Jag hann fanimig inte mer än att skriva att livet var bra igen förrän det blev en katastrof. Påminn mig om att aldrig ropa tjenare innan jag har kommit över Mölndalsån!
Min ena lilla älskade byracka har fått en ny fin (o)vana, vilket betyder att hon väcker oss mitt i natten alternativt ruskigt tidigt på morgonen för att få MAT. Jycken har alltid varit ett matvrak, men vad som har hänt med henne under det halvår jag har varit borta vette fåglarna.
Stress ja, husse flyttade och lämnade dom i sticket enligt dem själva. Matte flyttade tillbaka och härjade och donade och hade dessutom med sig en ny och okänd hjärtevän in i huset. Hjärtevännen tycker inte om byrackorna så länge dom inte ligger still och är tysta, och jag kan väl i ärlighetens namn inte påstå att jag jublar av lycka när hon väcker mig klockan fyra på morgonen, men mitt hjärta brister när hjärtevännen skriker att hunden är ett monster och skall dö, och jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag vet bara att jag inte kan ha det så här. Jag har haft byrackorna i 14 år, jag älskar dom, men jag älskar han jag delar huset med också. Och allt känns som att det är mitt fel.
Ringde stora Djursjukhuset imorse på väg till jobbet för att få råd och hjälp, väntar på att en dietist skall ringa tillbaka så att vi åtminstone skall klara nätterna. Men djursjukvårdaren konstaterade stress, ålder och att det skulle ta ett tag för älskade byrackan att acklimatisera sig till det nya. Frågan är väl bara vart jag ringer för att fråga hur jag skall göra för att få hjärtevännen acklimatiserad? Och vart finns jag i allt detta?
Älskade hundar, älskade man - men mitt hjärta brister!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar