onsdag 27 augusti 2008

Romantiken är död - Länge leve romantiken

De möttes i dörren när de kom från varsitt håll. Hon lät honom gå före och undrade vilket humör han skulle vara på den här dagen.

För de som såg dem utanför den lilla glasbubblan de levde i var de det perfekta paret. De som alla ville vara. Ha ett likadant förhållande. Åtminstone ett förhållande som liknade deras.
Utåt sett var de varandras pusselbit. De kompletterade varandra, inte bara utseendemässigt utan även deras personligheter.

Men man skall aldrig döma boken efter omslaget.

Den här dagen var en dålig dag för henne. Det hade varit ett antal dåliga dagar den sista tiden. Men hon försökte att hålla det för sig själv med förhoppningen att han skulle förstå och se det ändå. Och hon ville inte be om att bli sedd.

Hon satt på köksstolen mittemot honom och tvinnade fundersamt en hårslinga innan hon ställde en vardagstrivial fråga. Och fick det sedvanliga fräsandet till svar.

Hon suckade inombords och insåg att det var ytterligare en "sådan där dag" och önskade hett och innerligt att hon kunde vara likadan.
När hon sneglade på honom med sina isblå ögon tänkte hon; se mig...se MIG! Så som du såg mig förut. Prata med mig.

Att säga något om det var inget alternativ. Det skulle bara resultera i ytterligare ett meningslöst gräl där ingen av dem visste varför de grälade. Bara att de grälade.

Hon betraktade honom en sista gång innan hon gick ut ur köket. Ruskade på huvudet, i ett försök att ruska av sig känslorna som hopade sig inom henne och som aldrig fick luft. Känslorna som aldrig kom ut i form av ord. Rätt ord.

Inuti sitt eget huvud skrek hon. Högre och tydligare än på länge:
Respektera mig. Lyssna på mig. Jag ber sällan om något. Jag ger allt jag har och lite till. Jag lyssnar på det DU säger. Jag hör det du skriker åt mig. Mår du dåligt så mår jag dåligt. Men jag måste våga skrika jag med.

Hennes läppar formade orden när han inte hörde:

- Jag älskar dig mer än livet självt. Men jag vet inte om jag orkar.

Han satt ovetande kvar i köket. Drog handen genom håret. Och visste ingenting om vad som försigick i hennes huvud.

Och de som såg det utifrån glasbubblan tittade med avundsjuka på det Perfekta Paret.

De som hade allt...


2 kommentarer:

Corundum sa...

Hmm... Nog kan man känna igen sig lite. Snyggt skrivet, hoppas att det inte är alltför självbiografiskt. För din skull.

Det är så jag brukar inbilla mig ibland att andra har det, när jag ser perfekta människor. Tanken på dolda problem gör mig mindre svartsjuk. :P Allvarligt talat så önskar jag egentligen alla allt gott. :)

/Corundum

Blue sa...

Tack C...

Och visst finns det delar av mig i det, men det är ingen självbiografi. Jag skyller på Li och Karriärmamman som håller på med sitt Harlequin'ande. Det smittas ;o)

Ville bara se hur det kändes att faktiskt skriva något igen. Något som inte bara är dagbok i blogg. Har inte gjort det sedan journalisttiden.

Och ja, det är så jag tror att alla andra har det också. Fast som den cyniska realist jag är så vet jag ju att det inte är så.

Men vem fan vill inte ha det lite movie-worthy ;o)