Fötterna på bordet...

Detta var presenten från sambon. Fast i vitguld. Och passar så bra till min förlovningsring att jag skulle kunna gå ut naken, enbart iklädd dessa ringar och vara nöjd med livet.

De sista skälvande minuterna av min födelsedag sitter jag med fötterna uppallade på andra soffan. Den breda röven sitter med datorn i knät i den andra soffan.

I vanlig ordning en katt på ena sidan och en hund på den andra, medan jag begrundar min födelsedag.

Jag överdriver inte när jag säger att detta var den bästa. Uppvaknandet (eller väckningen), den totala överraskningen och förvirringen när jag hade varit så arg.

Uppvaktad av många per telefon och mail. Mamma, styvfar och pappa här efter jobbet med middag, plus smörgåstårta, plus dessert.

Enda irritationen är styvmonstret. Sisådär var tredje födelsedag dyker hon bara helt enkelt inte upp. Ibland får man reda på det en timma innan de har sagt att de skall vara här, denna gången fick jag reda på det igår kväll. Och det tycker jag är jävligt dålig stil. Hon valde något annat istället. Ibland helt okay orsaker - ibland undrar man om hon är dum på riktigt.

Detta går givetvis way back, hon har funnits i mitt liv sedan jag var fem, dvs så länge jag kan minnas. Men jag är så abbans trött på att hon sviker löften lite då och då. Och jag har slutat bry mig - jag har vant mig. Det är ju ändå jag, älsklingspappan och min syster som är födelsedagsfreaks. Men denna gången funderar jag på att säga ifrån.

Eller rättare sagt, när vi var där dagen innan vi åkte till USA så hade styvmonstret inte köpt så mycket julklappar till mig (hennes ord - inte mina), men att jag skulle få kompensation och mer därtill när jag fyllde år. Och att vi skulle gå till min favoritaffär och handla med hennes kreditkort. Återigen, fäster mig inte så mycket vid hennes löften utan tar dom med en nypa salt. Händer det så händer det - händer det inte så är jag lika lycklig för det.

Men idag var droppen. Nu börjar jag blir ordentligt trött på att räkna med att hon skall komma på kalas, för att få reda på det allt från en timma till 12 timmar före att hon faktiskt inte kommer att dyka upp. Och gissa om den utlovade kompensationen kom? Icke då! Vilket inte gör något - för pappsen var här.

Men nu tänker jag faktiskt ringa upp henne, kanske inte till helgen...men absolut senast nästa helg, och fråga när vi kan mötas i favoritaffären som utlovat så vi kan handla. Inte för att jag behöver handla, utan för att det faktiskt är dags att hon lär sig att hon är vuxen, jag är i mångt och mycket hennes barn, och skall man på kalas så skall man. Det var för övrigt inte ens hon som ringde och sa att hon inte skulle komma, det var pappa. Hon själv ringde inte förrän vid 19:30 och sa grattis.

Men summa summarum - styvmonstret (som jag bara kallar henne vid tillfällen som dessa) kan icke lägga sordin på min knollriga stämning i magen, min helt fantastiska födelsedag - min förvåning och glädje.

Och allt tack vare sambon.

Ibland kan man skylla bra saker på sambon Lollias :o)