Arkiv X och sympatiångest

Ett tappert försök att dämpa ångesten tog oss till bion. Jag har inte varit på bio sedan Hedenhös gick i kortbyxor.

Arkiv X - och jag som hade noll förväntningar tyckte att den var bra - ungefär som ett schysst avsnitt av CSI. Men med Arkiv X-mått mätt så var det ju onekligen en jävla massa element som saknades.

Skitsamma...två timmars ångestdämpande fungerade. För stunden.

Jag läser att par skiljer sig efter semestern för att de har varit tvungna att umgås på ett sätt dom inte är vana vid. Skall vi skilja oss så kommer det bli en vanlig usel vardag - för vi är jävligt bra på att umgås på semestern. Dygnet runt - på varandra.

Så nu har jag ångest för att mannen skall arbeta. Det kallar jag sympatiångest så det bara visslar om det.

Katten med det politiskt korrekta namnet är fortfarande borta. Jag är numera helt övertygad om att katter kan gå vilse.

Vi har spårat honom till ett område igårkväll, men efter det ingenting. Och det var ju samma sak sist. Fast då hade han tagit sig en jädra bit ifrån sist siktade stället. Och blev själaglad när jag kom dit för att hämta honom efter telefonsamtalet ifrån upphittaren.

Han vill inte vara ute på nätterna. Men vad gör man med en katt som uppenbarligen går vilse?