tisdag 19 augusti 2008

Sorg och Ilska - Och bloggpaus

Vaknade imorse av att grannen ringde på dörren och frågade om Malte var hemma.
Nej - det var han inte.

Då visade det sig att grannen tvärsöver gatan som äger Maltes flickvän hade blivit uppringd av sin bror klockan sex imorse för att det låg en katt på vägen som han misstänkte kunde vara Maltes flickvän, och brodern hade klivit ur bilen och flyttat den lilla katten från vägen till gräset.

Jag sprang ut till vägen, i morgonrock och en handduk ifall det skulle vara Malte, men enligt grannen och Maltes flickväns ägare så hade han inget halsband, vilket han har numera.

Så med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen men med den stora förhoppningen att det finns många katter och att a) han brukar inte vara där och b) han hade inget halsband så var det kanske inte så troligt att det var vår älskade Malte.

Men när jag kom till gräset så var det inget tvivel om saken. Det var Malte. Och han var så fin, inga yttre skador. Han låg på sidan, med ögonen öppna och man vill bara inte tro det. Jag tror att jag tittade på öronmärkningen fem gånger för att verkligen förstå.

Han blev troligen påkörd inatt eller igår kväll eftersom han redan hunnit bli stel. I ren chock virade jag in honom i min handduk, tårarna sprutandes, och gick hem.

Grannen närmast som älskar katterna nästan lika mycket som vi gör stod bara och skrek rätt ut. Grannen som äger hans flickvän och också hade varit och tittat om det var deras katt kom i bil och sprang ur och bara grät och grät ihop med mig i min morgonrock på gatan.

Vår Malte. Vår Smaltis. Som aldrig ens går många meter från huset av ren skygghet, vad gjorde han på gatan.

När jag kom hem la jag mig bara på mattan i hallen och skrek rakt ut. Tårarna sprutade och jag glömde hur man gör när man andas. I total chock.

Nu har jag, trots att jag inte borde ha gjort det, kört honom till veterinären för separat kremering. Och bett veterinären kontrollera om han hade ont. Men, eftersom ögonen var öppna så har han troligen fått en smäll över huvudet och dött direkt utan smärta. Man kan tydligen även se på benen om de har försökt att ta sig därifrån i smärta. Men han låg som om han sov, så fint på sidan.

Jag satt med honom på rummet och grät och klappade honom och pratade med honom med snor och tårar rinnande innan jag gick därifrån.

Älskade lilla!

Och sen blev jag arg. Vad är det för SVIN som kör på en katt och låter dom ligga kvar mitt i vägen?

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att den här killen som körde förbi vid sextiden imorse faktiskt stannade och flyttade på honom.

Och vem har tagit hans halsband med telefonnummer om dom inte har tänkt att ringa?

Om dom ändå har tagit hans halsband, varför inte flytta på honom samtidigt?

Förstår inte folk att det finns en ägare till varje katt, en ledsen och chockerad ägare?

Man kör inte på ett djur och lämnar det. Man tar definitivt inte ett halsband. Och han är fortfarande öronmärkt.

Om dom jävlarna ringer så kommer jag att slänga på luren i örat på dom, för nu är skadan redan skedd.

Och jag vill inte ens veta vem som har kört på honom och lämnat honom med risk att jag faktiskt åker dit och kör över dom.

Älskade lilla Malte.

Återigen ett djur som fattas mig och har gjort ett stort hål i mitt hjärta. Och jag vet inte hur jag skall bli glad igen.

Och det önskar jag inte ens min värsta fiende. De stegen jag tog imorse utan att veta vad som skulle möta mig, och så var det precis det jag inte vill se.

Chockad. Ångest. Ledsen.

Det gör ONT!

Och PK katt vet så väl att något har hänt. Ligger bredvid. Tröstar och undrar.

Och jag är troligen fortfarande så chockad att jag inte har förstått det ännu.

Men tårarna har återigen inget slut.

Så nu blir det bloggtorka ett tag igen.

Malte blev ett år, en månad och 20 dagar. Det är allt annat än okay.

Sorgen är för stor hos både matte och husse.

3 kommentarer:

Karriärmamman sa...

:( Kan inte säga annat än kram...du vet vart jag finns...

listoplisto sa...

Kramar härifrån också :-(

Sofia sa...

Jävla skrutt alltsâ :(