - men det är Li's och Karriärmammans Harlequin'ande som smittades.

Tänkte att ni kunde översätta det till engelska istället ;o)

Eller förresten, det låter som ett jobb för Lady Fi...

Romantiken är död - Länge leve romantiken

De möttes i dörren när de kom från varsitt håll. Hon lät honom gå före och undrade vilket humör han skulle vara på den här dagen.

För de som såg dem utanför den lilla glasbubblan de levde i var de det perfekta paret. De som alla ville vara. Ha ett likadant förhållande. Åtminstone ett förhållande som liknade deras.
Utåt sett var de varandras pusselbit. De kompletterade varandra, inte bara utseendemässigt utan även deras personligheter.

Men man skall aldrig döma boken efter omslaget.

Den här dagen var en dålig dag för henne. Det hade varit ett antal dåliga dagar den sista tiden. Men hon försökte att hålla det för sig själv med förhoppningen att han skulle förstå och se det ändå. Och hon ville inte be om att bli sedd.

Hon satt på köksstolen mittemot honom och tvinnade fundersamt en hårslinga innan hon ställde en vardagstrivial fråga. Och fick det sedvanliga fräsandet till svar.

Hon suckade inombords och insåg att det var ytterligare en "sådan där dag" och önskade hett och innerligt att hon kunde vara likadan.
När hon sneglade på honom med sina isblå ögon tänkte hon; se mig...se MIG! Så som du såg mig förut. Prata med mig.

Att säga något om det var inget alternativ. Det skulle bara resultera i ytterligare ett meningslöst gräl där ingen av dem visste varför de grälade. Bara att de grälade.

Hon betraktade honom en sista gång innan hon gick ut ur köket. Ruskade på huvudet, i ett försök att ruska av sig känslorna som hopade sig inom henne och som aldrig fick luft. Känslorna som aldrig kom ut i form av ord. Rätt ord.

Inuti sitt eget huvud skrek hon. Högre och tydligare än på länge:
Respektera mig. Lyssna på mig. Jag ber sällan om något. Jag ger allt jag har och lite till. Jag lyssnar på det DU säger. Jag hör det du skriker åt mig. Mår du dåligt så mår jag dåligt. Men jag måste våga skrika jag med.

Hennes läppar formade orden när han inte hörde:

- Jag älskar dig mer än livet självt. Men jag vet inte om jag orkar.

Han satt ovetande kvar i köket. Drog handen genom håret. Och visste ingenting om vad som försigick i hennes huvud.

Och de som såg det utifrån glasbubblan tittade med avundsjuka på det Perfekta Paret.

De som hade allt...

GlobetrÖtter!

Min telefon tar VACKRA bilder (framför allt när motivet är så fint som PK katt).

Det betyder att jag kan bildblogga varje sekund av min resa på söndag. Jag som har varit på diverse ställen i världen men aldrig någonstans (nästan) i Sverige och tycker att allt som ligger norr om Alingsås är Norrland. Jag ska ju för bövelen till Norrland. Luleå. På söndag!

Vad gör man i Luleå? Tittar på Fitta Borealis? Not my thang!

Finns det ett stadshotell där jag kan håna handelsresande?

Åh vad ni kommer vara trötta på min nya bildblogg nästa vecka ;o)

PS: Förresten så skall jag på anställningsinterVJUV som JUARNALIST imorgon.

Wish me luck!

PK katt

Och jag trixar med mobil blogg

Ny teknisk kärlek

Jag har en ny teknikpryl att vara kär i. Och nej, det är inte en dildo.

Min nya telefon. En Ericsson W980i. And I löööv it!

Vad jag däremot inte älskar är att jag bytte abonnemang för att få den.

Hur i HELL blir man av med "threeeeeeeee is a magic number" i örat när man ringer till mig?

Och personen som skrev låten från helvete borde brännas på bål.

Satans blod!

Lite tillbaka...

Är det någon kvar där ute?

En medelålders häxa...

...det är jag det.

Var just ute med Lill-Loppan på hennes kvällspromenad. När man går på gångvägen runt vårt område (som INTE är upplyst) och närmar sig vårt hus så närmar man sig även en väg med vändplats som går över i gång/cykelbana. Kommer man uppifrån vändplatsen och skall ner på gångvägen är det en liten backe som slutar med en ganska tvär sväng och mitt emellan backen och svängen står en buskjävel som givetvis ger NOLL sikt från endera håll.

Jag brukar komma nerifrån, och jag brukar höra mopedligisterna som kommer uppifrån när dom skall ner på gångbanan.

Ikväll brast det.

Jag hörde mopeden. Stannade så långt åt sidan jag kunde. Drog ut Lill-Loppan i gräset och väntade. När blöjraggaren på moppe körde förbi smackade jag ut handen så att jag nästan drog den i hans intergralhjälm. Efter ett par meter fick han stopp och jag stod kvar.

- Körde jag för fort? Sa den lilla mopsen halvspydigt.

- JA. Vad tycker du själv? Såg du oss runt hörnet bakom din intergralhjälm OCH dina solbrillor?

- Ja - det hade jag säkert gjort. Fortsatte han lika spydigt.

- Aha...och du hade även sett den lilla svarta hunden om jag inte hade dragit in henne i buskarna och du hade hunnit få stopp innan du körde på någon av oss?

- Jaaa. Bromsarna låser sig faktiskt på min moped så jag får stopp snabbt.

Eh?

Var det därför det tog ett par meter efter att jag hade smockat upp näven mitt i synen på honom när han kom farande?

Jag avslutade med en medelålders häxkommentar och sa:

- Lilla vän. Tro det eller ej men jag har också haft moppe en gång i tiden och du snackar skit. Tänk dig för.

Och sen gick jag hem och tårarna sprutade.

Jag är så arg så arg på någon jag inte ens vet vem det är. Och så ledsen så ledsen för att Malte inte finns längre att jag tar ut det på en jävla blöjraggare.

Sen var det ju iofs inte okay av honom att köra som han gjorde - men maken till kärringbeteende.

Fortsätter det så här så kommer jag bli ännu mer temperamentsfull och skälla på okända människor till höger och vänster, och sen gå hem och gråta.

Jag hoppas innerligt att det går över - men fan vet - förut skrev jag en insändare till lokaltidningen där jag lät som en 90-årig gubbe i keps som aldrig kör snabbare än 30 på motorvägen.

DET GÖR ONT!

Och jag har ingen att vrida nacken av.

Ett halvmuntert inlägg (eller jag är sjuk i huvudet?)

Jag fick mina böcker från Ad Libris idag. Bland annat första kursboken (Luleå Tekniska Universitet - here I come - bara två veckor kvar tills jag skall till Norrland) och bara den skrämde skiten ur mig.

Måste dom göra böckerna så stora?

Sen kommer erkännandet, om Karriärmamman behöver psykoanalys för att hon håller med herr Schulman (vilket jag inte håller med om - jag tycker han skriver jävligt bra).

Jag har beställt Mein Kampf och skall läsa den för att försöka förstå vad som försigick i psykopatens huvud.

Schulman - Hitler...

Vem behöver psykoanalys - jag eller Karriärmamman?

Jag måste bli av med bilderna i huvudet...

Finaste Malte. Spinnmaskinen. En tigrerad katt, med vitt runt munnen och leopardprickar på magen.




Älsklingsplatsen - dit han även bjöd flickvännen och dom gungade ihop. Men han gungade lika gärna själv.

Jag måste bara få ut bilderna ur huvudet att det sista jag såg av honom var chocken att hitta honom död och vira in honom i en handduk och bära hem honom. Och sedan att köra honom till veterinären*, stel som en planka, och sitta och gråta, klappa och prata med min älskade Malte utan gensvar.

DE bilderna klarar jag inte att ha i huvudet. Jag vill ha bort dom, och komma ihåg det bra. Men så funkar sorg...det tar en stund innan sådana bilder bleknar till förmån för det jag har sett idag.

Han fattas oss allihop.

* i mitt förra inlägg menade jag inte att jag inte borde ha åkt till veterinären, jag menade att jag inte borde ha KÖRT till veterinären. Jag minns knappt bilturen, och borde inte ha varit ute på vägarna alls med ögon förblindade av tårar och en hjärna som inte fungerade. Givetvis skulle jag till veterinären - givetvis skall älsklingen få samma separata kremering som alla djur tidigare så dom kan få bo kvar hemma.

Sorg och Ilska - Och bloggpaus

Vaknade imorse av att grannen ringde på dörren och frågade om Malte var hemma.
Nej - det var han inte.

Då visade det sig att grannen tvärsöver gatan som äger Maltes flickvän hade blivit uppringd av sin bror klockan sex imorse för att det låg en katt på vägen som han misstänkte kunde vara Maltes flickvän, och brodern hade klivit ur bilen och flyttat den lilla katten från vägen till gräset.

Jag sprang ut till vägen, i morgonrock och en handduk ifall det skulle vara Malte, men enligt grannen och Maltes flickväns ägare så hade han inget halsband, vilket han har numera.

Så med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen men med den stora förhoppningen att det finns många katter och att a) han brukar inte vara där och b) han hade inget halsband så var det kanske inte så troligt att det var vår älskade Malte.

Men när jag kom till gräset så var det inget tvivel om saken. Det var Malte. Och han var så fin, inga yttre skador. Han låg på sidan, med ögonen öppna och man vill bara inte tro det. Jag tror att jag tittade på öronmärkningen fem gånger för att verkligen förstå.

Han blev troligen påkörd inatt eller igår kväll eftersom han redan hunnit bli stel. I ren chock virade jag in honom i min handduk, tårarna sprutandes, och gick hem.

Grannen närmast som älskar katterna nästan lika mycket som vi gör stod bara och skrek rätt ut. Grannen som äger hans flickvän och också hade varit och tittat om det var deras katt kom i bil och sprang ur och bara grät och grät ihop med mig i min morgonrock på gatan.

Vår Malte. Vår Smaltis. Som aldrig ens går många meter från huset av ren skygghet, vad gjorde han på gatan.

När jag kom hem la jag mig bara på mattan i hallen och skrek rakt ut. Tårarna sprutade och jag glömde hur man gör när man andas. I total chock.

Nu har jag, trots att jag inte borde ha gjort det, kört honom till veterinären för separat kremering. Och bett veterinären kontrollera om han hade ont. Men, eftersom ögonen var öppna så har han troligen fått en smäll över huvudet och dött direkt utan smärta. Man kan tydligen även se på benen om de har försökt att ta sig därifrån i smärta. Men han låg som om han sov, så fint på sidan.

Jag satt med honom på rummet och grät och klappade honom och pratade med honom med snor och tårar rinnande innan jag gick därifrån.

Älskade lilla!

Och sen blev jag arg. Vad är det för SVIN som kör på en katt och låter dom ligga kvar mitt i vägen?

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att den här killen som körde förbi vid sextiden imorse faktiskt stannade och flyttade på honom.

Och vem har tagit hans halsband med telefonnummer om dom inte har tänkt att ringa?

Om dom ändå har tagit hans halsband, varför inte flytta på honom samtidigt?

Förstår inte folk att det finns en ägare till varje katt, en ledsen och chockerad ägare?

Man kör inte på ett djur och lämnar det. Man tar definitivt inte ett halsband. Och han är fortfarande öronmärkt.

Om dom jävlarna ringer så kommer jag att slänga på luren i örat på dom, för nu är skadan redan skedd.

Och jag vill inte ens veta vem som har kört på honom och lämnat honom med risk att jag faktiskt åker dit och kör över dom.

Älskade lilla Malte.

Återigen ett djur som fattas mig och har gjort ett stort hål i mitt hjärta. Och jag vet inte hur jag skall bli glad igen.

Och det önskar jag inte ens min värsta fiende. De stegen jag tog imorse utan att veta vad som skulle möta mig, och så var det precis det jag inte vill se.

Chockad. Ångest. Ledsen.

Det gör ONT!

Och PK katt vet så väl att något har hänt. Ligger bredvid. Tröstar och undrar.

Och jag är troligen fortfarande så chockad att jag inte har förstått det ännu.

Men tårarna har återigen inget slut.

Så nu blir det bloggtorka ett tag igen.

Malte blev ett år, en månad och 20 dagar. Det är allt annat än okay.

Sorgen är för stor hos både matte och husse.

Hjärnfel

Om man gråter till slutet av "Don't mess with the Zohan" - då är man inte riktigt funtad där uppe va?

Adam Sandler som israelisk elitsoldat/superhjälte som flyttar till New York för att bli frisör.

Det borde inte kunna gå att gråta till en sådan film.

Jag ÄR verkligen en hopplös sucker.

Fundering från soffkanten

Det flyger en hel del nästan döda, i alla fall väldigt trötta, flugor i vårt hem. Vilket är irriterande eftersom dom är så förbannat slöa att de inte ens blir rädda när man viftar.

Vi har två katter. Borde inte dom kunna "take care of business"? Borde inte det vara deras jobb - eller åtminstone vara en rolig lek?

Eller skall jag verkligen behöva införskaffa ett småkrypsracket och resa mig upp från min divan och faktiskt GÖRA något?

Om ni orkade läsa föregående inlägg...

Jag är för golfbollarna. Jag vill vårda mina golfbollar ömt.

Och jag hoppas att golfbollarna känner samma för mig.

Långt, läsvärt och jävligt klokt - och det slutar med en öl!

Läs detta annars får ni en snigel på ögat!

En professor i filosofi står framför sin klass, med några saker framför sig på katedern.

När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full.

De nickar jakande.

Då plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full.

De nickar jakande igen.

Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor.

Återigen frågar han studenterna om burken är full.

Studenterna svarar med ett rungande JA.

Professorn plockar då fram en stor burk öl från under katedern och häller hela innehållet i syltburken, vilket effektivt fyller hålrummen mellan sandkornen.

Studenterna börjar nu skratta.

Nu, säger professorn när skrattet har lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv.

Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv vara fortsatt fullständigt.

De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus.

Sanden är allt annat. De små sakerna.

Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna.

Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna får du aldrig plats till de saker som är viktigast för dig.

Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, spela 18 hål till.

Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna.

Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något.

Prioritera.

Resten är bara sand.

En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölen representerade.

Professorn log och sa; jag är glad att du ställde den frågan.

Den visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, så finns det ändå alltid plats för en stor öl!

*djupandas*

- GGNNNNNNNBBBBBBBGDDDDDDDDDDDFFFFFFFFFSSSSSSSSSS!

(Så låter det när man får ett vansinnesutbrott med stängd mun)

On the receiving end...

Jo, imorse skulle det komma en elektriker hit och byta elmätare, vilket innebar att jag var uppe före mannen.

Mannen sa lite spydigt igår "då kan ju du göra bacon och scrambled eggs till frukost åt mig när du ändå är uppe".

Och se på fan - det gjorde jag!

Stod i givakt nedanför trappan när han kom ner med en tallrik fullastad med bacon och ägg, ett glas Proviva och ett glas Berocca.

Det kallar jag goda husfru-egenskaper!

Vad är det för fel på mig? Behöver jag vård?

Och när fan skall jag få vara på "the receiving end"?

SODA FÖR HELVETE

Få ut tummen och fixa bloggen...

;o)

Jag är en sucker...

Goshdarnit vilken sucker jag är för romantiska komedier.
Jag erkänner det. Här och nu. Och det var evigheter sen jag såg någon.

Men idag tittade jag på Made of Honour - som har fått usel kritik - but who the fuck cares liksom?

Inte nog med att jag är kär i Patrick Dempsey (sorry Li - gillar honom fortfarande inte som fjunig fjortis men McDreamy och Made of Honour - GOSHDARNIT igen!), jag vill dessutom ha ett sånt liv.

Ett liv där min själs älskade bokstavligen rider in och stoppar mig från att gifta mig med fel man. Ett liv med romantiskt jävla dravel. Där allt bara skimrar i rosa hela tiden och ingen fiser eller har minsta lilla hårslinga fel. Där det bara finns vackra ord och tindrande ögon.

Jodå - det går över - ett par timmar efter filmen brukar jag landa i brynjeverkligheten med folköl i soffan och Maos Kulturrevolution på TV till middagen som består av spaghetti och köttfärsås med ett tänt fotogenljus. Och det är helt okay.

Men nu! NU är jag en sucker for romance!

Undrar varför de filmerna aldrig är baserade på en "true story"?

*suckar ljuvt*

Nytt i ordlistan

Hört idag vid datorn:

- Jävla förbannade analsopraner!

Jahaja...analsopraner och fitta borealis.

Någon som vill tolka?

Babysteps

Steg två bokat och klart. Flygningen från Ft. Lauderdale till Las Vegas och tillbaka igen.

Det går inte fort men det går.

Nu har vi bokat flyg från Svedala till Miami 29 oktober, hemresa 14 november. Det gjordes för fyra veckor sedan.

Idag har vi bokat inrikesflygningen. Vi tar kvasten till Vegas den 10 november, tillbaka till Lauderdale den 13 november.

Bara hotell, bilhyra och lite annat småkrafs kvar att boka.

Men det blir väl om ytterligare fyra veckor.

Charter med all-in är för amatörer - mycket mer intressant så här ;o)

Varning för misshandlat språk

Jag sitter på nedervåningen. Sambon sitter på övervåningen och spelar sitt "skjuta andra människor i benen eller huvudet spel" med hörlurar på sig och jag hör eller ser inte vad som händer i spelet utan bara hans högljudda kommentarer:

- SATANS BLOD!
- HORBÖGAR!
- ERA SMÅ FITTOR!
- KUKJÄVLAR!
- FITTA BOREALIS!

Ett axplock. Och jag tror inte ens han vet vad han själv säger.

Jag undrar stillsamt för mig själv; Vad är fitta borealis?

Köttfärsås och vitt vin

Drabbades av ett akut sug på vitt vin - vilket bara aldrig händer - så jag ringde mannen på väg hem och bad honom köpa.
Chock nummer ett för den stackaren.

När han kom hem stod maten klar på spisen för tredje dagen i rad.
Chock nummer två.

När jag ville ha vitt vin till min spaghetti och köttfärsås tittade han underligt på mig.

- Vitt vin och köttfärssås?
- Ja! Frågor på det? Nähä! Då kör vi!

Ordningen är återställd?

PK katt hemma, och firar Pride med sin bror...?

Numera har PK katt utegångsförbud i ett par dagar eftersom han inte verkar vara helt sig själv, vilket bevisades inatt.

Jag behöver nog inte påpeka att jag har sovit NOLL.

Vi börjar natten med PK som försöker hoppa ut fyra gånger genom ett stängt takfönster. BRAK - DUNS!

Sen lägger vi till ett litet kattslagsmål när andra katten försöker lägga sig bredvid i korgen i sängen.

Efter det tar vi mannens vrålande varje gång han byter sovställning för han har ont i ryggen.

Och som en extra bonus tar vi tidig morgon/sen natt när "katten som hatar lådan" sätter sig bakom sambon i sängen och KISSAR. Vilket jag givetvis tror är sambon som skyller på katten (näe - jag är inte logisk när jag är trött och försöker sova).

Upp, ta bort lakanet och vända på madrassen. När kattkillen kissar bredvid oss i sängen i ren protest då hatar han verkligen lådan.

Jag är mongotrött!

Och sen upptäcker jag något nytt imorse. PK katt har fått en (o)vana som jag aldrig har sett förut. Han smygdricker ur toaletten? Smygdricker verkligen. Första gången jag försökte ta en bild så hörde han mig och slutade och satt och visslade oskyldigt på toaringen.

Vad är det för fel på dom????

Borta bra men hemma helt okay?

Katt med PK namn klev in genom dörren som att han inte alls hade varit borta snart en vecka. Sa tjena lite avmätt och gick och tittade i matskålen.

Matte överlycklig - katt stensomnade och har sovit konstant sedan han klev in genom dörren. I timmar...

Jag gissar att det inte har blivit så mycket sömn om han har sovit ute i storm, regn och åska.

Imorgon blir det halsband med en stor lapp där det står "Hej, jag brukar gå vilse - om jag ser förvirrad ut kan ni ringa min matte".

Inget mer vilsespringande nu tack.

Mina nerver...

Man tager vad man haver...

Vaknade genomsvettig och illamående inatt halvfyra av ett kattslagsmål, eller åtminstone en katt i nöd, i vardagsrummet. Alla som har hört en katt i trångmål vet hur det låter.

Min omedelbara reaktion i - vad jag senare förstod - feberyran, var att bli skiträdd. Och sambon sa till mig att gå ner och titta.

Jag?

Min enda kommentar där och då var "jag vågar inte".

Men eftersom kattskriken blev högre och högre insåg jag att jag var tvungen att göra något. Upp och in på toa (??) för att leta efter ett tillhygge. Jag visste ju inte om kattstackarn slogs med en inbrottstjuv, grävling eller en annan katt. Och i mitt extremt logiska tillstånd trodde jag att han slogs med en inbrottstjuv.

Nåväl, tillhygget som jag hittade på toaletten blev en sopborste. En sån där liten som man hänger på en skyffel. Vilken inbrottstjuv som helst hade ju blivit rädd...not!

Smög ner för trappan och hörde att ljuden försvann ut igen, vår verandadörr är ju konstant öppen för att katterna skall kunna gå ut och in som dom vill. Där kom jag på att a) det är kolsvart och b) jag glömde mina glasögon på nattduksbordet så jag är stenblind.

Tände ljuset i hallen, tände ljuset i vardagsrummet. Plirade och viftade med kvasten men inget rörde sig. Tände ljuset på uteplatsen och gick ut på verandan. Fortfarande fullkomligt skräckslagen - jag såg ju inte ett smack - hörde ju bara kattstackarn.

Bankade med kvasten i verandan samtidigt som jag väste kattens namn. Det förstnämnda för att skrämma bort elaking som bråkade med honom, och jag funderade överhuvudtaget inte på hur många grannar jag väckte på kuppen.

In kom den icke bortsprungna katten. Något slokörat efter att ha blivit tilltufsad av gud vet vad.

Och jag stod som en idiot i morgonrock med sopkvast i näven.

Idag klev närmsta grannen in genom dörren och frågade om jag hade knackat på deras fönster inatt. Och om den bortsprungna katten hade kommit hem. Svaret var ju nekande på båda frågorna. Men det visade sig att hennes man hade vaknat av mitt bankande i verandan och trott att jag bankade på deras sovrumsfönster för att tala om att bortsprungen katt hade kommit hem.

Klockan halvfyra på morgonen?

Visserligen vet jag hur mycket dom älskar katterna och hur oroliga dom är för katten med det politiskt korrekta namnet. Och att det var när han var ute och promenerade med hennes man som kattskrället försvann.

Men riktigt så elak är jag inte att jag väcker hus och hem klockan halvfyra på natten för att tala om att han har kommit hem.

Vilket han inte har. Och mitt beteende kan till viss del förklaras med att jag tog febern imorse och hade närmare 39 grader.

Näe - halvfyra på natten har jag fullt upp med att jaga inbrottstjuvar med sopborste och utan glasögon.

Summa summarum

Näe, nu jävlar skall jag upp ur deppträsket och Lars Norénpersonligheten skall bort.

Saker att minnas från båtsemester 2008:

* Jag lagade toaletten inte mindre än FYRA gånger denna semestern (till skillnad från förra året när jag bara bajsade sönder den två gånger). Vilket innebar manuell skopning av bajs och upptorkning och tillbakasättande av packningar en och en halv timma per gång. För en matematiker av rang kan vi genast räkna ut att jag spenderade inte mindre än sex timmar med händerna i bajs.
Allt medan mannen stöttade mig från sittbrunnen genom att ulka så fort jag sprang förbi med bajspapper.


* Besök på lasarett efter en oannonserad 180-graders sväng med lillbåten. Kamrat trillade och fick en bula stor som ett ekologiskt ägg ovanför ögonbrynet. Som sedermera gav henne ett intressant utseende där det såg ut som att hon varit något generös med ögonskugga. Både över och under ögat.

* Ytterligare en olycka med lillbåten och farbror som medpassagerare. Farbror tillsagd att hålla i sig i svängarna, men han lyckades ändå tappa taget i sväng nummer tre och trilla ner på knä på durken och få in sitt huvud mellan mitt lår och ratten (han landade ju åtminstonen någorlunda mjukt på mitt lår).

* Klockren kommentar från sambon i Hunnebostrand. Sambon som verkligen inte skall dricka sprit eftersom det är rena sömnmedlet. På restaurant i Hunnebo beställde han en GT, en GT till, en Bloody Mary, en GT till och sedan avslutade han med en Irish Coffee. Då sa jag att vi skulle gå tillbaka till båten - i ren självbevarelsedrift innan sömnen kickade in och han hade legat med blypanna på bordet och sovit.
På väg tillbaka till båten kommer följande meningar ur truten på sambo - med ett drygt tonfall:

- Du tror att du känner mig, men du känner inte mig alls...
- Vissa dagar kan jag faktiskt dricka sprit - och idag är en sån dag!

Jomenvisst - och vissa dagar går Fantomen på gatorna i vanliga kläder?

Behöver jag ens skriva att han snarkade innan huvudet hade landat på kudden och att när han tillfrågades dagen efter om det finns någon annan som känner honom så väl som jag så var svaret nekande?

* Svågerns poledancing/trädkramning på bryggan när han skulle hoppa av båten.

* Champagnebrunch på båten i Grebbestad vår första "riktiga" semesterdag. För att fira semestern.

* Kaskadspyan precis bakom mig på Buddy Holly i Skagen där jag insåg att jag var alldeles för jävla lastgammal för att vara. Medelåldern var 18 år och kaskadspyorna haglade vilt (kändes det som).

* Alla bad från lillbåten. Vid Skagens rev i kristallklart vatten. Utanför Läsö i lika klart vatten.

* Alla solnedgångar i tropisk värme. Med accessoaren Chill Out - vinet som är "great for sunsets and supper".

* Alla vänner, släktingar, vänners släktingar som vi träffade och träffade på under de helt genomotroliga två veckor av konstant gassande sol och noll vind.

Tour de Båt 2008

Strömstad - Rossö - Grebbestad - Fjällbacka - Gluppö - Hunnebostrand - Smögen - Marstrand - Skagen - Läsö - Mollösund - Smögen - Rossö - Strömstad

Jag har banne mig inte ett skit att klaga över.

Men mer ska mer ha och fan skall ha fler?!

Arkiv X och sympatiångest

Ett tappert försök att dämpa ångesten tog oss till bion. Jag har inte varit på bio sedan Hedenhös gick i kortbyxor.

Arkiv X - och jag som hade noll förväntningar tyckte att den var bra - ungefär som ett schysst avsnitt av CSI. Men med Arkiv X-mått mätt så var det ju onekligen en jävla massa element som saknades.

Skitsamma...två timmars ångestdämpande fungerade. För stunden.

Jag läser att par skiljer sig efter semestern för att de har varit tvungna att umgås på ett sätt dom inte är vana vid. Skall vi skilja oss så kommer det bli en vanlig usel vardag - för vi är jävligt bra på att umgås på semestern. Dygnet runt - på varandra.

Så nu har jag ångest för att mannen skall arbeta. Det kallar jag sympatiångest så det bara visslar om det.

Katten med det politiskt korrekta namnet är fortfarande borta. Jag är numera helt övertygad om att katter kan gå vilse.

Vi har spårat honom till ett område igårkväll, men efter det ingenting. Och det var ju samma sak sist. Fast då hade han tagit sig en jädra bit ifrån sist siktade stället. Och blev själaglad när jag kom dit för att hämta honom efter telefonsamtalet ifrån upphittaren.

Han vill inte vara ute på nätterna. Men vad gör man med en katt som uppenbarligen går vilse?

Och det stora vemodet rullar in...

Hemma.

Sitter i soffan. Den jävla soffan som jag har spenderat alldeles för mycket tid i som det är. Allt är uppackat. Tvättmaskinen påsatt. Jag är duschad för första gången sen förra helgen.

Japp - jag är en sunkapa på semestern - men när det är 30 grader varmt och man befinner sig på ett hav och kan stanna och bada hela tiden ser jag little to no reason att hålla på att tramsa med mynt och duscha hela tiden. Fast jag överdrev lite. Jag duschade faktiskt OCH tvättade håret efter ett bad i torsdags på badbryggan på båten. Men jag har inte duschat i en riktig dusch sedan Skagen.

Mannen som har supermegadunderångest över att gå till jobbet på måndag har jag bara sett röken av. Fartröken från när han sprang upp för trappan till sin dator med ett vinglas i storlek superlarge. Datorn och vinet lär dämpa ångesten en aning. Men vad han har tänkt att göra med kräftorna som han köpte innan vi åkte hem och som planenligt skulle inmundigas ikväll det vette fan. Jag tog just en macka efter att ha kollat på klockan och konstaterat att det inte är någon kräftskiva ikväll inte.

Kattskrällena som vi har längtat efter visade sig bara vara en katt. Som, enligt grannarna som har passat dom under semestern, har varit såååå kärlekskrank de senaste dagarna. Han sa på kattvis ett avmätt "tjenare var'e maten" kurrade lite och stack ut. Och vår svartvita med det politiskt korrekta namnet har inte siktats sedan grannarna var på promenad igår kväll.

Fattas bara att Lill-Loppan inte känner igen mig på måndag.

Bitter? Inte då!

*fnyser*