Vi hade ett konstruktivt gräl - trodde dom var en utdöende art. Men vi la allt på bordet och det blev bra. Mycket bra.
Ända tills jag insåg att mannen totalt hade glömt av min födelsedag nästa vecka. Och en repetition av förra året är icke aktuellt. Han glömde den.
Smög upp tidigare, jag låg halvvaken och trodde att han ordnade överraskning - det var ju trots allt vår första födelsedag tillsammans - och födelsedagar är heliga för mig. I alla fall superviktiga...så barnslig är jag.
Efter en halvtimmas förväntan från min sida kommer han in i sovrummet och pussar mig hejdå. Inget grattis, ingen blomma, ingen present. KILL KILL DIE! Han hade glömt det! Och ingen present på kalaset senare heller.
Nu får jag reda på att han inte haft en tanke på att jag fyller (och detta är en man som är fantastiskt bra på att komma ihåg födelsedagar, mycket mycket bättre än jag någonsin kommer bli) - så hur kan han glömma min?
Så, jag upprepar. Det ENDA jag önskar mig är en vitguldsring med en endaste diamant. Storlek 17. Inte en vigselring eller frieri, bara en snygg ring som passar ihop med förlovningsringen - det letade jag efter redan på Kreta and he knows it.
Jag älskar att klura och hitta på överraskningar. Se bara årets julklapp. Och förra årets födelsedagspresent till honom tänker jag inte ens tala om, men det krävdes förberedelser även där.
Men risken att han läser bloggen och får reda på vad jag önskar mig är minimal. Så nu har han väl samma ångest som han hade innan jul.
"Det är ju den där jävla tiden på året igen"
:o)
torsdag 17 januari 2008
Konstruktivt gräl - det finns!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hm, nog tyckte jag att vinden mojnade något framåt kvällskvisten.... ;)
Även för mig är födelsedagar heliga - men eftersom jag är så rädd att mina vänner (boendes i närheten) ska glömma bort mig är jag rätt bra på att påminna folk om att komma och äta tårta. Skiter i ev. paket, det viktiga är att jag får vara i centrum på MIN dag. Har dock inte upplevt att maken glömt mig, tack och lov, och vill inte veta hur det känns. Lider med dig.
*skrattar*
Lollias: Jag tror inte på att du bara har vänner som bor i närheten.
Cecilia: Vinden mojnade - men jag vet inte om du kollade i tidningen, det blev STORM igår kväll. Även här ;o)
Jag brukar inte påminna folk om min födelsedag för att jag tycker om att bli överraskad, och det är då man sållar agnarna från vetet. De som kommer ihåg är de riktiga.
Men när exet glömde min 30-års dag låg han abbans pyrt till (och inte heller gjorde han ngt åt det i efterhand - han trodde liksom att det var kört.
Och att den nuvarande glömde förra årets var mitt värsta, det var min första födelsedag i vårt förhållande, och med tanke på att han har känt mig i sju år innan dess så BORDE han veta bättre.
Jag lovar att uppdatera, men JÄVLAR om han struntar i det igen.
Då gör jag som Lollias, informerar grannarna om att jag fyller och ordnar fest med dom :)
Min man glömde faktiskt en gång, men jag tyckte mest att det var roligt ;). Han gick upp, tog på sig kläderna och åt frukost...medan jag började ana att frukost på sängen (som är brukligt) och skönsång skulle utebli... Han tog sin portfölj, pussade mig på kinden och gick ut genom dörren, in i hissen....
DÄR mindes han vad det var för dag, tvärnitade och sprang tillbaka alldeles knäckt över hans "fadäs" medan frugan skrattade gott åt honom ;).
Det har inte hänt sen dess...
Lollias igen:
Näe, presenter är faktiskt inte så viktiga - eller rättare sagt, jag vill gärna ha något...genomtänkt, men som inte behöver ha kostat en förmögenhet. Ringen vill jag ha, och jag är tillräckligt ledsen på honom för att kunna önska mig den.
Cecilia: Han kom iaf på det hahahah, i hissen...jag hade velat se hans min.
Här är det inte slut än, igår skulle vi ha gäste och precis innan ringde en kompis till honom och frågade om dom skulle gå ut nästa lördag. 1) Eftersom jag fyller mitt i veckan och någonstans inser att inget kommer hända från hans håll så har jag donat med en överraskning till oss båda till helgen, bytt hundhelg med exet osv osv OCH...
2. Eftersom jag trodde att vi levde i ett förållande där man kommunicerar och frågar "du, Pelle ringde och frågade om jag ska med ut på lördag - vi har väl inga andra planer va?" så borde han ha frågat. Men icke då, han bara upplyste mig om att han skulle ut. Jag frågade honom om han hade glömt hur man kommunicerar, han kontrade med att han måste väl för fan få bestämma över sitt eget liv (där förstår jag inte riktigt hur han menar - tror män att dom har ett eget liv? :o) Och jag blev tvungen att berätta om överraskningen för honom.
Till hans försvar sa han direkt att han skulle ställa in lördagspartyt - men nu är det liksom redan försent - han vet ju om det. Så jag sa till honom att gå ut - så går jag ut på mitt håll.
Ni har inte lust att komma till Götet på lördag och parta till det med mig eller?
:o)
Skicka en kommentar