måndag 30 mars 2009

Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin...



...och Herr Blå? Tror ni att Elsa Beskow hade haft plats för honom i sin saga. Eller så gör vi vår egen saga helt sonika.

Herr och Fru Blå?

Jag ville bara presentera mannen i mitt liv, den stora kärleken och ljuset i änden av tunneln. Tillika mannen som inte vet hur man lägger t-shirts i en garderob och försöker med hundögontricket för att få hjälp?

Men jotack, rensningen/städningen gick bra i helgen. Vi "skapade" en hel släpkärra med skräp som fick åka till ÅV. Och bland guldkornen som hittades ingick bland annat denna blå peruk. Inköpt i New York med kärlek - för längesedan.

Och man kan inte låta bli att älska honom lite extra när han faktiskt ställer upp på kort som Herr Blå, i min peruk, mina blå solglasögon och en matchande scarf med vetskapen att han kommer hamna på bloggen.

(Och nej - det är inte skäggiga damen - han är bara för lat för att raka sig)

"Och sen levde dom lyckliga i alla sina dagar..."

*fnissar*

(Love you babe...)




lördag 28 mars 2009

Radhus Uppåner

Idag har vi haft Operation Städning och Rensning. På mannens order. Planerat sen en vecka tillbaka.

Skåp skall rensas, saker skall slängas, saker skall byta plats för att ge plats åt annat. Vinden skall flyttas om så att sakerna som bytt plats i resten av huset skall kunna bo på vinden.

Denna idé ifrån mannen som i vanliga fall inte vet vart diskmaskinen står, men han är en jävel på att hitta till diskhon? Eller ja, i bästa fall diskhon. Diskbänken hittar han bättre till. Men ja, det är en bra idé, vi har för lite förvaringsutrymmen.

Det höll dock på att utmynna i katastrof när mannen skulle styra upp sin garderob. Bakgrunden till det är att typ - öh - alla hans tröjor är svarta. Och river man runt dom så det blir ett enda virrvarr av svart så hittar man till slut inget fast den man bor ihop med har förklarat hur garderoben fungerar (eftersom det är hon som viker och lägger in). Byxor på hyllan överst. Sedan en liten hylla med strumpor. Under den en hylla med t-shirts och under t-shirtarna fanns en hylla med långärmat. Och längst ner kallingar. Har man under ett vredesutbrott sumpat hyllan med långärmat så den har lossnat ifrån de sunkiga 80-tals spånskivorna så blir ju garderoben ett fullkomligt mysterium. Så då får man ett vredesutbrott till. Och kastar ut allatröjorsomfinnsihelagarderoben på golvet. Då hittar man lättare. På golvet.

Detta var ett halvår sedan, jag stod ut med tröjorna på golvet i en vecka innan jag vek ihop dom igen och la dom på matsalsbordet för att han själv skulle styra upp garderoben. Det har inte hänt. Tröjhylla förflyttad till matsalsbord och jag låtsas som att jag inte vet om att det är ett matsalsbord utan inbillar mig att det är en garderobshylla.

Operation påbörjad idag. Och det har nästan gått fin-fint. Ända tills garderoben skulle göras. Och han tittar med hundögon och säger "du måste hjälpa mig - jag kan inte göra sådant själv"!!!!

VA? Sådant?

Han menar väl inte att han inte kan ta redan ihopvikta tröjor och överföra dom till garderoben? Nej? Snälla? Säg något annat? Vad är det jag inte förstår?

Om man kan flytta filer mellan mappar på en dator - borde man då inte ha kompetens att flytta saker till och i en garderob?


torsdag 26 mars 2009

Utvandrare?

I dessa tider av hejdlöst hyckleri kom diskussionen om Fru Wanja upp på tapeten mellan mig och mannen. Jag funderade stillsamt (eller ja - kanske inte helt stillsamt) på hur fan hon kan få sitta kvar.
Jag vet - jag ältar det som redan ältats sönder. Men jag blir inte klokare för det. Man borde inte kunna ljuga och komma med så mycket efterkonstruktioner utan att få sura uppstötningar eller lägga en kaskadspya i direktsändning.

Men jobbet tycker hon tydligen att hon förtjänar att ha kvar, "för hon känner sig så lurad". Är man inte läskunnig borde man rimligtvis inte kunna arbeta med bokstäver överhuvudtaget. Och definitivt inte siffror i hennes fall.

Då snurrar tankarna vidare. Och landar på Laila Freiwalds, som inte bara lyckades fukka upp en gång utan två, men fick en chans till. Fast gick på teater istället för att ha koll på läget i Thailand.

Sen blir jag riktigt i gasen och börjar tänka på Satmaran Sahlin. Tillika allt hon har kommit undan med.

- Det är så häftigt att betala skatt, säger hon samtidigt som hon kör oskattad och obesiktigad bil och skiter i att betala parkeringsböter.

Jag vågar inte ens tänka klart med risk för att återigen komma på allt jävla dumt hon gjort och kommit undan med.

Som belöning för bedrägeri, skattefiffel och skulder hos fogden blev hon partiledare. Och då slog det mig. Det är val nästa år. Jag klarar att ignorera henne som partiledare, men inte riktigt. Risken att hon blir statsminister är överhängande.

Jag lovade min man att fly landet om hon blir statsminister. Då drar vi. Packar våra väskor, tar katterna under armen och flyttar.

Det spelar nästan ingen roll vilket land det blir - huvudsaken är att dom inte har en statsminister eller president med ögonfransar som spyflugeben.

Spyflugebenen skrämmer mig.



Maktkamp



- Jasså du behövde datorn?


- Jatack lilla kissen, bara lite kanske?

- Jag behöver kärlek, du kan skriva med ett finger, jag ligger så bra här!

- Men lilla gumman, det är jobbigt att skriva med ett finger och sitta snett!



- See if I care!

*snarkare vidare*




onsdag 25 mars 2009

Kittlar fortfarande allt annat än dödsskönt i kistan

Men jag fick en fundering. Efter att ha läst Lollias inlägg.

Jag lever med en sopsorterings-nazist. Jag tyckte jag var ganska duktig innan, som typ inte slängde batterier i sopsäcken och slängde papper i pappersåtervinningen. Han har tagit det till en helt ny nivå. Konstigt nog, för det där med sopsorteringshysteri rimmar väldigt illa med hans personlighet.

Men, då kommer min fundering. Vi skaffade avfallskvarn för...hmm..ett drygt år sedan? Hans idé, men en briljant sådan. Alla dessa sunkiga soppåsar som man skapar med äckliga stinkande matrester är ett minne blott. Och det vi faktiskt producerar i vanligt skräp har gått från en triljon påsar i veckan till max två. Oftast bara en. Luktfri.

Göteborgs Kommun har förbjudit avfallskvarnar om jag inte är helt fel ute, men Renova gillar det eftersom det blir biogas. Ett plus ett blir...tre?

Och i andra kommuner installeras det på kommunens bekostnad avfallskvarnar i alla nybyggda och ombygga lägenheter för att det är bra.

Vad är det då jag inte fattar? Jag gillar det för att jag hatar äckliga soppåsar och jag blir av med alla matrester. Renova gillar det. Så vad fan har kommunen emot det?

Rekommendation, inte speciellt dyrt: www.avfallskvarn.se och installationen går att göra själv - snabbt och okomplicerat.

*tillbaka till fosterställning i soffan*



Sådetvardetdetva?

Igår kittlade det inte dödsskönt i kistan. Det gjorde ont. Inatt vaknade jag först klockan fyra men utan att fatta, nästa gång halvsex. Och sedan dess har jag spenderat tiden med emalj. Vilket i sin tur ger blotrycksfall så det bara visslar om det.

Nu ligger jag på soffan och funderar på hur mycket av Grey's Anatomy jag hinner se innan nästa besök.

Nej - kräksjukan är det inte - det har man inte ett dygn utan att ett skit händer (pun intended).

Men bra mår jag inte.

Feberfrossa, blodtrycket i botten och ingen Proviva hemma. Då är man jävligt ostursk vid den här tiden.

*vill vara liten igen*





tisdag 24 mars 2009

Att tenta eller inte tenta - det är frågan

Jag har en tenta på fredag. I ett ämne där jag som jag redan sagt innan, tappade extremt mycket när min älskade lilla loppa blev sjuk. Ämnet i sig är ett svårt ämne för mig, och tappet gjorde att det blev ännu mer komplicerat. Igår gjorde jag tappra försök att bli klokare, men känner mig inte så värst mycket smartare. Idag har jag inte kunnat plugga alls av olika orsaker.

Jag har alltså två dagar kvar att kräma in något jag idag inte förstår. Vilket inte är en omöjlighet men min fundering är om det är slöseri med tid eftersom risken fortfarande är extremt överhängande att jag fortfarande inte kommer förstå.

Då är frågan. Jag läser ju mer än heltid som det är, eftersom jag har en extrakurs utöver heltid. Krämar jag in skiten nu så kommer jag inte komma ihåg ett smack av den en kvart efter tentan om jag nu ens klarar den. Och jag vill inte lära mig för stunden, själva ämnet är extremt mycket viktigare än så.

Ska jag strunta i tentan, och nöja mig med de poäng jag tillskansat mig genom inlämningsuppgifter och sen läsa om kursen till hösten och faktiskt LÄRA MIG så att det kan vara något jag har behållning av, eller ska jag försöka tvinga mig till att lära mig för att ta mig igenom tentan och inte ha någon behållning av kursen i förlängningen?

Jag är kluven?



måndag 23 mars 2009

With a little help from my friend...



Eller "Miss Procrastinating" IGEN. Tenta på fredag. I ett ämne jag avskyr som pesten, för av någon anledning har det inte riktigt klickat i skallen på mig. Jag försvann ju helt i två veckor från skolan eftersom min älskade lilla loppa blev sjuk och fick lämna mig och det gjorde inte förståelsen för ämnet lättare när jag tog tag i det igen.

Men, jag kan inte påstå att min hjälpande vän gör saken enklare. Denna lilla svartnos skall vara PÅ sin mamma. Jag har inget val. Sitter jag med datorn så är hon där, snabbare än man hinner säga fiskfilé. Denna lilla kissen är bara ett enda stort hjärta. Det finns bara kärlek i hjärnan på henne. Först gottar hon till sig som på översta kortet. Kelar med tangentbordet medan hon trampar med tassarna och slår lite på mig för att jag skall klappa och kela, och sen gör hon som kortet nedan. Stensomnar. Och där ligger hon. I timtal.


Har man hjärta att flytta på henne? I think not! Så Miss Procrastinating och Little Miss Missy försöker tillsammans att studera inför tentan.

Resultatet blir...sådär? För mig alltså. Hon är ju nöjd.




Men man undrar ju, hon är tio månader. Nästan vuxen och stora damen. Fast liten.

Kommer hon alltid vara så här kärleksfull?





Dagens iLandsproblem


Jag har redan självdiagnostiserad teknisk autism.

Älskar fortfarande min iPhone högt och det finns fortfarande saker kvar att pilla med. Men jag har en fundering när det gäller iFånen i synnerhet och tekniska pryttlar i allmänhet. Den älskar ju sin telefonlista, och igår stod jag och mannen och skulle kolla vilken tid jag har ringt någon medan vi diskuterade i hallen. Och helt plötsligt hör jag telefonen skratta. Mysko beteende hos en telefon.

Ja - då har jag givetvis gjort det jag brukar göra när jag får upp samtalslistan. Nuddat vid ett namn och ringt upp. Utan att märka det. Som tur var så var det väninna K som hade lyssnat på konversationen en stund innan hon började gapflabba och jag märkte det. Men det kunde lika gärna varit någon annan. Varför går det inte att deleta separata nummer, utan antingen är det hela listan eller ingen alls. Jag vill inte "råka" ringa fel person!

Den allmänna funderingen är varför i helsike prylarna genererar så många olika kablar. Jag överdriver inte när jag säger att jag har en hel dataväska enbart med diverse laddkablar, USB-kablar och andra små käcka kablar till mina pryttlar. Reser man någonstans får man trippelkolla så att man har med sig rätt kablar och alla kablar.

På forntiden kom den revolutionerande uppfinningen "universalfjärrkontroll". Den känns tämligen 90-tal nu.

Vad vi behöver är en universalkabel...



lördag 21 mars 2009

Latin?

Ni som hänger med här vet att mannen sitter på övervåningen och spelar shoot'em'up-spel lite då och då. Med hörlurar på sig. Fast han pratar inte med någon, utan de han spelar med är liksom bara i samma lag men han kommunicerar inte med dom, utan bara typ med hela området eftersom han blir så arg och skriker roligt svordomar utan att ens vara medveten om det efteråt. Vi har ju haft en del exempel här tidigare.

Idag slog han något slags rekord. Oftast brukar det ju vara något med ordet "borealis" i av någon anledning. Och det är inga ord han använder någon annan gång än när han skjuter animerade figurer i huvudet.

Han blev fin i kanten. Jag satt stillsamt på nedervåningen och skrev på min quiz-rapport och helt plötsligt hör jag:

"KUKUS FITTUS ANALUS!!!!!"

Latin? Så här spontant en lördagkväll?

Och nej, han var inte medveten om att han sagt det efteråt - men det var ytterligare en svordom for the books.




Jag tar den ena och slår den andra med...

...okay?

Först var det Soda som försökte få mig att "twittra" (nytt jävla ord som jag inte ens ville lära mig), och sen Li.

Om jag tar Soda och dänger till Li med henne ordentligt för att de, tillsammans, fick mig att signa upp på Twitter OCH ladda hem en Twitterapplikation till telefonen - låter det som ett bra straff?

Eller gängdäng?

Twitter- Twittra - Tweets

Vi är för gamla!

;o)



torsdag 19 mars 2009

Tragikomiskt aka Finn Ett Fel av Ohemula Mått

Mannens ex pappa har dött. Vilket naturligtvis är sorgligt. Oavsett vad jag och exet tycker om varandra så beklagar jag faktiskt sorgen. Att förlora en förälder för tidigt gör ont, och jag hoppas på att få ha mina kvar ett bra tag till.

Men, i dödsannonsen står:

" PS: Istället för blommor, skänk gärna pengar till NN's fru, *fruns namn här* , på plusgiro xxx xx xx-x
"

Jag kan inte bestämma mig om det är tragiskt eller komiskt. Men jag vet att jag aldrig har sett något liknande i en dödsannons tidigare.

Jag lovade mannen att skriva i min "Istället för blommor, ge K en femhundring efter begravningen".

Han tyckte det var en helt okay idé.



Att fisa eller inte fisa

Jag läser Karriärmammans inlägg om den fjärtande maken.

Och häpnar. Sedan kommer jag till insikt mitt i min kommentar.

Det, mina vänner, är anledningen till alla aromakrus. Och varför dom gör mitt liv enklare och trevligare att leva.



onsdag 18 mars 2009

Ett stycke käftsmäll



Och där kom en käftsmäll. Rätt i solar plexus. Tankade hem Marley and Me för att jag och väninnan skulle ha en lättsmält komedi att se på kvällskvisten efter maten ihop med chips och dip.

Jag läste inte ordentligt om filmen, jag såg ordet komedi och att McSteamy, Owen Wilson och Jennifer Aniston var med i den. Vilket bådade gott. Men jag fattade inte att Marley var en hund. När det var en kvart kvar av filmen hade jag panikångestgråtit i tio minuter på soffan och där gav jag upp. Klarade inte att se slutet av filmen utan reste mig upp för att fortsätta gråta på toaletten.

Varning utfärdas. Komedi...I think not. Barn skall hållas långt ifrån den. Och känsliga vuxna.

Och den här, just nu extremt ledsna och överkänsliga lilla blå, skall inte ens vara inom en 50-metersradie av fodralet till filmen.

På fredag är det tre veckor sedan min lilla stolla försvann ur mitt liv - och precis exakt i detta nuet hjälper inte alla iPhones i världen.

I hate to say I told me so - käftsmällen kom - men out of the blue (pun intended).


My preciousssssssss



Min grej är ju att när jag är ledsen, arg eller känslosam i största allmänhet så vill jag gärna ha en teknisk pryl att sätta tänderna i. Givetvis helst något jag verkligen vill ha, och inte så att jag hysteriskt åker land och rike runt för att installera och modellera hemma hos någon annan. Jag vill bara helt enkelt ha en pryl och sitta tyst i soffan med den och pilla och vara i en annan värld. En värld där man bara är totalt fokuserad på prytteln man har i handen och allt annat är borta. Jag i min tekniska prylbubbla. Även kallad "teknisk autism".

Jag skulle ha fått en iPhone den fredagen som min lillaste somnade in, just för att kunna sitta i soffan på kvällen och peta, pilla, fixa och dona. Men det sket ju sig. Med råge. Jag blev lovad att den skulle komma varje dag veckan efter, men varje dag slutade i besvikelse. Veckan efter det sa mannens kompis att vi skulle ge iPhoneförsäljaren hela veckan att leverera, men det kom ingen. Igår började vecka tre, och vi gav upp. Det var extremt mycket hockey och lite verkstad på killen som skulle levererat så jag började leta på Blocket.

Döm om min förvåning när jag hittade en, svenskköpt med kvitto och garanti kvar, och helt oanvänd. För bara 500 kronor mer än det jag skulle ha köpt den för från början. Jag ringde, den fanns kvar. Och idag hämtade jag den, åkte till mannens kompis för att fixa så jag kan använda mitt befintliga abbonemang, och sen tillbaka till väninna Karin.

All in all från avresa till hemkomst gick det en dryg timma.

OCH JAG HAR EN Iphone!!!!!!!!!!!! Äntligen. Något att sätta tänder och händer i. Vilket jag har gjort i princip hela eftermiddagen och kvällen. Jag har fixat det som retade mig mest, MMS funktionen och kan både skicka och ta emot MMS, med en tredjepartsapplikation som funkar klockrent. Nästa steg är Facebookapplikation och sedan kanske GPS. Har inte bestämt mig ännu. Jag har pysslat, donat och pussat på den. Och inte varit talbar. Förrän nu.

(Men tro inte att det är färdigpysslat)

Men dra på trissor. Det är ingen telefon. Jag vet inte vad jag skall kalla det. Med tanke på de tusentals tredjeparts applikationer som finns till den så vette fan om den inte skulle klara att göra mina tentor och städa åt mig samtidigt.

Sa jag att jag hade "fått" en iPhone?

Vill bara vara på den säkra sidan så det verkligen framgick av inlägget.

iPhone ROCKS!

<3



En olycka kommer sällan ensam...

...heter det ju. Men hur är det med "lyckor"?

Jag bor på "hotell", jag fick min älsklingsrätt igår, och jag hittade en iPhone på Blocket det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig som jag skall åka och köpa idag.

Olycklig är jag - i bakgrunden - men glad över iPhone och att de äntligen släppt en med MMS-funktion.

Men jag vågar banne mig inte vara glad. För det känns som att varje gång jag är glad över något så väntar en käftsmäll runt hörnet.

Vad blir käftsmällen?

Edit:

Jag glömde nämna att jag dessutom fick massage innan läggdags för att slippa gnissla tänder så mycket = en lycka
Och MMS-funktionen till iPhone kommer tydligen inte förrän till sommaren = en liten käftsmäll

Men jag har en känsla av en mycket större käftsmäll än så. Livet har kastat omkring och kastar fortfarande mig mellan stor sorg och stor lycka och har gjort i ett par år, och jag hänger inte riktigt med i svängarna.

Om jag nu tycker att livet är helt okay, så har jag börjat bli rädd för vad som lurar bakom hörnet. Jag är rädd för att gå runt hörnet och sitter hellre här lyckligt ovetande bland mina aromakrus känns det som.

Tjuren Ferdinand i kombination med valfri struts?!




tisdag 17 mars 2009

Den hånande blir hånad och hånar inte så mycket längre

Jag är på besök hos vännina K ett par dagar. Inte för att hon bor så långt ifrån mig utan för att jag inte har träffat henne på ett tag och av lite andra anledningar.

Hon hånade mig för mitt aromakrus igår. Hon hånade mig lite extra för att jag dessutom tagit med egna värmeljus utifallomatt hon inte skulle ha.

Idag hånar hon mig inte så mycket. Eftersom jag just nu är hennes inneboende tekniker som handlat kablar och fixat så hon använda sin TV som datorskärm, fixat hennes uppfukkade telefon och handlat ett USB-minne åt henne. Vilket också betyder att jag hittat en databutik på samma gata som hon bor på utan att hon hade en susning om det.

Not so much håning längre. Nu snackar vi frieri, att hon vill att jag skall bo med henne hela tiden och att vi skulle vara det perfekta paret. Minus den där lilla detaljen att vi inte är lagda åt andra hållet.

Jag misstänker att jag inte kommer bli hånad ikväll när jag tänder mitt aromakrus i gästrummet när jag ska sova.

Vad tror ni? ;o)



måndag 16 mars 2009

Det har gått överstyr




Jag är borta hemifrån ett par dagar. Jag har packat med alla skolsaker, pyttelite kläder och min livsviktiga kudde samt min sovnalle (ja - jag är tre år - frågor på det?).

Och till detta packar jag på fullaste allvar ner mitt aromakrus. Det där ordet jag inte ens visste vad det var för ett halvår sedan och nu använder som en heroinberoende på plattan. Samt fyra värmeljus och min doftolja.

I mitt gästrum luktar det nu hemma. Och väninna K hånar mig - jättemycket!

Dagens visdomsord - tänkvärt


"Man kan ge utan älska, men man kan inte älska utan att ge"





söndag 15 mars 2009

Fiooooooona???!!!!

Nu brister mitt tålamod. På riktigt. Jag läser en extrakurs i engelska. Jag är BRA på engelska. Och jag är bra på grammatik. Jag är fanimig till och med bra på att förklara grammatik.

Ett problem är dock att jag är amerikanskt engelsk, vilket universitetet inte gillar. Dom gillar inte apartment istället för flat och sådana petitesser, men det kan jag leva med.

Det är tenta imorgon, och som övning gav läraren en webtenta, som jag tyckte var busenkel. Ända tills det visade sig att jag hade mindre än 50% rätt.

Fiona. Gör denna tentan. Du ÄR språk och du är från England. Vilket borde borga för att du får rätt. Får du inte det är det fel på tentan på riktigt. Får du det, så hoppas jag att du har MSN, för då ska du banne mig få förklara för mig vad det är som inte synkar i min hjärna.

Jag har nu testkört den så många gånger att jag har ett "facit", men jag är inte nöjd. Varken över tentan eller över mitt resultat.

Förresten, be my guest vem som helst att göra den och säg vad ni tycker.
Den tar max tio minuter att ta sig igenom.

Klicka här för USEL TENTA...



fredag 13 mars 2009

Bland empati, egoism och kastrerade kattskrällen...

I viktighetsordning dessutom:

Igår pratade jag med vän om empati och egoism. Vännen tycker att hon inte besitter empati och att hon är en egoist. FEL! Jättefel. Hon är grymt empatisk och inte ett skit egoistisk. Hon bryr sig om sina vänner och sina nära och kära = empati och hon har barn = då går det inte att vara egoist. Men ibland när livet är lite upp och ner så fattar hjärnan en sak och hjärtat en annan. Och livet kan vara lite upp och ner ibland.

Då kommer dagens första fundering. Jag kan vara en egoist, för jag har inga barn. Vilket innebär att om jag vill så kan jag lugnt sätta mig själv i första rummet och sitta där och skita i allt. Men jag tycker inte att jag gör det. Jag tycker att jag sätter ganska många i rummet före mig. Och jag sättter andras önskemål före mina egna väldigt ofta vilket gör att vi automatiskt trillar in på empati. Jag blir dessuomt ofta ledsen om någon annan är ledsen och jag kan, enligt mig, go out of my way för att andra skall må bra och ibland på bekostnad av mig. Men det är självvalt. Att jag oftare vill att andra skall må bra, för det får mig att må bra per automatik. Men just nu bor jag i uppånervända världen och är lite instabil. Vilket betyder att jag vill ha drösvis med empati och kärlek. Typ: "I scratch your back you scratch mine". Men det slutar alltid med att jag blir besviken och ledsen. Och detta är inget nytt fenomen, detta sitter i sedan barnsben och jag sprang efter pappa för bekräftelse och för att vara den goda dottern, den som var bra och den som fick självkänsla genom att höra det. Och sen var det lika lätt att rycka mattan under fötterna på mig genom att inte ge mig empati och kärlek. Och rycket var alltid hårdare än de positiva komplimangerna.

Första funderingen är alltså följande: Vill jag ha för mycket eller har jag bara otur. Och ska jag sluta ge eller dra ner på det eftersom det ibland känns som att jag ger och ger i egensyfte för att få bekräftelse?

Andra funderingen för dagen känns inte riktigt lika känslosam:

Om kattskrället är kastrerat så borde han inte kunna bli en "marskatt"? En marskatt för mig är en kåt sate som isåfall är "kåt och glad". De tre senaste dagarna har han suttit (när han varit inne) på fönsterbrädan och väst och inte av lycka, han är heligt förbannad helt enkelt. Och det är inte nödvändigtvis på lillkatten eftersom det händer även när hon ligger bredvid mig. Men om hon går dit och vill sitta bredvid så blir han ännu mer förbannad. Borde han inte rimligen, om han nu är marskatt bli ännu mer "marsig" av att en liten tjej kommer och vill ha sällskap?

Vad har jag missat? Jag känner mig som en usel kattmamma som inte fattar grejen?





onsdag 11 mars 2009

Kärlek

Jag är kär i Listoplisto igen. Jag var ledsen. Och hon gjorde världens finaste signatur till mig.

Jag kan verkligen se en framtid med Li nu.

Ska vi börja med en långhelg i London kanske?

;o)



tisdag 10 mars 2009

Bron är passerad...



Jag började fokusera på skolan igen. Jag klarade mig igenom dagarna utan att gråta varje minut. Jag kunde skratta och vara social, även om tanken på dig fanns i bakhuvudet. Och gråten var ransonerad till två gånger per dag.
Men idag, mitt i ett skolmöte online gick jag ut och hämtade posten. Och där låg brevet från Stora Djursjukhuset. De beklagade sorgen och talade om att urnan hade kommit.

En käftsmäll rätt in i väggen igen. Paus från skolmötet. Fulgråt. För det blev verkligt igen. Smärta. Tomhet. Den förbannade verkligheten. Och nu sitter jag bara här och försöker sluta gråta så jag kan gå tillbaka till klasskamraterna.

Mannen lovade att hämta dig efter jobbet. Han lovade att köra försiktigt, för du tyckte om att stå på framsätet och titta ut och ville helst inte välta i svängarna.

Resan över bron är över nu. Och din själ är med din syster och din kattkompis, och du har säkert träffat många nya kompisar. Men på något konstigt sätt så känns det som att du flyttar hem igen i din urna. Du ska få stå bredvid din syster och din kissekatt. På din systers urna ligger din avklippta lugg från sista klippningen. För att hon skulle stödja dig under pensionärstiden.

Du skall få en blomma att ha på din - älskade lilla - och tomheten ligger som en våt filt över huset.

Älskade!

söndag 8 mars 2009

Snodd från flygvärdinnan...


Där den går under namnet "hormonguiden". Jag dristar mig till att påstå att det här inte handlar om några futtiga dagar i månaden. Vi pratar 365 dagar per år som denna skall följas. Med militärisk ordning (ellervaddetnuheter - jag försökte låta som att jag kunde något om militärer och peka med hela handen).

Men jag skiter i vinet. Ge mig cola och chips istället. Eller ett par burkar Valium.

Sedärja - bloggrunda idag och sedan ett alldeles vanligt inlägg.

Babysteps babysteps...


Förtjänar ett eget inlägg



På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör, så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken, och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör; de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak; de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar. Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hans ben bär honom fortare och fortare. Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet, och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

Jag ser fram emot Regnbågsbron. Jag ser fram emot en blöt nos mot min torra näsa. Jag vill burra in ansiktet i en lurvig päls. I alla mina lurviga pälsar som kommer möta mig.

Och jag tycker att texten är så otroligt vacker - även om jag fulgråter när jag läser den.

Nu skall jag gå på bloggrunda för första gången på flera veckor tror jag...

Kram på er!

torsdag 5 mars 2009

En vecka...


Idag är det en vecka sen vi hade vår sista soffkväll ihop. Och vår sista natt.

Jag har slängt din matskål för jag klarar inte att diska den och se den i skåpet. Men jag klarar inte att byta underlakan där det är små små fläckar av ditt nattdreggel. Jag vill ha kvar det. Alltid.
På bara en kort vecka har soffan slutat lukta du. Men bilen luktar fortfarande, och handduken som du brukade sitta på ligger gömd och otvättad i ett skåp. Men du lyser med din frånvaro i den luktfria soffan.

Jag gråter inte oavbrutet. För någonstans förstår hjärnan att jag gjorde dig en tjänst. Även om jag inte är helt säker på att du tyckte det. För du tyckte faktiskt att du var frisk. Du var i VART fall inte sjuk. Men det är så tomt. Det gör så ont.
Och folk förstår vanligtvis inte att man faktiskt är ledsen om man inte gråter precis hela tiden.

Men jag tror inte att det har gått en enda minut denna veckan som jag inte har tänkt på dig.

Men det var så fint.
Så oerhört värdigt.

Även om du var envis som en åsna in i det sista. Vi åkte till McDonalds och köpte en hamburgare. Tänk dig - en hamburgare som du inte fått äta på åratal på grund av din mage. Och sen tog vi en liten promenad med dig och hamburgaren.
När vi kom till Stora Djursjukhuset och din veterinär kom ut i bilen med narkossprutan så fick du en bit hamburgare samtidigt. Så sprutan var helt ointressant och du var aldrig rädd eftersom du slapp gå in. Du skulle sova inom tio minuter.

Efter fyra "tittningar" från din älskade veterinär så sov du fortfarande inte. Då hade det gått 20 minuter och du satt upp i mitt knä och tittade storögt på alla hundar som gick förbi. Efter en halvtimma gav veterinären upp och förklarade för dig att alla andra gamla och lite sjuka hundar brukar få halv dos för att somna, men eftersom hon känner dig och vet hur envis du är så fick du en fullt frisk vuxendos. Men inte skulle du sova inte. Det fanns ju hamburgare kvar att käka och det fanns jyckar att titta på utanför fönstret.


En dos till och du sov i min famn efter fem minuter. Jag bar in dig medan tårarna sprutade. Rummet var nedsläckt och fint inrett och det låg en fårskinnspäls på britsen. Men du hade med dig din egen filt.

Veterinären satte en kanyl i benet. Tog min hand och la den på ditt hjärta och höll mig i handen för att jag skulle känna hur starkt hjärtat slog. För att 20 sekunder senare vara tyst.

En öronbedövande tystnad.

Vi stannade i en halvtimma. Veterinären var ledsen, eftersom du var en av de få hundar på Stora Djursjukhuset som hon hade kommit att älska för din envishet och livsgnista. Den var speciell. Du fick ungefär en miljon pussar på näsan. Massor av gråt och snörvel i pälsen. Men det gick att lämna dig. Du hade din veterinär. Du hade din filt. Och du var troligen redan i hundhimlen och lekte med din syster som du har saknat i snart två år.


Jag saknar dig så obeskrivligt och en bit av mitt hjärta har brustit.

Men jag vill att du skall veta att även fast jag är ledsen så gråter jag inte oavbrutet - jag tror inte du hade velat det.

_________________________________________

Tack till alla som har orkat läsa och kommentera. Jag vet att ni förstår. Men just nu gömmer jag mig lite från omvärlden och är egoistiskt ledsen. Det betyder absolut inte att jag inte uppskattar omtanken. Absolut inte.