torsdag 16 augusti 2007

Patience is a virtue



Kysser man en prins så blir det en groda?

Jo, jag erkänner det, jag har varit på ett uselt humör hela dagen. Vet egentligen inte riktigt varför, men uselt har det varit. Det krävdes inte mycket för att få mig helt ur balans, utan räckte med en sista korkad konversation med Big Belgisk Boss på jobbet och att sambon varken svarade på MSN eller i telefon innan jag åkte hem. Tålamodet tröt och jag blev oresonligt irriterad. Men det erkänner jag bara här och nu, över min döda kropp att jag erkänner det för mannen.

För faktum kvarstår, även om det var löjlig irritation så kommer jag aldrig aldrig att förstå mig på män.

Hade en konversation med en manlig före detta kollega häromdagen, han dejtar en tjej och har problem med att hon inte pratar tillräckligt utan drar sig in i sitt skal - och han tycker som jag, man ska prata. Har haft en pågående diskussion med en annan manlig vän i nu snart sex månader som har samma problem med sin sambo. Båda två män som pratar, bekräftar, hittar på överraskningar för att glädja den andra. Och blir ledsna när de inte får samma bekräftelse tillbaka. Hallå, been there - done that - doing it right now!

Jag förstår inte? Jag tycker att det är roligt att hitta på överraskningar, eller bara komma hem med något litet kul, eller klia på ryggen varje kväll tills han somnar, tala om för honom vilken jävligt bra människa han är och framför allt påminna honom om hans värde och skillnaden på honom och exet.

Jag vet att han uppskattar det (framför allt ryggkliandet - heh), men varför tänker då inte en man:

- Hey, vad kul det var när hon hittade på så där, jag ska klura ut något roligt för henne.

Näe, då måste man stava ut det - vilket förtar lite av glädjen, eller ganska mycket av glädjen faktiskt.

Jag tycker om att ge, jag tycker om att säga jag älskar dig, jag tycker om att hitta på saker. Det är så jag bekräftar. Och det är så jag vill bli bekräftad. Jag vill däremot inte bli mer eller mindre idiotförklarad när jag säger det.

Det finns så många småsaker som har gjort att jag har blivit ledsen och just nu, här och idag inte helt 100 på mannen. Och då behöver man kanske lite extra kärlek istället för tvärtom. Men så fan heller att jag någonsin kommer be om det igen.

Det stora styrkeprovet hägrar - jag kommer inte att säga "jag älskar dig" först på ett bra tag - ej heller hitta på något roligt för att glädja. Frågan är väl bara mest om jag klarar det, men jag ska försöka vara så som jag tycker att han är mot mig, dvs bara en helt vanlig man.

Så, Blue moving towards manhood - önska mig lycka till?

3 kommentarer:

Lollias sa...

Känner mig lite kluven...
Gör du det du gör för att få det gjort tillbaka? Om du gör för att du vill göra (utan att kräva tillbaka) borde görandet vara glädje nog.
Du skriver att du blir idiotförklarad när du säger att du älskar och när du ger. Med utgångspunkt från att du gör för att du vill göra: Om han beter sig som ett ägg när du vill vara lycklig - ge honom en rejäl däng därbak! Om han inte respekterar ditt sätt att vara är han en skit.
Om du gör för att få tillbaka måste han få EN chans att förstå det, alltså en tydlig instruktion (han är ju trots allt man...) utan känslohänvisningar: "När jag gör si eller så SKA DU göra ditt eller datt."
Så är livet enligt "Handbok i livskunskap" av Lollias den allvetande, kapitel 35. :-)

Blue sa...

Nej, jag gör det inte för att få något tillbaka, jag gör det för att jag vill göra det. Men ibland önskar man att man kunde få tillbaka utan att behöva stava ut det...

Vad är det för fel på män egentligen? Vad står det mer i kapitel 35? Mer än att de måste ha en jädrans manual för att fatta vissa saker som är uppenbara för oss :)

DET måste ju vara ett kromosomfel *flinar*

Och ja, han har fått en rejäl däng där bak, inte pga just detta men annat. Vardagsproblem har alla, men ibland går vissa saker för långt...

Lollias sa...

Vi har varit på bilsemester... Gissa om jag skrev många kapitel! :-) Jag tror att det sunda förnuftet sitter i det där X-benet som män saknar. XX-XY, om du minns biologilektionerna (det är väl i princip det enda jag minns).

Nån har skrivit att kvinnor är från Venus och män från Mars, och jag tror att det är sant. Dr Phil (som jag gillar i mångt och mycket men inte i allt) pratar ofta om att män faktiskt inte förstår vad vi kvinnor pratar om, att vi behöver skriva dem på näsan vad vi vill, med stora bokstäver, och jag vill lägga till att de inte heller förstår syftningar, generella beskrivningar om hur vi vill ha det och ibland inte ens en karta. (Har ännu inte hittat en lapp stor nog men som ändå ryms på makens näsa...)

Även vardagsproblem kan bli nog så jobbiga, framför allt de små, eftersom de tenderar att vara som vasst grus i ögat - nog länge så infekterar de. Ibland kan jag tycka att de små är värre än de stora, bullriga problemen, för de senare tar man ju tag i. De små ligger där och gnaaaaager tills dess att man exploderar över att saxen aldrig får hänga på kroken utan måste jagas runt huset varje gång.

Och varför är det alltid vi kvinnor som ska lära oss att leva med män? Varför kan inte de lära sig leva med oss?

Förhoppningsvis överlevde du mitt låååååååånga babblande inlägg, kör hårt och däng så ofta det behövs. De lär sig FÖRHOPPNINGSVIS så småningom. Med MASSOR av tur innan vi blir pensionärer. :-)