Snodd - stulen - utmaning

Snodd direkt från Lollias, lite rolig "utmaning" faktiskt. Inte så svårt att räkna ut vad jag heter i förnamn, men bild fyra, namnenet på kärleken var lite scary...se om ni kan gissa vad han heter i verkligheten när han inte heter "julfascisten" eller andra namn :)

Gissa på!

Googla svaren på alla frågor som ställs här. (Jag bildgooglade - antog att det var poängen)

Ta sedan första bilden som dyker upp, och fuska inte!

1. Ditt namn

2. Ditt efternamn

3. Din gata

4. Namnet på han/hon du gillar

5. Efternamnet på han/hon du gillar

6. Kommunen du bor i

7. Namnet på personen du pratade med sist

8. Din ålder

9. Sista du åt idag

10. Färgen på tröjan du har på dig nu

Lite roligt var det när jag bildgooglade gatan jag bor på, snubblade över grannens hemsida och jag visste inte ens att dom hade en. Muahaha - nu ska här läsas...

Inlägg numero 200

Ibland har jag bara lust att skrika:

- MEN FÖR HELVETES JÄVLA SKIT, OM DU ÄR SÅ FOKUSERAD PÅ ATT FÖRSTÖRA DITT LIV SÅ BE MY FUCKIN' GUEST, MEN ANTINGEN TAR DU EMOT MIN HJÄLP ELLER SÅ LÅTER DU BLI. MEN INTE FAN SKA MITT FÖRSTÖRAS PÅ KUPPEN. DET ÄR NU ELLER ALDRIG OCH DÅ TAR VI ETT ORDENTLIGT JÄVLA TAG OCH GÖR NÅGOT ÅT DET, FÖR DET FINNS INTE EN TJALLE ATT JAG SITTER BREDVID OCH SER DIG SABBA DITT. JAG ÄLSKAR DIG, MEN INTE PÅ BEKOSTNAD AV ALLT ANNAT OCH JAG VILL INTE SE DET HÄNDA!

DET ÄR DAGS NU FÖR HELVETE!

Men som vanligt så skriker jag bara i mitt eget huvud, och pratar lugnare till dig.

Starting this week...

Duger denna till en Uggla?

Patience is a virtue

Kysser man en prins så blir det en groda?

Jo, jag erkänner det, jag har varit på ett uselt humör hela dagen. Vet egentligen inte riktigt varför, men uselt har det varit. Det krävdes inte mycket för att få mig helt ur balans, utan räckte med en sista korkad konversation med Big Belgisk Boss på jobbet och att sambon varken svarade på MSN eller i telefon innan jag åkte hem. Tålamodet tröt och jag blev oresonligt irriterad. Men det erkänner jag bara här och nu, över min döda kropp att jag erkänner det för mannen.

För faktum kvarstår, även om det var löjlig irritation så kommer jag aldrig aldrig att förstå mig på män.

Hade en konversation med en manlig före detta kollega häromdagen, han dejtar en tjej och har problem med att hon inte pratar tillräckligt utan drar sig in i sitt skal - och han tycker som jag, man ska prata. Har haft en pågående diskussion med en annan manlig vän i nu snart sex månader som har samma problem med sin sambo. Båda två män som pratar, bekräftar, hittar på överraskningar för att glädja den andra. Och blir ledsna när de inte får samma bekräftelse tillbaka. Hallå, been there - done that - doing it right now!

Jag förstår inte? Jag tycker att det är roligt att hitta på överraskningar, eller bara komma hem med något litet kul, eller klia på ryggen varje kväll tills han somnar, tala om för honom vilken jävligt bra människa han är och framför allt påminna honom om hans värde och skillnaden på honom och exet.

Jag vet att han uppskattar det (framför allt ryggkliandet - heh), men varför tänker då inte en man:

- Hey, vad kul det var när hon hittade på så där, jag ska klura ut något roligt för henne.

Näe, då måste man stava ut det - vilket förtar lite av glädjen, eller ganska mycket av glädjen faktiskt.

Jag tycker om att ge, jag tycker om att säga jag älskar dig, jag tycker om att hitta på saker. Det är så jag bekräftar. Och det är så jag vill bli bekräftad. Jag vill däremot inte bli mer eller mindre idiotförklarad när jag säger det.

Det finns så många småsaker som har gjort att jag har blivit ledsen och just nu, här och idag inte helt 100 på mannen. Och då behöver man kanske lite extra kärlek istället för tvärtom. Men så fan heller att jag någonsin kommer be om det igen.

Det stora styrkeprovet hägrar - jag kommer inte att säga "jag älskar dig" först på ett bra tag - ej heller hitta på något roligt för att glädja. Frågan är väl bara mest om jag klarar det, men jag ska försöka vara så som jag tycker att han är mot mig, dvs bara en helt vanlig man.

Så, Blue moving towards manhood - önska mig lycka till?

Ett tappert försök...

Tänker hela tiden att jag ska fortsätta blogga, men jag vet inte vad jag ska skriva om.

Jag - mästare i ordbajseri - har fått tunghäfta.

Livet rullar på som vanligt, jobbar, äter, sover, skiter, skrattar, gråter men något gör ont och något fattas mig. Och påminnelsen om vad som fattas mig ligger nu under mitt skrivbord på jobbet. "Lill-jycken" (14 år hon med), som inte kan vara ensam hemma, som så fort jag rör mig är som ett plåster av rädsla att jag ska försvinna också, men som snällt påminner mig varje morgon om att vi ska åka till jobbet så jag inte ska glömma att ta med henne.

Oftast går det bra och livet känns ungefär som vanligt, men när jag var och hämtade urnan i tisdags brast det igen, när man gråter sådär så man inte kan andas efter en timma. Inte var det vacker filmgråt heller, vi pratar snor, snörvel och prickar i ansiktet av ren och skär utmattningsgråt.

De som känner mig väl vet att sorgen efter Penny går att likställa med sorgen efter ett barn. Och med det menar jag inte att förringa barn eller framhäva hundar, det är bara så jag fungerar. Hon var mitt barn, min bäbis. Och nu har jag bara en, olycklig, bäbis kvar och vetskapen att jag inom en inte alltför lång framtid kommer att behöva genomlida samma sak igen.

Jag kan inte säga det många gånger nog - det blir inte mer än en vandrande pinne igen...möjligen. Vill inte fästa mig, vill inte känna.

Jag tror att jag helt enkelt får göra små gästspel när jag orkar och känner för det. Vill inte bara skriva nattsvarta inlägg - för livet går vidare.

Men den som säger "tiden läker alla sår" får en käftsmäll. Alla som har förlorat någon vet att det inte är sant. Tiden mildrar, men inte fan läker den. Det vill jag inte ens - för det betyder ju bara att man glömmer sin älskade vad det än månne vara.

Hon fattas mig - fortfarande...

Smärta - och tillfälligt tillbaka

Hittade denna på internet:

Hundens bön (fann på internet)

Jag lever i ungefär 15 år.
Varje gång du lämnar mig betyder sorg för mig.
Ge mig tid att förstå vad du begär av mig.
Gör mig lycklig - du är hela mitt liv.
Var inte arg på mig länge åt gången och
lås inte in mig som straff.
Du har ditt arbete, dina vänner,
dina nöjen. Jag har bara dig.
Tala med mig fastän jag inte förstår orden,
jag blir glad över att bara höra din röst.
Kom ihåg att jag aldrig kan glömma hur du är mot mig.
Innan du slår mig, kom ihåg att mina tänder
kan krossa din hand,
men jag använder inte min styrka mot dig.
När du blir irriterad på mig för att du har mycket
att göra så tänk att jag kanske är sjuk,
har ont i magen, är trött eller deppig.
Ta hand om mig när jag blir gammal.
Kom ihåg att du blir också gammal.
Var hos mig när jag har det svårt,
allt blir lättare bara jag har dig.
Jag Älskar Dig

Din Hund

Tårarna tar inte slut. Hämtade lill-jycken idag och det gör förbannat ont att bara se en hund, och att hon på nytt letar efter sin syster som hon har levt med i hela sitt liv.
Förbehållslös kärlek kan man nog bara få av djur.
Människor sårar!