Blod är INTE tjockare än vatten

Jag har en nära släkting som jag har stått väldigt nära under många många år. Personen har haft det lite tufft och jag har tagit hand om henne både känslomässigt och ekonomiskt - inte för att få en speciell plats i himlen eller för att hon skall stå i evig tacksamhetsskuld, utan för att jag ville. Jag har svårt att se människor jag älskar eller tycker om ha det svårt, när jag har möjlighet att göra det bättre. Och givetvis hjälpte hon mig med andra saker, och vi hade helt enkelt roligt ihop. Och då spelar pengar föga roll.

Men det började gnissla för ett par år sedan. Det var konstant synd om henne och aldrig om mig. Det började bli missunnsamt från hennes sida, och vi började bråka. Det kändes som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde så blev det fel, för HON fick inte bestämma - och det kunde handla om allt från överraskningsfester (som jag/vi) betalade, till utgång i form av stora släktgäng där hon inte kunde vara med för att hon inte hade pengar. Givetvis drog vi med henne ändå, och betalade. För så funkar vi, ingen skall känna sig utanför av en så simpel anledning.

Men droppen kom när syrrans möhippa var bestämd och klar, och den skulle kosta en tusing per skalle, och hon hade sagt att hon skulle med. Det gick mail fram och tillbaka mellan ett gäng tjejer, bland annat henne - och en del mail med direkta frågor till henne om hon kunde fixa saker - och det var saker som inte kostade pengar - utan så enkla saker som kontaktuppgifter till en tjej vi inte visste hur vi skulle få tag i. Alla svarade på allmailen men inte hon. Och hon skickade heller inget mail till mig, eller lyfte luren och ringde. Så till slut frågade jag henne vad fan som hände och om hon inte använde sin mail längre (jorå - så dum var jag - jag trodde faktiskt att det faktiskt var anledningen, för annars trodde jag att hon skulle svara). Men då visade det sig att det var synd om henne igen för hon hade ju faktiskt inga pengar. TVÅ VECKOR EFTER ATT HON HADE CLEARAT ATT HON SKULLE VARA MED?

Ja, hon har ont om stålar - men har ingen annan att skylla än sig själv. Men vad hon tydligen har glömt är att jag har känt henne sedan hon föddes och vi har varit jävligt tighta under i princip hela våra liv. Och denna möhippeplanering slutade med elaka mail och hårda ord från både mig och henne, men detta var under perioden när jag precis hade fått reda på att jag hade hudcancer och skulle opereras - och jag hade då jävligt svårt att tycka synd om någon som ägnar så otroligt mycket tid att tycka synd om sig själv samt vara snål och missunnsam. I dessa två mail som gick mellan oss blev jag anklagad för att inte veta hur svårt hon har det, att jag inte vet vad det betyder att leva på existensminimum - och slaget under bältet var formuleringen "du kanske köper en Ed Hardy-keps som kostar lika mycket som JAAAG har att äta för varje månad".

För det första, så förtjänar jag i så fall en sådan keps, och för det andra så har i så fall inte heller hon en aning om vad fan existensminimum är eftersom hon har föräldrar som har gett henne en bil, ger henne pengar så fort det kniper och tar med henne på utlandsresor för att det är så syyyynd om henne. Och eftersom jag även står hennes föräldrar väldigt nära så vet jag att de hade pyntat syrrans möhippa om hon hade bett om det, men tyvärr är hon även snål. Så att be om en tusing för någon annans skull var väl inte aktuellt eftersom det inte gynnade henne.

Och detta mail kom bara ett par veckor efter att hon hade varit med oss ute och festat (för vilken gång i ordningen vet jag inte) där vi hade betalat rubbet för att hon skulle kunna följa med - återigen - för att vi har möjligheten och för att vi ville att hon skulle vara med. Men så mycket pengar som jag har investerat i henne, och så mycket känslor - så förtjänade jag inte de orden.

Jag skrädde inte orden i mitt mail till henne heller, men det brast för mig. Jag var sårad, ledsen och heligt förbannad - och hon gick över gränsen - och fick därmed allt jag hade hållit inne med. Troligen allt som alla har hållit inne med eftersom ingen ställer krav på henne.

Efter det har vi ingen kontakt, men det har tydligen varit synd om henne igen, så hon har fått utlandsresor av sina föräldrar - och jag vet att hon festar för sina "icke-existerande" pengar när det passar henne. Och vi har varit hyvens nog att gratulera varandra på födelsedagar via Facebook. Men idag upptäckte jag av en slump att hon tagit bort mig som vän på Facebook, bara mig - inte min man. Låt oss bara säga att min man tog bort henne kvickt som ögat, eftersom hans plånbok har betalat för henne i sisådär sex år också.

Det är till viss del en sorg att tappa en väldigt nära släkting efter så många år. Men enough is enough, blod är inte alltid tjockare än vatten. Och den dagen hon kan GE lika lätt som hon kan TA - både ekonomiskt och känslomässigt - och förstå hur jävla illa hon har burit sig åt - då kan jag överväga att möjligen sätta mig med henne och rensa luften.

Tills dess får hon sitta och räkna 50-öringar och tycka synd om sig själv och tycka att jag är en vidrig människa, men det krävs otroligt mycket för att jag skall bli så här arg och faktiskt säga upp kontakten. Men så länge ordet förlåt inte finns i hennes vokabulär, så kommer inte jag vara med i matchen.

Och låt oss innerligt hoppas att jag slipper henne i sommar eftersom vi delar sommarställe. För - när det har gått så här långt är jag stenhård - jag kommer inte att kommunicera med henne. Hon finns inte. Det är en sak att vara missunnsam och snål, men att tycka mer synd om sig själv och komma med slag under bältet för att hon är "fattig" när jag satt med en duktig cancerångest - det går jag inte med på.

Och hur fattig och deprimerad kan man egentligen vara när man alltid orkar göra roliga saker - men man orkar varken jobba eller plugga?

Realitycheck anyone?

(Och nej - jag tror aldrig att hon har fått min bloggadress - men om så skulle vara så skäms jag inte över ett ord jag har skrivit - hon fuckade upp - och det tog mer än tio år innan jag verkligen klickade på hennes beteende så det säger en hel del om hur lång tid det tar och hur mycket som krävs innan jag säger upp ett släktskap - men nu är det över)