torsdag 5 mars 2009

En vecka...


Idag är det en vecka sen vi hade vår sista soffkväll ihop. Och vår sista natt.

Jag har slängt din matskål för jag klarar inte att diska den och se den i skåpet. Men jag klarar inte att byta underlakan där det är små små fläckar av ditt nattdreggel. Jag vill ha kvar det. Alltid.
På bara en kort vecka har soffan slutat lukta du. Men bilen luktar fortfarande, och handduken som du brukade sitta på ligger gömd och otvättad i ett skåp. Men du lyser med din frånvaro i den luktfria soffan.

Jag gråter inte oavbrutet. För någonstans förstår hjärnan att jag gjorde dig en tjänst. Även om jag inte är helt säker på att du tyckte det. För du tyckte faktiskt att du var frisk. Du var i VART fall inte sjuk. Men det är så tomt. Det gör så ont.
Och folk förstår vanligtvis inte att man faktiskt är ledsen om man inte gråter precis hela tiden.

Men jag tror inte att det har gått en enda minut denna veckan som jag inte har tänkt på dig.

Men det var så fint.
Så oerhört värdigt.

Även om du var envis som en åsna in i det sista. Vi åkte till McDonalds och köpte en hamburgare. Tänk dig - en hamburgare som du inte fått äta på åratal på grund av din mage. Och sen tog vi en liten promenad med dig och hamburgaren.
När vi kom till Stora Djursjukhuset och din veterinär kom ut i bilen med narkossprutan så fick du en bit hamburgare samtidigt. Så sprutan var helt ointressant och du var aldrig rädd eftersom du slapp gå in. Du skulle sova inom tio minuter.

Efter fyra "tittningar" från din älskade veterinär så sov du fortfarande inte. Då hade det gått 20 minuter och du satt upp i mitt knä och tittade storögt på alla hundar som gick förbi. Efter en halvtimma gav veterinären upp och förklarade för dig att alla andra gamla och lite sjuka hundar brukar få halv dos för att somna, men eftersom hon känner dig och vet hur envis du är så fick du en fullt frisk vuxendos. Men inte skulle du sova inte. Det fanns ju hamburgare kvar att käka och det fanns jyckar att titta på utanför fönstret.


En dos till och du sov i min famn efter fem minuter. Jag bar in dig medan tårarna sprutade. Rummet var nedsläckt och fint inrett och det låg en fårskinnspäls på britsen. Men du hade med dig din egen filt.

Veterinären satte en kanyl i benet. Tog min hand och la den på ditt hjärta och höll mig i handen för att jag skulle känna hur starkt hjärtat slog. För att 20 sekunder senare vara tyst.

En öronbedövande tystnad.

Vi stannade i en halvtimma. Veterinären var ledsen, eftersom du var en av de få hundar på Stora Djursjukhuset som hon hade kommit att älska för din envishet och livsgnista. Den var speciell. Du fick ungefär en miljon pussar på näsan. Massor av gråt och snörvel i pälsen. Men det gick att lämna dig. Du hade din veterinär. Du hade din filt. Och du var troligen redan i hundhimlen och lekte med din syster som du har saknat i snart två år.


Jag saknar dig så obeskrivligt och en bit av mitt hjärta har brustit.

Men jag vill att du skall veta att även fast jag är ledsen så gråter jag inte oavbrutet - jag tror inte du hade velat det.

_________________________________________

Tack till alla som har orkat läsa och kommentera. Jag vet att ni förstår. Men just nu gömmer jag mig lite från omvärlden och är egoistiskt ledsen. Det betyder absolut inte att jag inte uppskattar omtanken. Absolut inte.

7 kommentarer:

Cim sa...

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör, så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken, och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör; de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak; de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar. Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hans ben bär honom fortare och fortare. Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet, och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

Karriärmamman sa...

Nu bölade jag som ett litet barn igen...jag har tänkt på dig hela veckan och förstår att du inte orkar vara social just nu. jag saknar dig och dina glada tillrop, och ser fram emot att de kommer tillbaka så småningom. Under tiden så väntar jag...kram på dig...

Hilda sa...

För två veckor sedan gick jag igenom, om inte samma sak, men jag mötte den oerhörda tomhet och tystnad som föjs av den stora förlust av den goaste vännen. Fortfarande väntar jag efter allt skrammel i dörren vid hemkomst att lilla vän ska springa fram och visa den evinnerliga kärlek jag alltid fått. Men ingen Liten kommer. Kvar är saknad och en massa underbara minnen...Massor med kramar till dej, dina ord gick rakt in i mitt tomma tysta hjärta!

Blue sa...

Tack...Cim vet redan att hennes kommentar fick mig att gråta så det sprutade.Och att det är precis så jag hoppas att det är.

Karriärmamman - ja jag vet att du finns där och jag är dig evigt tacksam för att du står ut med min tysthet.

Och hej Hilda, jag tror inte jag sett dina tassavtryck här innan, men jag tittade på din blogg nu och gillade vad jag såg. Mycket. Så dels tackar jag för avtrycket, och sen beklagar jag att din golden gick bort. Det gör ju så ont så ont. Men i mitt fall hjälper det att skriva om det. Och dels hamnar du på listan.

Hilda sa...

Jag hittade din blogg i dag och det du skriver berör mig. Det är oerhört tufft att förlora en vän.
I vårt fall var vi oförberedda och behövde inte fatta något beslut, vilket vi två år tidigare var tvungen att göra då min golden Victor 13 år gammal inte orkade gå. Det var det värsta beslut jag någonsin tagit.Kram!

Blue sa...

Jag såg det när jag läste din blogg Hilda. Och det gläder mig att det jag har skrigit berör, även om det just de sista veckorna har varit mer för mig än om mig. Och bloggen handlar egentligen om allt mellan himmel och jord. Ena dagen kan det vara ett par fantastiska skor, medan det andra dagen är allvarligare. Men det är nästan aldrig en debattblogg. Jag hoppas att mina "vanliga" inlägg inte skrämmer bort dig.

Men visst är det vidrigt att förlora sina älskade djur. Jag vill till regnbågsbron en liten tur. Det verkar som att vi gått igenom ungefär samma sak även om det aldrig går att jämföra sorg. Men Lillas syster som gick bort för snart två år sedan hade vi inget val. Livmodern brast, trots att vi hade varit på otaliga vet. besök och de hade försäkrat oss om att det inte var något trots ultraljud. Jag fick ett telefonsamtal på morgonen och hade fem minuter på mig att fatta beslutet. Och jag hann inte hem för att vara med eftersom jag var på semester och hon var hos mitt ex. Och det gör fortfarande förbannat ont. Att inte hinna. Att inte vara med. Vi kunde valt akutoperation men det hade varit i rent egensyfte och inte för hennes skull, så i min värld hade vi inget val. Denna gången hade vi ett val. Lillan fick åka till sin syster och vi var "beredda". Hon hade inte ont och hon var inte sjuk (fast det var hon ju - men hon visste inte om det). Och 16 år är en aktningsvärd ålder. Lika aktningsvärd som en 13-årig golden. Och däremellan har jag fått gå ut och hämta min älskade katt på vägen efter att någon kört på honom och lämnat honom. Alla mina djur har en del av mitt hjärta. Och de lämnar ett tomrum som inte går att laga.

Du är i vilket fall som helst hjärtligt välkommen hit, och jag hoppas att du stannar även senare när jag orkar skriva som jag gjorde tidigare och orkar skriva överhuvudtaget.

Kram

Sofia sa...

En kram, trots att den kommer från Frankrike ;)