Kvasi

Precis som alla andra arbetsdagar väcktes jag av mobiltelefonens uppmaning till mig att stiga upp. Medan jag snoozade till tonerna av min favoritmusik kände jag värmen av kroppen bredvid mig, funderade lite på vad dagen skulle kunna ha i sitt sköte och låg och betraktade mannen bredvid mig när han sträckte på sig som en nyvaken katt i en strimma sol.
Mannen steg upp och jag rullade över på hans sida för att göra ett tappert försök att behålla det sista av nattvärmen i huden.
I min kvasi-intellektuella dimma steg jag upp. Den alltid omtänksamme hade blandat dagens vitamindryck som stod färdig och väntade på mig på köksbänken. Rostade en smörgås, klippte med ögonen och tog på mig min mjuka vita morgonrock.
När morgonbestyren var klara klädde jag på mig ytterkläderna, regndropparna hängde tunga i luften. Drömde mig bort till fjärran stränder en stund samtidigt som jag hoppade mellan blötsnöhögarna på vägen till bilen. Vindrutetorkarna hade lite trassel i maskineriet. Människor gick påpälsade på trottoarerna och bilar stod som ett pärlband i kö.
En arbetsdag var på väg att börja.

Mr Potatoe-Head & Hjärnspöken

Visst låter titeln som en käck liten barnsaga?

I min värld isåfall något skrivet av Bröderna Grimm! Men har man tagit fan i båten får man väl ro honom i land antar jag, och nu jävlar ror jag för glatta livet.

Kommer osökt att tänka på en gåta som berättades för mig av grannbarnet i sommarstugan förra sommaren; Om två män sitter i en båt och ror, en åt väst och en åt ost. Vilket håll kommer dom åt?

Till denna oskyldiga gåta kommer dessutom historien om att det stackars barnet berättade den för mig TVÅ ggr på TVÅ kvällar, två kvällar i rad dessutom. Första gången minns jag inte att han hade berättade den, men jag hade tydligen klippt den, för andra kvällen han berättade den sa han att jag inte fick gissa för att jag kunde svaret. Inte fasen heller kunde jag det, snubbelsprit ger tydligen även minnesluckor, så jag gissade - och gissade - och kom till slut på svaret. Varpå killen säger:

- Jamen, det var ju precis det du svarade igår! Hur kommer det sig att du inte kommer ihåg det idag?

Kära föräldrar: Feel free att stövla in med en förklaring till era barn i lägen som dessa, för min förklaring var inte bara osammanhängande utan även ett SM i efterkonstruktion som bara förvirrade den stackars åtta-åringen, medan föräldrarna som var med på partyt bara skrattade åt min totala förtvivlan (jag hävdar fortfarande att ungen minns fel, jag måste ha varit på toa, eller i köket, eller någon annan- viktig -stans när han berättade, så åttaåringen hade druckit för mycket läskeblask och misstog mig för någon annan).

Nåväl, tillbaka till fan i båten och mitt roende, oftast roande - ibland oroande.

Att "träffa" någon man känner väl har både fördelar och nackdelar, fördelarna är att man känner personen i princip utan och innan. Nackdelarna är - tja - samma som fördelarna, det finns helt enkelt vissa saker man numera önskar att man inte hade vetat. Detta genererar hjärnspöken, svartsjuka och allmänt nojjande, och för att laga det behövs till en början bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse och total ärlighet. Ibland blir det fel och missuppfattningar, ibland blir det rätt utan att man ens vet om det, och ibland blir det rätt för att man vet om det. Men det tar tid, energi och arbete.

Men summa summarum, bekräftelse kan man väl aldrig få nog av: jag är inte ett dugg intresserad av att gå och fundera på tidigare beteenden, men jag gör det...för att jag bryr mig, känner och älskar. Få mig att förstå, om det så krävs en stekpanna i huvudet med förklaringen inpräntad i botten. För ibland är jag jävligt trögfattad.
Alldeles för bra självförtroende i kombination med kass självkänsla är vanligt, men icke att rekommendera i en sådan här situation.

Jag fortsätter gladeligen att ro, men hade jag vetat att han var så jävla kass på att hantera potatis från början så vette faen om jag hade suttit i båten idag :o)

Potatis - del två

Då var vi där igen, den där nedrans potatisen som är så svår att hantera. Först ska den ju skalas (det momentet behärskas till fullo nu), sedan skall den kokas när jag är på hemväg utan att bli bränd (det momentet har vi/jag inte vågat oss på igen) och sen *trumvirvel* skulle den faktiskt pressas i måndags efter att jag hade a) varit och handlat efter jobbet och b) slavat i köket i två timmar för att få gjort min fantastiskt goda basilikagryta (recept finnes i min minnesbank om någon är intresserad).

Återigen går jag på blåsningen att killen vet vad hans köksredskap utför, men - nu blev ju detta nästan en slamkrypare för den stackaren. Jag ber honom att gå ut och pressa potatisen som var klar, lämnar köket och sätter mig vid datorn och efter fem minuter kommer ett illvrål från köket
- Du kan inte be mig GÖRA sådana här saker!

I ungefär en hundradels sekund funderade jag på var problemet hade uppstått, ända tills jag insåg att vi bara för någon vecka sen inhandlade en sån där "potatis-smashare" som man gör potatismos med och jag började skratta redan innan jag kom ut i köket. Mycket riktigt, frustrerad man med "smashen" i högsta hugg och mig gapskrattande.

Det gick dock att rädda den, och han kunde - nästan - rädda sitt potatisego genom att som efterkonstruktion säga att han bara förberedde för pressen genom att smasha all potatis, för pressat blev det till slut, om än med två verktyg istället för ett.

Jo, jag sa att han hade varit kock va´? ;o)

Curiosity killed the cat..

Cecilia: - en papperspåse att andas i? ;o)

Smultronpaj: - ja...eller ny och ny, nygammal kanske...

Ville ni veta vem det var, eller hur var det?

*ler finurligt*

Alla Hjärtans Dag

Ibland blir man väldigt glad, över en liten sak och sedan blir man lika glad över en stor sak. Igår fick jag Sveriges, världens eller kanske universums finaste present en dag i förskott ("för det är ju helt meningslöst att smyga för mig"). En dunjacka som jag bara älskar, hade jag kunnat hade jag sovit med den på inatt och min första tanke när jag vaknade imorse var att jag snart skulle få gå ut och ha på mig den och inte frysa. Känner man mig vet man att jag fryser konstant och är konstant hungrig.

Och sen fick jag ovanstående bild på ett kort idag, that punk made my day!

Jag tar tillbaka att jag har dissat denna högtiden som kommersiell skit i många år, för nu är jag riktigt jävla glad - Alla Hjärtans Dag är en fantastisk dag...fientliga belackare göre sig icke besvär och det är inte för sent att lära gamla hyndor att sitta.

Happy Valentine allihop!

Måndag...

Tack gode gud för att det är måndag igen så man slipper dom där tramsiga tråkiga helgerna med ledighet och avslappning...DOH!

Denna helgen lyckades jag med bedriften att gå ut på lördag, bli kastrullfull och vara hemma redan klockan nio (detta vet jag för att jag tänkte att jag fortfarande skulle hinna se Melodifestivalen), OM det inte hade varit för att jag fick kräksjukan.

Jag hävdar fortfarande att det var något i maten, sånt här gör man som fjortis på Silverrom, inte som 37-åring på findrinkar.

Fy för krogar som serverar så dålig mat att man faktiskt blir sjuk.

Men maten var god i alla fall...

Potatis...

Hur man kokar potatis?

I fredags på väg hem från jobbet bad jag hjärtevännen skala och koka potatis, övrig mat fanns redan i kylskåpet och skulle bara värmas och jag var vrålhungrig precis som vanligt.

Sisådär 20 minuter senare landar jag utanför huset, känner att det luktar bränt och hånskrattar lite åt någon stackars granne som har bränt vid maten, för det kan ju givetvis inte vara potatisen, det är ungefär lika troligt som att man bränner vid tévatten.

Kliver in, går in i köket och upptäcker att potatisen ligger och brinner, plattan på högsta volym och inget vatten kvar i kastrullen. Förstörd kastrull, inga reservpotatisar och hungern på MAX. Men vad ska man göra? Om någon kan bränna vid potatis kan man inte göra mycket annat än att skratta åt det, för det torde vara mer eller mindre omöjligt.

Det var ju faktiskt inte så att jag hade bett honom koka något så komplicerat som...ris?!

Fobier...

Pratade just med en gammal barndomskamrat och vi konstaterade att de flesta blir fegare eller utvecklar fler fobier när de blir äldre, men inte jag - jag överför mina på min lillasyster istället :o)

I vilket fall som helst så har jag en otroligt stark fobi (och ren och skär skräck) för något så löjligt som dockor. Dockor med ögon helst, och såna där nya moderna dockor som pratar, rullar med ögonen och kissar ska vi bara inte prata om. Tack gode gud för att min syster redan vet att det blir en pojk, så jag inte behöver förstöra hennes liv genom att bara köpa pojkleksaker till henne.

Denna fobi klarar man oftast att leva med, men det finns tillfällen där man måste erkänna det. Ett par exempel på detta är hos min mamma, då hon har docksamlingen i gästrummet. Jag tvingar henne att flytta in dockorna i ett annat rum, stänga dörren till det rummet o-r-d-e-n-t-l-i-g-t, men givetvis utan att förarga dockorna. Och sedan stänga dörren till mitt rum så att jag a) hör ifall dockorna öppnar dörren till "sitt" rum så att b) jag är beredd när dockorna kliver in i mitt rum.

Eller som när jag skulle sova över hos en kollega första gången, och fick sova i dotterns rum...och fick därmed erkänna min gränslösa fobi och tvinga även henne att flytta på dockorna. Hon gjorde det under högljudda protester och hot om att köra mig till psykakuten.

Att vara ensam i sommarstugan är något som ingen av "tjejerna" i familjen gillar, men jag älskar det. Det är ödsligt, mörkt och tyst och jag bara njuter av det när jag vill komma bort ett tag - ända tills min kusin påpekade:

- Du vet väl att det sitter en docka i fönstret i hallen?

Så, då var det förstört, och ännu mer förstört blev det när jag hade med mig vännen upp en helg i slutet av sommaren och han retade dockan, bytte ställning på den och bände och vred, vilket numera innebär att jag tror att dockan kan lukta sig till min skräck, samt att jag har gjort henne upprörd genom att inte stoppa hans tortyr. Numera är det antingen dockan eller jag i stugan, men JAG vågar ju inte flytta på henne.

Detta är min enda fobi, jag vårdar den ömt och kommer troligen aldrig att bli av med den, men enligt allmänheten gränsar det till tokerier, förslag om terapeut eller kanske det rentav en vacker dag står ett par män utanför dörren med vit fin tröja där man knyter ärmarna och armarna bakom ryggen ditskickade av välmenande vänner.

Var går gränsen för vilken fobi som är okay, och vem bestämmer vad som är normalt?

Det är ju exempelvis heeeeelt normalt att säga att man är flygrädd i vilket sammanhang som helst, men att säga att man är dockrädd - nej, då är man faktiskt inte riktigt funtad?!

Cecilia?

Eftersom du sa att du bodelade, en allmän fråga eftersom jag just nu är arg som ett bi på 1286kronoritimmanjuristen som jag gick till.

Torsdag vecka 3 var jag där på besök, jag skulle maila henne på kvällen när jag kom hem och komplettera med lånenumret för att hon skulle kunna skriva ett utkast dagen efter, vilket jag också gjorde.

Det var dödstyst ända tills jag ledsnade tisdag vecka 5, dvs nästan TVÅ veckor efter att jag hade varit där. Jag skickade ett mail på onsdag eftermiddag, fick ett svar på det mailet ganska så omgående med svaret "jag ber om ursäkt över att ärendet har dragit ut på tiden, jag återkommer så fort jag kan".

Jag mailade tillbaka TIO minuter efter att jag hade fått det mailet att hon kunde glömma en ren bodelning eftersom exet hade köpt en lägenhet istället för att hyra som han hade tänkt från början, men att jag skulle ringa henne för detaljer dagen efter på hennes telefontid dagen efter.

Ringde henne på hennes telefontid på onsdagen utan att få tag i henne, fick tag i henne på torsdag morgon och sa ungefär samma sak till henne som jag hade skrivit i mailet, dvs inte en ren bodelning utan en försäljning. Då säger människan "Jag har redan skrivit ett utkast till en bodelning, då får jag skriva om det".

HUR har hon hunnit med det efter att hon mailade mig att hon inte haft tid, jag svarade på mailet tio minuter efter att hon hade skickat det och blåste av bodelningen?
Ena alternativet är att det faktiskt bara tar tio minuter att fylla i ett formulär vilket innebär att jag isåfall inte skall betala mer än 214 kronor för hennes tid, andra alternativet är att hon ska lura av mig pengar genom att säga en sån sak.

I vilket fall som helst så höll jag mig lugn under telefonsamtalet (som säkert tickade pengar i hennes bok) och vi bestämde att det skulle upprättas någon form av köpekontrakt, och även en slags bodelning som hon skulle skicka till mig under dagen.

Torsdagen gick, och även fredagen utan att jag fick något mail med ett utkast, men återigen, jag höll mig (och jag är ICKE känd för att vara tålmodig - men jag kan ha respekt för att folk har mycket att göra på jobbet även om jag utgår ifrån att man då inte säger att "jag gör det direkt" utan då hellre säger "jag gör det om två veckor")

Igår bestämde jag mig för att måttet var rågat och ringde tillbaka under hennes telefontid och då har människan SEMESTER.

Hur JÄVLA svårt kan det vara att säga att "nej tyvärr, jag kommer inte kunna komma tillbaka med ett utkast förrän tidigast vecka si eller så?

Nu tänker jag maila henne och säga till henne att hennes tjänster inte är önskvärda eftersom hon inte har uppfyllt sina egna löften, och att jag förutsätter att jag inte blir debiterad för det, men jag är tämligen övertygad om att hon kommer hänvisa till det papper jag skrev på när jag anlitade henne och hennes tjänster.

Hur fan får man rätt mot en jurist som inte gör sitt jobb?

Jag kan bara överföra det till min verklighet, om jag skulle säga till våra stora kunder att "tyvärr, ni får kanske era motorer om tre veckor. Jaha...får ni banstopp? Det var ju tråkigt, men jag åker på semester nästa vecka!"

*arg*

Post 101

Jistanes då, jag reagerade inte ens över att föregående inlägg var nummer 100 i ordningen. 100 inlägg med ordbajs, tankar, klokheter och inte så kloka-heter...undrar om man kommer göra som med sina gamla dagböcker, gå igenom bloggen om tio år och minnas med ett leende på läpparna alternativt en höjning av ögonbrynet och fundera på hur man egentligen var och hur man tänkte (eller inte tänkte)?

Tja, jag får väl åka hem efter jobbet och fira inlägg nummer 101 istället.

Det var båtmässa i helgen för övrigt, blev dock alldeles för lite båt-tittning och alldeles för mycket öl - inte helt planenligt. Men, det är inte någon som har en miljon över på fickan, det fanns en himla fin båt där...och en miljon är ju inte så mycket - det fanns ju myyyyycket dyrare båtar än så :)

Donationer mottages med tacksamhet.

För övrigt gick det bra igår, jag ska sluta måla fan på väggen, överlåtelsen är klar. Nu ska bara det fastcementerade arslet ut och resten göras...babysteps babysteps....

Fy faen...

Ibland blir man bara så tokless, och inte hjälper det att gnälla heller, det är bara att vänta...och vänta...och vänta...på att tiden skall gå så att saker löser sig, ex flyttar och papper skrivs under. Men vad det hade varit skönt att vara KLAR!

Nu har exet äääääntligen köpt en lägenhet, skrivit på kontraktet på den och gjort upp med banken. Det enda som skall göras mellan oss är att skriva överlåtelse, någon slags bodelning och ett köpekontrakt på min del av huset - men vad händer då? Jo serrö, då ringer någon snubbe från bostadsrättsföreningen och vill ha ett möte med mig för att kolla så att jag verkligen KLARAR att bo kvar själv rent ekonomiskt innan dom skriver under överlåtelsen!!!!

Ja, jag vet att det är ett attraktivt område och att dom troligen har 18 kompisar var som letar hus där, men detta är ju mina grannar? Det hade ju varit en sak om det hade varit HSB centralt som hade begärt in papper (och det har dom gjort för att kunna göra överlåtelsehandlingar), men att jag ska behöva sitta med mina grannar känns ju bara...jävligt förnedrande. Jaha, goddag goddag...hur mycket tjänar fröken per månad då? Och sen ska man träffa dom på väg till bilen på morgonen och veta att dom har mina lånepapper, inkomstuppgifter osv osv...jag har bott där i tio år, har redan besittningsrätt på halva lägenheten och då kommer detta???!!!

Jag är så irriterad över det att jag mår illa - fysiskt!

Tiiiid...om vi i alla fall börjar med att den här eftermiddagen/kvällen är över - tack!

PS: Det var någon som sa att man har sina "taking shit" perioder i livet, tycker det var ett bra uttryck. Är det där jag är nu?