Fobier...

Pratade just med en gammal barndomskamrat och vi konstaterade att de flesta blir fegare eller utvecklar fler fobier när de blir äldre, men inte jag - jag överför mina på min lillasyster istället :o)

I vilket fall som helst så har jag en otroligt stark fobi (och ren och skär skräck) för något så löjligt som dockor. Dockor med ögon helst, och såna där nya moderna dockor som pratar, rullar med ögonen och kissar ska vi bara inte prata om. Tack gode gud för att min syster redan vet att det blir en pojk, så jag inte behöver förstöra hennes liv genom att bara köpa pojkleksaker till henne.

Denna fobi klarar man oftast att leva med, men det finns tillfällen där man måste erkänna det. Ett par exempel på detta är hos min mamma, då hon har docksamlingen i gästrummet. Jag tvingar henne att flytta in dockorna i ett annat rum, stänga dörren till det rummet o-r-d-e-n-t-l-i-g-t, men givetvis utan att förarga dockorna. Och sedan stänga dörren till mitt rum så att jag a) hör ifall dockorna öppnar dörren till "sitt" rum så att b) jag är beredd när dockorna kliver in i mitt rum.

Eller som när jag skulle sova över hos en kollega första gången, och fick sova i dotterns rum...och fick därmed erkänna min gränslösa fobi och tvinga även henne att flytta på dockorna. Hon gjorde det under högljudda protester och hot om att köra mig till psykakuten.

Att vara ensam i sommarstugan är något som ingen av "tjejerna" i familjen gillar, men jag älskar det. Det är ödsligt, mörkt och tyst och jag bara njuter av det när jag vill komma bort ett tag - ända tills min kusin påpekade:

- Du vet väl att det sitter en docka i fönstret i hallen?

Så, då var det förstört, och ännu mer förstört blev det när jag hade med mig vännen upp en helg i slutet av sommaren och han retade dockan, bytte ställning på den och bände och vred, vilket numera innebär att jag tror att dockan kan lukta sig till min skräck, samt att jag har gjort henne upprörd genom att inte stoppa hans tortyr. Numera är det antingen dockan eller jag i stugan, men JAG vågar ju inte flytta på henne.

Detta är min enda fobi, jag vårdar den ömt och kommer troligen aldrig att bli av med den, men enligt allmänheten gränsar det till tokerier, förslag om terapeut eller kanske det rentav en vacker dag står ett par män utanför dörren med vit fin tröja där man knyter ärmarna och armarna bakom ryggen ditskickade av välmenande vänner.

Var går gränsen för vilken fobi som är okay, och vem bestämmer vad som är normalt?

Det är ju exempelvis heeeeelt normalt att säga att man är flygrädd i vilket sammanhang som helst, men att säga att man är dockrädd - nej, då är man faktiskt inte riktigt funtad?!