söndag 22 februari 2009

Den lånade tiden som var månader blev dagar...

Hittade en knöl på käkbenet i onsdags på lill-tanten. Trodde att hon hade slagit sig när hon trillade ur sängen någon dag innan. I fredags blev det veterinärbesök bara för att vara på den säkra sidan. Vi hade ju trots allt varit hos veterinären och undersökt och pratat igenom en vecka tidigare.

Det visade sig vara en tumör i munhålan. Som har blivit en bula på utsidan käkbenet. Och tydligen en aggresiv sådan eftersom den växt explosionsartat. Vi tog en biopsi. Vi vet att vi kommer få säga farväl denna veckan eller nästa. Hon har inte ont. Hon skiter i att hon har en tumör. Men mitt hjärta brister. Igen.

Efter förra veterinärbesöket trodde vi att vi hade ett par månader att göra oss redo eftersom hon inte är sjuk. En vecka senare har vi helt plötsligt ett par dagar på oss.

Och det gör så ont att jag är handlingsförlamad, samtidigt som jag vill skrika rätt ut. Jag panikandas samtidigt som jag har en spänningshuvudvärk som dunkar bakom pannan på mig.

Och jag måste vara lugn eftersom hon känner av mitt sinnestillstånd. Hur? När jag är så ledsen så det inte går att beskriva med ord. Jag ser henne äta, leka, greja precis som vanligt. Men det är inte som vanligt.

Jag vill bara att hon skall förstå att jag älskar henne. Att jag har älskat henne i 16 år. Och att hon har gett mig 16 fantastiska år. Och jag hoppas att jag har gjort detsamma för henne.

Denna veckan kommer det att bli förbjuden choklad, kliande på magen och massor med gråt i pälsen.

Mitt hjärta brister - och jag kan inte tala om för henne vad jag känner - bara hoppas att hon förstår.

Älskade älskade lilla!

7 kommentarer:

PGW sa...

KRAM!!!

Karriärmamman sa...

Ja..kram... :(

listoplisto sa...

Nääää... skit. Och kram!

Miss Muffin sa...

Usch. Jag beklagar verkligen. Det är verkligen värsta delen med djur. Att man troligtvis kommer överleva dem och att man inte kommer kunna förklara för dem att man gör allt för deras bästa. Hoppas det blir fina dagar för er även om det är svårt.

Anonym sa...

Fy vad tråkigt, stackars Flashan...och stackars dig med :o(

Sofia sa...

Jag instämmer. I både skiten och kramen.

Blue sa...

Ja det är skit, mer än skit. Och du har helt rätt Miss Muffin. Man vet om det, men under de år som är alldeles bra och fantastiska så tänker man inte på det. Och just exakt nu har man glömt allt förutom det hemska hemska som ligger framför oss. Det hänger med som ett stort svart moln ovanför huvudet, hela tiden. Och hjärtat slår som en liten hares.

Jag hoppas bara att hon fattar, att jag älskar henne och har älskat mina jyckar hela deras liv. Jag fattar i alla fall att hon älskar mig.

Kram på er och tack.