Spenderade varje veckodag med jycksen förra veckan, och sade "trevlig helg" till exet i fredags innan han kom hem från jobbet i tron att han skulle ringa i alla fall MINST en gång under helgen för att kolla om jag inte skulle komma hem till hundarna. Men icke...och ingen blev mer förvånad än jag!
En underbart rolig helg, äventyrsbad, drinkar och kastrullfylla (som betalades dyrt för dagen efter med århundradets bakfylla), men jävlar vad skönt det var att inte vara påpassad med anmälningsplikt var tredje timma.
Givetvis saknar jag att inte leva med hundarna, de är 14 år och jag har haft dom längre än exet, men att leva utan honom är just nu ren och skär frihet.
Visst, jag har dåliga dagar, inte så dåliga att jag ångrar mig, utan bara mer en slags sorg över att jag har sårat en annan person även om vi är överens, och en sorgsenhet över alla år som bara har försvunnit för att ingen av oss har orkat ta tag i problemet.
Den trettonde december är det två månader utan honom (ja, jag gjorde slut fredagen den trettonde...kan det ha varit en sämre dag om man är skrockfull), och så mycket som jag har gjort sedan dess var det längesen jag gjorde, och då var jag inte precis stillasittande innan flytten.
Nu är det dags att planera nya äventyr. Till fjällen på nyår, Thailand i mars/april...och jag har börjat titta på en ny båt, för jag behöver ingens tillstånd för att köpa vare sig det eller en ny tennsoldat om jag nu skulle känna för det. I am reborn!
Trött som en gnu efter en helvetesdag på jobbet som jag kanske orkar blogga om imorgon, men mark my words, denna vecka bådar inte gott. Det är antingen jag eller närmsta chefen som ska bort, och jag kommer att bli tvungen att ställa ett ultimatum som kanske inte kommer att falla i god jord.
Det skiter jag i, jag har jobbat sen jag var 19...nu är det dags att leva loppan. Gör det mig till en barnslig och ansvarslös person eller bara en person med livsglädje?
Det får bli kvällens fundering =)
