Ett tappert försök...

Tänker hela tiden att jag ska fortsätta blogga, men jag vet inte vad jag ska skriva om.

Jag - mästare i ordbajseri - har fått tunghäfta.

Livet rullar på som vanligt, jobbar, äter, sover, skiter, skrattar, gråter men något gör ont och något fattas mig. Och påminnelsen om vad som fattas mig ligger nu under mitt skrivbord på jobbet. "Lill-jycken" (14 år hon med), som inte kan vara ensam hemma, som så fort jag rör mig är som ett plåster av rädsla att jag ska försvinna också, men som snällt påminner mig varje morgon om att vi ska åka till jobbet så jag inte ska glömma att ta med henne.

Oftast går det bra och livet känns ungefär som vanligt, men när jag var och hämtade urnan i tisdags brast det igen, när man gråter sådär så man inte kan andas efter en timma. Inte var det vacker filmgråt heller, vi pratar snor, snörvel och prickar i ansiktet av ren och skär utmattningsgråt.

De som känner mig väl vet att sorgen efter Penny går att likställa med sorgen efter ett barn. Och med det menar jag inte att förringa barn eller framhäva hundar, det är bara så jag fungerar. Hon var mitt barn, min bäbis. Och nu har jag bara en, olycklig, bäbis kvar och vetskapen att jag inom en inte alltför lång framtid kommer att behöva genomlida samma sak igen.

Jag kan inte säga det många gånger nog - det blir inte mer än en vandrande pinne igen...möjligen. Vill inte fästa mig, vill inte känna.

Jag tror att jag helt enkelt får göra små gästspel när jag orkar och känner för det. Vill inte bara skriva nattsvarta inlägg - för livet går vidare.

Men den som säger "tiden läker alla sår" får en käftsmäll. Alla som har förlorat någon vet att det inte är sant. Tiden mildrar, men inte fan läker den. Det vill jag inte ens - för det betyder ju bara att man glömmer sin älskade vad det än månne vara.

Hon fattas mig - fortfarande...