Slow recovery med hinder

Nyårsafton betyder inte ett skit för mig. Det är precis som vilken annan dag som helst på året - tycker jag - men ingen annan på jorden.

Men jag börjar spotta upp mig så sakteliga, återkomma till mitt vidriga sarkastiska jag, sakta och osäkert. Om man bortser från den lilla detaljen att jag och maken har varit på Ica Maxi idag. Tillsammans!

Behövde vi inte parterapi innan så behöver vi det absolut nu, och jag lovar - en affärsidé där det står en kurator vid utgången hade genererat så mycket pengar att det hade överstigit omsättningen på Ica. Vi hatar att handla, och vi väljer (mja - väljer är en sanning med modifikation - värmeljusen var helt slut och vi behöver mat) Dagen.Före.Nyårsafton att handla. Hur satans dum får man bli?

Konversationen mellan oss var 50% telefon och 50% live inne i affären.

- Jag står vid champinjonerna för helvete
- Nej det gör du jävlar i mig inte för jag ser dom
- BURKCHAMPINJONERNA!!!!!
- Hur fan i helvetes jävlar skulle jag kunna veta att det var dem och inte de färska du menade?????

(Telefon)

Övrig konversation utspelade sig så att vi lät som att det antingen var på väg till psykakuten alternativt till avdelningen för långa tjocka köttyxor för att strimla varandra i småbitar och sedan gömma i köttdisken bland grytbitar och fläskkorv.

Nu. Chips och dip - medan vi filar på skilsmässopapprena.

Gott Jävla Nytt År!

Still downhill

God Jul i efterskott (och ett alldeles speciellt tack till min fellow bloggare Corundum - du gjorde min dag <3).

Jag tror minsann att jag måste ta mig i kragen och ha nyårslöfte för första gången sedan Hedenhös gick i kortbyxor. För det är tungt nu. Jättetungt. Efter 24 timmars totalmys hos fadern är vi nu på hemmaplan igen och jag är tillbaka i mitt "funk". Och vet inte hur jag skall ta mig ur det. Jag älskar jul, men har halvsovit/sovit mig igenom de senaste 24 timmarna. Och.Jag.Har.Ingen.Ork.

Jag börjar fundera på om det är mer än skolan, näsan och allt annat som hänt det sista. Eller om det bara sög den sista (jul)musten ur mig. Jag som är helt övertygad om att jag inte har en 40-årskris, har jag det? Eller har jag någon annan kris?

Vi åker för fan till Thailand om två veckor och jag har inte ens vett att på riktigt och ordentligt se fram emot det. Och grinar gör jag för ingenting, till allt från tvättmedelsreklam till en felformulerad mening (som oftast kommer ur truten på mig själv).

Jag vill inte vara sådan här. Jag vill framför allt inte känna mig så här. Det är ju JAG, och JAG är en glad, rolig, social och positiv person som inte känner igen ett enda av de epitet jag just skrev.

Jag vantrivs med folk, jag kommer inte ihåg när jag skrattade riktigt riktigt hjärtligt så tårarna sprutade sist och jag vet att de flesta INTE tycker att jag är vare sig glad eller rolig just nu.

År 2010 - skall jag ta det lugnare med skolan och livet - och lägga mer tid på mig.

Jag tror alla vinner på det!

Det är tungt ibland...

...och nu har det varit det för länge. Förut kunde jag använda mig av bloggen för att skriva av mig men det känns inte så längre. Men idag skiter jag i det. Det är MIN blogg, och jag skriver vad jag vill. Och nu har jag tagit en paus från plugg för att skriva.

Jag har pluggat mellan 100 -175% i ganska exakt ett år, sommarterminen inkluderad. Och jag är bra på att pressa mig själv, men jag känner även en press utifrån som jag inte är van vid. I våras blev det ett ofrivilligt break på ett par veckor när min älskade vovve gick bort men det klarade jag att hämta upp, och nu blev det ett ofrivilligt break för att jag fick hudcancer.

Men det skall vara roligt att gå i skolan. Jag tycker att det är kul att lära mig saker, och jag tycker att det är en investering i vår framtid. Jag och min lilla "Löjliga Familj" som består av Herr Blå, Fru Blå, Unga Fröken Blå och Unge Herr Blå (de sistnämnda givetvis katterna. Jag pluggar för mig, men jag pluggar lika mycket för dem. För att vi skall få en framtid som vi vill ha den, och eftersom det är jag som är intresserad av fortbildning och ett karriärbyte så är det jag som studerar. Från början var det jättekul, att komma ifrån yrket jag hade börjat avsky, och det är ju min hobby som jag studerar. Att det sedan råkar vara en bonus att yrket jag studerar till är välbetalt och snart väldigt eftertraktat är ett plus.

Men pengabiten är tung. Inte så tung att jag äter upp mina kursböcker med salt på, men tung för att a) jag är van att ha en stadig inkomst och b) jag känner att jag lever på min man. Det kanske låter konstigt, men i min värld är det jag som är van att vara den som är generös och jag är absolut inte van att vara så beroende av en annan person just för att slippa äta papper med salt på. Och DÄR är pressen. Den är inte uttalad, jag har ingen deadline - men får ändå frågor "om jag inte är klar snart". Säkerligen i all välmening. Men jag ÄR inte klar snart, och jag vill hinna med. Jag vill förstå. Jag vill inte ha en examen som inte betyder något, där jag bara har lärt mig för stunden. Och i det läget befinner jag mig nu. Jag var van vid att ligga före, och nu har jag hamnat efter - för att jag försöker ha ett liv vid sidan om - eftersom jag insåg att livet kan vara ganska skört.

Nu känner jag att jag vill läsa klart i lugn och ro, och inte sitta som jag gör nu. Och som jag egentligen har gjort i ett år. Minst ett par rapporter per vecka, quizzar och duggor. Och nu under tentaperiod så bör jag lägga på ett antal extra kol för att klara mig. Jag fixar inte det nu, vilket innebär att jag inte kommer bli klar i "tid", det vill säga ett år för tidigt.

Jag vet att om jag vänder på steken och det hade varit jag som hade varit den som satte bröd på bordet medan mannen studerade så hade jag inte haft problem med det. Tvärtom, jag hade peppat och tyckt att det hade varit skitkul - så varför har jag så svårt för det när det gäller mig?

Jag har till och med fått ekonomiskt stöd utifrån, enbart för att känna att jag kan andas ett par veckor.

Just nu känns det som att jag har tre val, och det tredje är inte ens ett val. Antingen hoppar jag av skolan och börjar arbeta igen, eller så accepterar jag och familjen (katterna inkluderade) att det tar längre tid än tänkt från början. Och det tredje valet är att jag bestämmer mig för att gå kvar på mina premisser, men säljer allt jag har som kan generera pengar för att jag skall kunna studera i min egen takt - den takt jag orkar med nu - inte den takten jag faktiskt orkade ända tills i höstas. För att slippa känna den andra, dumma pressen.

Livet är NU. Vem vet vad som händer imorgon, eller nästa vecka? Är det då värt att ha pressat sig själv till en gräns där det har gått så långt att jag mår dåligt av något jag egentligen tycker är kul? Är det värt att hela tiden säga till sin 93-åriga mormor att jag inte har tid. Det är min ständiga mening. "Jag har inte tid". Vad händer om något händer igen så jag måste ta mig tid? Det har jag inte tid med!

Jag vet inte. Jag vet bara att jag just nu inte klarar 175%. Och om det gör mig till en dålig människa kanske det är lika bra att strunta i alltihop. För den där väggen är otäckt nära, och jag har inte kraft nog att ta mig igenom den på egen hand.

Och jag kommer troligen ångra att jag publicerade det här inlägget i samma sekund jag trycker på knappen.

Män kan vara söta

Mannen med den rosa julgranen (nej nej - julgranen är död) julpyntade lite igår när jag satt på sofflocket. Och han är faktiskt ganska söt. När han var klar ledde han mig till mitt arbetsrum och hade då julpyntat min dator - med blå slingor. Inte nog med att han gav upp sitt datarum och har tagit sin 192 centimeters kropp och satt sig vid ett skrivbord stort som en handflata bakom dörren i sovrummet - han pyntar även mitt nya rum.

Jodå - slingorna är kvar runt skärmen - det är mycket roligare att jobba med blått julpynt...