måndag 23 februari 2009

Uppe med tuppen och den tillhörande klumpen i magen

Vi är uppe. Jag ger dig din mat som du kräver högljutt. Jag hör dig tassa omkring, smyga som en indian i köket för att leta efter annan mat som vanligt på morgonen - kanske sopskåpet är öppet.
Du tror att jag inte hör dig, men klorna klapprar mot klick-golvet. Du får gå och leta, och när du kommer tillbaka så har jag choklad till dig. Choklad som egentligen är förbjudet med tanke på din mage.

Du kommer upp i soffan, jag ser att ögat är lite torrt ovanför knölen men du säger inte ett ord när jag tittar på dig, för du tittar inte på mig. Du ser den mikroskopiska biten med choklad som ligger på soffbordet och är totalt fokuserad på den.

Jag försöker att inte gråta. Jag försöker vara som vanligt. För att jag vet att du känner av min sinnesstämning. Men med en klump i halsen, och rädsla i magen och ett hjärta som slår lika fort som en hare så är det svårt att dölja det för dig.

Hur ska jag kunna klara mig utan allt detta? Jag vet inte hur man lever utan hund. Jag vet inte hur man lever utan DIG. Jag visste inte hur man levde utan din syster heller, men då hade jag din päls som tröst.

Människor går igenom massor av saker. Hela tiden händer det hemskheter runt om i världen.

Men just nu är det bara du och jag.

2 kommentarer:

LadyFi sa...

Oj Blue. Jag är så otroligt ledsen att höra om din älskade hund.

Som vi säger på engelska: This too will pass. Men det är skit att det måste hända...

Jag kan inte trösta dig. Men jag tänker på dig.

Kram.

Karriärmamman sa...

Skriver under på allt Lady Fi sa...Kram