söndag 8 mars 2009

Förtjänar ett eget inlägg



På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör, så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken, och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör; de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak; de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar. Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hans ben bär honom fortare och fortare. Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet, och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

Jag ser fram emot Regnbågsbron. Jag ser fram emot en blöt nos mot min torra näsa. Jag vill burra in ansiktet i en lurvig päls. I alla mina lurviga pälsar som kommer möta mig.

Och jag tycker att texten är så otroligt vacker - även om jag fulgråter när jag läser den.

Nu skall jag gå på bloggrunda för första gången på flera veckor tror jag...

Kram på er!

4 kommentarer:

LadyFi sa...

Hej! Kul att ses på bloggrunda igen. Vilka vackra tankar och bild!

PGW sa...

Kram på dig också! Tänker så mycket på dig!

Miss Upsey Daisy sa...

Nu har jag läst och jag gråter. Tårarna rullar ner för kinderna.

Blue sa...

Det gör innåthelvete ont Miss UD. Och det får det göra. Jag har så många bitar i mitt hjärta som är borta att jag är förundrad över hur det ens kan slå.

Men det var inte meningen att du skulle bli ledsen på "fel" sätt. Jag fulgråter som en gris när jag läser den, men den är vacker. Och jag vill tro attt det är så.

Och jag tänker fortsätta sörja alla mina älskade tills den dagen jag går på Regnbågsbron. Men nu i första hand Lilla Loppan. Och återigen - satan vad ont det gör - men det får värka.

Kram på er allihop igen!