torsdag 26 februari 2009

En morgon till med min lilla håriga älskling

Jag måste fortsätta skriva. Jag vill minnas. Inte om en vecka kanske. Men sedan. Och tack Fi för dom värmande kommentarerna. Tack till er andra också. C, jag vet att du har hojtat på MSN.

Att sitta och veta ett datum och en tid är konstigt. Mer än konstigt. Det har jag inte gjort sedan 1991 när vår dåvarande hund fick åka till hundhimlen där det bara finns leverpastej, choklad (som inte är farlig) och godis. Det finns helt enkelt allt som kan tänkas behövas. Och bara glädje, ingen smärta och inga dumma sjukdomar. Det känns som att ha en familjemedlem på life support och att veta att man skall dra ur pluggen. Fast i det här fallet har vi ingen life support. Och det är ju det som är det läskiga. Hon är ju precis som vanligt - fast lite gammal.

Jag kommer aldrig upphöra att förvånas över min lilla loppas toleransnivå. När vi var hos veterinären i fredags och såg tumörerna i munnen så förstår jag helt ärligt inte hur hon klarar att äta. Eller dricka. Hela gommen var full av infekterade tumörer. Hela insidan av högerkinden. Och det har då mynnat ut i en liten "pingisboll" på utsidan av käkbenet.

För mig räcker det med en blåsa på tungan eller ett litet munsår för att jag skall bli ynklig. Men hon skiter i det. Får hon inte mat fyra gånger om dagen så jäklar får jag reda på att det är dags - högt och ljudligt. Och igår var en extra bra dag eftersom hon knyckte en plastboll och började hysta omkring med den i luften. Och det är ju det som känns så konstigt. Så fel. Hon går omkring och lurar mig med sin "friskhet". Men det är också den tjänsten jag kan göra henne. Hon kommer få ont. Jätteont. Och det förtjänar hon inte. Det är ju faktiskt det enda och sista jag kan göra för henne. Att låta henne slippa få ont.

Och då tänker jag tillbaka på allt hon har gjort under de snart 16 år hon har varit min bäbis.

Hon föddes en åsknatt i juni 1993, därav namnet, med en allergi. Mot vad visste ingen. Men det kliade överallt på hela kroppen. Så på alla ställen hon nådde tuggade hon av sig sin päls. Jag har aldrig sett en lurvig hund med borttuggad päls på benen och sidorna. Och resten av pälsen precis så lång som den skall vara. Hon hade tuppkam helt enkelt. För ryggen och huvudet nådde hon inte med munnen. Vår uppfödare tog alla möjliga allergiprover på henne men ingen visste vad hon var allergisk mot, så redan där fanns funderingar på att låta henne somna in. Jag och uppfödaren hade en diskussion, det var inte meningen att vi skulle ha en hund till. Men det gick bara inte att motstå henne. Efter viss övertalning gav uppfödaren med sig, eftersom jag trodde att det kunde vara så att hon helt enkelt inte tyckte om att hela huset hos uppfödaren hade golvvärme och hon fick flytta med oss hem. Och mycket riktigt, efter ett par veckor hos oss så slutade det klia. Men bäbiskorten är inte vackra. Ett litet magert knyte som enbart hade päls på rygg och huvud. Men en glad skit var hon. Och tog plats i mitt hjärta direkt, och hennes syster som då redan bodde hos oss (dom är inte kullsyskon - det skiljer ett halvår i ålder) älskade henne. Och dom lekte oavbrutet fram till den dag då systern akut fick en brusten livmoder och vi fick välja på akut operation eller att låta henne somna in. Man akutopererar inte en nästan 15-åring. Det hade inte varit snällt mot henne. Och sedan den dagen har Loppan inte varit ensam en enda sekund.

Visst hade tanken slagit oss att det skulle bli jobbigt den dagen en av hundarna blev ensam, men att hon skulle protestera så högljutt kunde nog ingen föreställa sig. Hon fick vara med mig på jobbet, och när jag slutade jobba så fick hon vara hemma med mig. Avlösning och extra "passning" har ju exet, tillika "pappan" stått för. Men att jag skulle få förmånen att få ha henne hos mig mer eller mindre 24 timmar per dygn i nästan två år var det nog ingen som trodde. Det är nu något jag är otroligt tacksam över. Det är inte så många som spenderar så mycket tid med sin hund. Man brukar i alla fall få gå till sopskåpet i tio minuter utan att det hörs över hela grannskapet att hon minsann är ensam hemma *ler*.

Under de snart 16 år så har hon lyckats med saker man trodde var omöjligt. Hon blev som slyngelhund rädd för en sten (en sten som alltid har stått på samma ställe) och gjorde en bakåtvolt och drog ut ett ligament i knät som gjorde att knäskålen hoppade ur led. Var hon ledsen över det? Oh nej, efter veterinärbesök där det konstaterades, och även konstaterades att det skulle dra ihop sig och bli som vanligt efter ett par veckor, så hoppades det och skuttades som vanligt. Utan smärtstillande. Ibland åkte knäskålen fel, men då var det bara att ta upp henne i knät och böja benet så la den sig rätt igen. Och leken kunde fortsätta. Hon fick "gummikäke" som femåring och började tappa tänder. Fem år senare hade hon en enda tand kvar, en liten ensam stackare i underkäken fram. Brydde hon sig om det? Näe - det enda som hände var att hon istället för att tugga maten så fort det bara gick istället sög i sig den. Vilket i och för sig ledde till de otaliga kolikattacker vi har levt med under åren. Ont i magen en gång i halvåret, ett snabbt besök hos veterinären för en smärtstillande tablett och lite kontrastvätska och fem minuter senare full fart igen.

Några ögoninflammationer och en öroninflammation. Getingstick i en trampdyna som ledde till infektion. Vi hade klippkort hos veterinären.

Men inget var egentligen allvarligt förrän klåparen till jourveterinär tittade på henne när vi kom in den 12 februari förra året med en misstänkt hjärnblödning. Veterinären tittade på henne i 30 sekunder, sedan tittade hon i journalen och sa "hon är 15 år - jag tycker ni skall låta henne somna in nu".

Va? Näe! Du känner inte vår hund! Vi ber att få återkomma imorgon när "vår" veterinär finns på plats!

Och det gjorde vi. Och vår veterinär sa att det var dumheter. Och efter en vecka av vingel joggade hon som aldrig förr. Och sen hände det igen i april, men samma sak igen. En vecka vingel resulterade i vanlig hund igen. Tänk om vi hade lyssnat på veterinären förra året.

Den här gången lyssnar vi på veterinären. Och på våra egna tankar. Vad kan vi ge henne efter att hon gett oss så mycket. Ett värdigt slut.

Vi har haft två hundar av samma ras, syskon men inte kullsyskon. Samma uppfödare och samma uppväxt. Men två helt olika personligheter. Om hennes älskade syster slog tån i så stod det på löpsedlarna i Hundarnas Kvällstidning. Har Lilla Loppan slagit tån i så har hon stannat, blängt på det hon slog tån i, och sedan visslat vidare. Hennes syster var mer kattlik och extremt självständig. Medan lillis har varit en kelkorv sedan födsel. Att få ligga tätt tätt och bli kliad på magen är helt klart bland det bästa som finns. Efter mat. Eller, kanske på delad första plats. Nä, maten kommer nog först. Båda hundarna är dock precis lika älskade. Bara väldigt väldigt olika personligheter.

Livsdevisen att livet är en kaka har hon levt efter sedan födsel. Och det är inte mycket som kunnat göra henne olycklig. Om man bortser från eventuellt inställda måltider (vilket aldrig har hänt i verkligheten - men i hennes fantasi vette sjutton om hon någonsin har fått mat).

Jag vet inte hur jag skall klara att hantera morgondagen. Jag vet inte hur jag skall klara att gå därifrån. Med ett tomt koppel. Jag vet faktiskt inte om jag kommer kollapsa - men jag hoppas så innerligt att jag skall klara att vara stark en liten liten stund. Och om det sen betyder att jag sitter kvar och gråter i timmar eller tills de slänger ut mig så må det vara hänt.

Men jag tror att det är få förunnat att få ha en familjemedlem i 16 år utan större missöden. 16 år är en aktningsvärd ålder. Och som extrabonus så kan den här 16-åringen fortfarande hoppa upp i soffan alldeles själv - när hon enligt alla experter och böcker som finns borde ha rullator allra minst.

Jag älskar dig min svarta lilla tokstolle. Och jag har älskat dig så länge att jag inte minns hur det känns att inte ha dig runt fötterna. Och jag älskar fortfarande din syster lika mycket.

Jag hoppas att hon har koll på läget i hundhimlen efter att ha varit där i nästan två år. Att hon har koll på maten, godiset och dom coola kidsen. Jag tror att ni klarar er fin-fint utan mig. Men jag klarar mig inte så fin-fint utan er. Inte ens i närheten av fin-fint.

Men nu tar vi en timma i taget och lägger oss på soffan och tittar på en film och kliar lite på magen. Din mage alltså - inte min.

Älskade!




5 kommentarer:

listoplisto sa...

Om inte annat så väntar det en hund och en katt härifrån där uppe. De har också vart där ett tag, så jag tror de har koll på var man knycker de bästa tuggbenen.

Det är tungt, jag förstår dig. Jag har undvikit att läsa här de senaste dagarna just för att det du skriver väcker minnet av hur det var att gå genom det som du gör just nu.

Kram!

Anonym sa...

Hej Vännen,

STYRKEKRAMAR till er båda! Jag lider så med dig, vet inte riktigt vad jag ska skriva eller säga... Jag finns här för dig om du vill prata, både på msn och på telefon, men jag finns äver här om en månad om det är så att du inte orkar nu. Jag tänker på er hela tiden.

Kramar!

Karriärmamman sa...

Vännen, jag läser allt och jag förstår att du inte orkar prata. Ta allt i din takt nu - jag finns här närhelst du behöver. Ta hand om er nu och försök, även om det är svårt, att njuta medans tid är.

Tänker på dig...

Kramar

PGW sa...

Stor kram till er!

Stor snygg dalmatinerkille väntar på henne, han är mycket förtjust i tikar men möjligen lite blyg. Men han vet garanterat var bästa maten finns.

Blue sa...

Tack alla. Jag måste bara få skriva av mig.

Lilla Loppisen är också lite blyg. Men om Lis kompisar finns där, Loppans syster och hennes kisse, och en snygg dalmatiner med matkoll så tror jag att det är ett bra gäng som väntar på henne. Och som kommer ta hand om henne nu när jag får göra det jobbet längre.

Kram