Magi?!

Joe Labero bor i vårt hus!

Det är magi!

Kalsonger på golvet i badrummet, hamnar av sig själv i tvättkorgen för vidare transport in i tvättmaskinen. Ut ur tvättmaskinen är ett mysko moment, men även det kirrar Labero. Upphängt, torkat och klart hamnar det sedan ihopvikt på rätt plats i garderoben - och det är bara jag som vet tricket. Mannen tror fortfarande på magi så klart. Hur kan det annars komma sig att det som ligger på golvet i badrummet några dagar senare dyker upp i garderoben - rent och vikt?

Trollkarlar upplyser ju ogärna om hur de gör, men vid påståendet häromdagen att "det är inte magi - det är JAG", så har kalsongerna på något magiskt sätt (för mig) flyttat sig från golvet i badrummet till tvättstugan.

Om jag är Joe Labero så är han Charlie Häckner!

Stora Pölsan

Näe, närmare än så här kom vi inte Skagen, eller Läsö eller vart det nu var vi ville åka i söndags. Kurrekurredutt-öarna hade också varit ett nice plejs, bara inte HEM.

När nu de jobbigaste uppgifterna ligger bakom oss och vi har småpill kvar känns det som att livet faller på plats igen.

Jyckarna stormtrivs hos exet (bra - men nervöst inför "hemkomst" på fredag igen). All pappersexercis angående båt/hus/diverse annan skit är nästan klar.

Lägenhetens förråd tömmer vi imorgon, och ena båten skall vara mer eller mindre klar för försäljning på fredag! (Utropstecknet står för bestämdhet och övertalning till mig själv).

Faktum är att det just nu sitter en oförnuftig jävel på min högra axel som säger "Men hörröduru - e det verkligen såååå akut att fixa båten? Ni har fyra lediga dagar, det är fint väder, ska ni inte ta ut båten på en tur istället?"
Och på den vänstra axeln sitter den förbannat förnuftiga och säger "Lilla Gumman! Se nu till att få allt klart så ni kan lägga det bakom er och njuta sen...SEN????!!!!!"

Det som skrämmer mig lite är att jag brukar vara den *harkel* "förnuftiga, och mannen den oförnuftiga men vi är som tur är inte i fas med varandra. För när jag går överstyr (vilket jag redan har gjort eftersom jag är meeer än villig att låta den oförnuftiga jäveln bestämma de kommande dagarna), så säger mannen "ja - du vet att jag vill lika mycket som du, men vi måste verkligen göra detta"!?

Vad är det som händer här i världen? Att meningen med livet är 42 det vet jag, men hur blev han så klok? Behöver jag återigen någon som drar ner mig på jorden när jag uppför mig som en Lisebergsballong med alldeles för mycket helium - och att det skulle vara han förvånar mig mer än något annat just nu! *fnyser högljutt och indignerat*

För övrigt, mark my words, att när detta helvetet ligger bakom oss så är jag klar! Det här är karln jag kan se mig själv med som gammal och inkontinent (för inkompetent blir jag aldrig), och i hell heller att jag gör om alla papper och bankgrejer en gång till :o)

För övrigt är det en gigantisk sak för mig att säga, jag har aldrig känt eller tänkt med någon av exen att det är någon jag vill sova på gummilakan med om 30-40 år, har helt enkelt troligen aldrig känts rätt tidigare.

Så, this is it - or nothing. Soulmates är soulmates och skulle det vara så att han fuckar upp det eller ångrar sig så har jag redan uttalat en besvärjelse över eventuella framtida flickvänner. Sjösjuka nagelbitare skall dom vara, så att dom inte gillar båtar och att han heller inte kan få den, numera obligatoriska, kvälls- och morgonkliningen på ryggen.

Upprepar mantrat...auuum auuum - sjösjuka nagelbitare - auuum auuum!

Finn Fem Fel?!

Fascisten lagar frukost - jag läser Slitz (??!!). Det kallar jag jämställdhet!

Murphy?

Båten är vår, pappren skrivna, pengarna kom in! Klockan ställd på 08:00, men har varit nere och dumpat nästan allt vi behöver. Marstrand here we come.

En rundtur, ändstation Marstrand, dricka färglada (eller skit samma, bara dom är glada) drinkar och sen hem igen på söndag är planen.

Ett litet inlägg om vad resten av "släkten" har roat sig med idag, svåger och svärfar var ute på en tur som gick mindre bra och fick ett alldeles eget inlägg i den eminenta tidningen Bohusläningen: http://www.bohuslanningen.se/artikel_pm_standard.php?id=309828&avdelning_1=101&avdelning_2=106&avdelning_3=0

Nu låter det värre än det var, visserligen höll dom faktiskt på att sjunka. Men elakt att skriva att 80-åring slogs blodig när han bara är 77 och fick en fläskläpp.

Det är farligt på sjön ;o)

To-Do listan del ett avklarad

Fascistens lägenhet är tom! Står lite saker kvar i förrådet som vi skiter i tills på måndag.

Håll alla tummar och tår är ni snälla, banken har strulat lite och begärt extra och andra papper vilket innebär att båtlånet som skulle ha varit klart förra veckan inte blir klart förrän imorgon enligt vad dom säger. Murphys lag är icke acceptabel i detta läget. För vår hälsa och sinnesro MÅSTE vi få båten imorgon så vi kan få en helg på sjön, utan att tänka på härvan av "måsten" på listan som snurrar i skallen. En liten mini-paus innan verkligheten knackar på dörren igen.

Det enda som håller mig uppe just nu är tanken på båt, god mat, dryck, inte trilla i vattnet och fint väder.

I-landsproblem javisst, men jag "tyar inte mer".

Tummar och tår tack?!

Japp - bred-rövad e jag!

Men inte be-drövad över det!

Struts...

Strutsar är smarta, stoppar huvudet i sanden. Jag följer exemplet tills jag inte är "bortglömd" mer.

Före invasionen...

Strömstad - lördag förmiddag i april.

Lugnt och stillsamt, och inte en norrman så långt ögat når (gissar jag).

Men snart blir vi invaderade, återkommer med foto från en lördag i juli från samma gathörn ner mot torget.

Helgen spenderades alltså med båtjobb - och hur vi trodde att vi skulle bli klara med ens en båt är ju skrattretande så här i efterhand. Denna veckan får vi nya båten och skall dessutom göra finliret och lämna fascistens lägenhet (tack gode gud för att vi har lejt ut flyttstädningen), och tanken är att vi skall hinna tömma lägenheten helt innan fredag för att kunna åka finbåt hela helgen.

Varför tar man sig allid vatten över huvudet och har för många projekt samtidigt?

Varför inser man inte sina begränsningar?

Varför håller vi på att glömma av varandra och att allt detta egentligen är roligt bara för att allt är så jobbigt och ofärdigt nu?

Skärpning!

Mental note:

Vi flyttar ihop för att vi vill det och för att vi älskar varandra!

Vi har köpt en ny båt för att ingen av båtarna vi har "duger"!

Vi kommer att göra i ordning de gamla båtarna och sälja dom!

Vi hinner göra klart lägenheten!

Och vi SKA ha jävligt roligt när ovanstående punkter är avklarade - integlömmaavvarandainteglömma-integlömma!

Vuxen eller barn?

Idag var det stämma angående friköpning av bostadsrätt och beslutsfattande om vi skall ha gemensamt bredband/telefoni i området (119 spänn i månaden för 8 meg och telefon - hallå, betalar 530 i månaden för samma sak idag fast med lite högre hastighet visserligen - men det kändes väl som ett tämligen enkelt beslut).

Samtidigt som paketet på posten hade kommit med det Nintendo Wii som vi har väntat på sedan före jul och en match i bowling, tennis och golf drogs igång och vi förstod inte alls hur vi skulle ha tid att gå på ett tråkigt möte.

Jag menar, vem vill sitta och lyssna på kalkyler, juridisk mumbo-jumbo om hur en likvidation fungerar och Negativa Nisse som faktiskt inte alls vill byta internetleverantör för att hans bindningstid på befintligt abbonemang inte går ut förrän i februari när man kan spela bowling mot varandra och skrika okvädningsord när det inte går bra, och dansa osnygga segerdanser när det går bra (ja - vi är lika dåliga förlorare som vinnare båda två).

Men jo, vuxensidan vann ett par timmar, vi vill friköpa och det klubbades igenom att vi skall byta bredband.

Ibland känner man sig duktigt vuxen - enbart för att rusa hem efter mötet och dra tre snabba bowlingomgångar.

Byrackor och jyckar...

I fredags åkte jyckarna till exet.

Jag var nervös, han var nervös (eftersom dom inte har sett honom på tre veckor, och inte heller varit i hans nya lya).

Det visade sig att han var deras "trygg-person" som hundpsykologen sa. När dom i tre veckor har utövat psykisk terror på mig (antagligen för att jag inte klarar mig själv när flockledaren är borta och flocken är upplöst) genom att inte låta mig sova, så händer följande.

Efter lite oro över att vara på ett nytt ställe går svikarjycken som har väckt mig klockan sju varje morgon och lägger sig på hans divan och somnar. Både lördag och söndag får han sova tills HAN vaknar och sen väcker han hundarna - öh? Orättvisan är total!

Idag är hundarna ensamma hemma i hans lägenhet för första gången, och jag väntar på att få ett samtal när han åker hem på lunch för att höra hur det har gått, om dom är stressade eller om dom har sovit sig igenom förmiddagen som vanligt.

Men man blir fundersam, hundar är flockdjur. Dessa byrackorna har bott i DETTA huset med oss de senaste tio åren, och när han försvinner så trivs dom inte längre. Men jag då? Gills det inte att jag har varit deras "mamma" i 14 år.

Givetvis är jag både glad och ledsen. Ledsen för att dom blir otrygga med mig, men glad att det verkar som att de i alla fall är trygga med honom. Hade de inte varit trygga någonstans hade det ju varit en katastrof, och som sagt, alla som känner mig vet att mina hundar är mina bäbisar.

Och inte gör det saken bättre att jag ligger hemma och är förkyld, vet att hundarna är ensamma i en annan lägenhet när dom kunde varit hemma med mig. Och jag är ensam i huset för första gången på tio år utan hundar - så gissa om jag hör dom överallt fast dom inte är här.

Jag har ju pratat med två hundspsykologer angående vårt upplägg om vårdnaden av hundarna och båda tyckte att vi skötte det bra med hundarna i fokus. Men finns det en hundpsykolog som kan "laga" mig?

Det är frågan för dagen!

Avfall...

Fascisten har köpt avfallskvarn till diskbänken idag.

Efter att (båda två i ärlighetens namn) har varit minst sagt stressade och inte helt älskvärda mot varandra de senaste veckorna, utan fräst, bråkat och morrat alldeles onödigt mycket, så åker han idag och köper sin avfallskvarn.

Ett inköp av avfallskvarn resulterar i nynnande, pussande och allmän kärlek från hans sida. Men man kan undra;

Var det egentligen avfallskvarnen han ville pussa på?

:)

Barnuppfostran?

Fick just ett meddelande från en väninna vars 8-åring har börjat upptäcka internet.

Intet ont anande satte hon sig vid datorn igår för att kolla sin bank, och får upp att sista besökta sidan var www.knula.sex.se. Hade det inte varit för stavfelet hade mannen varit högeligen misstänkt, men nu blev det sonen som fick skulden. Väninna G visste inte riktigt hur hon skulle hantera situationen, eftersom det bara bubblade av skratt i henne, men hon hade satt sig ner med sonen, förklarat att man inte skall bry sig om vad äldre barn i skolan säger, och att om man går in på internet och skriver sådana ord så kommer polisen och tar mamma och pappa och sätter dom i fängelse.

Den förkrossade sonen gråter och lovar mamma att aldrig mer skriva sådana ord, och bönfaller henne att inte berätta något för pappa. Mamma säger att det är så allvarligt att hon måste säga det till pappa, men att de aldrig mer skall prata om det om sonen lovar att aldrig göra om det.

Mamman berättar för pappan på kvällen, och båda ligger i en liten hög och skrattar.

Nu vet jag i alla fall hur barnuppfostran funkar eftersom jag inte är så bra på hunduppfostran. Det var SÅ föräldrarna gjorde när man hade gjort något dumt, de talade mig tillrätta, skrämde mig och sen skrattade dom bakom min rygg!

PS: Sidan leder ingenvart, men det behöver jag kanske inte påpeka? :)

Hunduppfostran

Hunduppfostran har gått över förväntan, tre nätter på soffan för mannen och mig med öronproppar i sänggen och mannen har nu vågat sig tillbaka till sovrummet. Hon väcker oss inte längre (peppar - peppar), utan väntar snällt till klockan ringer eller åtminstone till sisådär klockan åtta, och det är ju i alla fall inte okristligt. Men, nu har den andra, snälla och o-hungriga börjat vilja kissa i tid och otid (löptider - förklaring). Nåväl, ordningen är i alla fall någorlunda återställd, och vi (jag) får sova lite till.
Den delade vårdnaden med exet börjar from fredag då han skall ha dom i sin nya lya i en eller två veckor till att börja med.
Skönt - men jävligt konstigt, har aldrig äntrat huset utan att jyckarna har stått på andra sidan dörren och glatt viftat på svansen med ena tassen på pannan (drama queen) i ren hungersnöd och den andra tassen på mitt knä och total kärlek i ögonen.

Nu skall jag komma hem till ett hus för första gången på 14 år utan att bli mött av hundar och total avgudadyrkan (kan man lära män det?).

Bevingade ord!

Mark Twain sa en gång att det finns tre sorters lögner "lögn, förbannad lögn och statistik".

Statistik har jag alltid avfärdat som nonsens...

// Sorgsen

Dag ett med ny konsekvens!

Fick rådet av både dietiskt och beteendeexpert igår att det GÅR att ändra på, under förutsättning att alla hjälper till. Hundarnas situation måste likna den tidigare, och de senaste två veckorna har dom haft ett litet helvete. Så, nu handlar det om att göra oss till en flock, och att ignorera henne på natten genom att vara konsekvent och inte gå upp och ge efter.

Hjärtevännen hjälper till, sover på soffan för att slippa höra oljudet och jag i sovrummet med stängd dörr. Klockan fyra startade oljud nummer ett, ett tystare gnällande och jag sov räv för att hon inte skall upptäcka att hon har lyckats väcka mig, vågade inte ens röra mig trots att armen hade somnat.

Steg två var en stegring av pipet, till mer ett...skränande.

Steg tre skall vi inte prata om, hundskrället har uppenbarligen lärt sig att lägga sig ÖVER huvudet och slå med tassen i ansiktet. Men jag var stoisk, fortsatte sova räv från klockan fyra tills klockan ringde och då gick jag upp och matade.

Den andra stackars jycken var så irriterad på sin syster att hon ställde sig och skrapade på sovrumsdörren för att få komma ut och lägga sig någon annanstans, vilket inte gjorde saken bättre, men jag förstår henne. Hade jag kunnat lägga mig någon annanstans hade jag också gjort det, grannhuset till exempel.

Behöver jag säga hur trött jag är idag?

Det skulle inte behöva ta mer än en vecka, så...är det detta som kallas hell-week?

Och, när exet tar över för delad vårdnad så jävlar om han ändrar på ett enda litet beteende igen, då åker han på dom på heltid. Ingen mat efter tio och inte ge efter för minsta lilla ynkande.

So there!

Byrackor - Karlar - Spöken

Jag hann fanimig inte mer än att skriva att livet var bra igen förrän det blev en katastrof. Påminn mig om att aldrig ropa tjenare innan jag har kommit över Mölndalsån!

Min ena lilla älskade byracka har fått en ny fin (o)vana, vilket betyder att hon väcker oss mitt i natten alternativt ruskigt tidigt på morgonen för att få MAT. Jycken har alltid varit ett matvrak, men vad som har hänt med henne under det halvår jag har varit borta vette fåglarna.

Stress ja, husse flyttade och lämnade dom i sticket enligt dem själva. Matte flyttade tillbaka och härjade och donade och hade dessutom med sig en ny och okänd hjärtevän in i huset. Hjärtevännen tycker inte om byrackorna så länge dom inte ligger still och är tysta, och jag kan väl i ärlighetens namn inte påstå att jag jublar av lycka när hon väcker mig klockan fyra på morgonen, men mitt hjärta brister när hjärtevännen skriker att hunden är ett monster och skall dö, och jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag vet bara att jag inte kan ha det så här. Jag har haft byrackorna i 14 år, jag älskar dom, men jag älskar han jag delar huset med också. Och allt känns som att det är mitt fel.

Ringde stora Djursjukhuset imorse på väg till jobbet för att få råd och hjälp, väntar på att en dietist skall ringa tillbaka så att vi åtminstone skall klara nätterna. Men djursjukvårdaren konstaterade stress, ålder och att det skulle ta ett tag för älskade byrackan att acklimatisera sig till det nya. Frågan är väl bara vart jag ringer för att fråga hur jag skall göra för att få hjärtevännen acklimatiserad? Och vart finns jag i allt detta?

Älskade hundar, älskade man - men mitt hjärta brister!

It's alive!

Efter fyra dagars härlig "ledighet" är det mesta på plats. Fyra vändor till tippen. Tack gode gud för snälla och starka kamrater. Hemmet är totalt ommöblerat. Fascistens möbler. Hundar på heltid. Snälla rara låt fascisten ändra sig när det gäller hundarna för det gör mig apstressad. Påsklunch på MacDonalds när alla andra åt sill och ägg. Tvättstuga och kök kvar att rensa. Irritation och stress. Ledsen och glad.
Men det gav resultat!

Spökena är borta - och jag vill faktiskt bo här...ett tag i alla fall!

Flytt

Fick tillgång till huset igår eftermiddag. Efter en helg av väntan, stress och skit så var det antiklimax. Hur skulle det se ut?

Visserligen 10 år av min skit också, men jeuvlar vad pinaler det var kvar. En Volvo V40 full med pantflaskor var bara toppen av isberget. Och isberg var det i det självavfrostande kylskåpet, stängde av det igår, pga glaciären som är ungefär 10 centimeter tjock med soyaflaskor och annat spännande infryst i det. Om det är kvar när jag kommer hem så ska jag ta kort. Men vart tar det vägen när det skall vara självavfrostande?

Första natten ensam i det nygamla hemmet och jag bara väntade på att någon skulle säga att det var ett skämt, att jag ska inte alls bo där. Att somna var inte att tänka på, det var bara att titta på meningslösa filmer på TV för att skingra tankarna och trasselnystanet i hjärna och hjärta.

Idag har jag gjort mig till åtlöje på jobbet genom att sitta med tårarna rinnande medan jag stirrar in i skärmen och försöker jobba. Är någon snäll så är det som att vrida på en jävla kran.

To-Do listan är för lång, kollapsar jag inte nu så gör jag det aldrig. Det som inte dödar härdar - eller?

Jävla h-vetes pisskit!

Jag är arg på mig själv, arg på exet och arg på jul-fascisten.

Ett enda stort svart trasselnystan av ilska.

Stress kanske?!