måndag 21 april 2008

Lost and Found?

Sorglig helg - att säga hejdå till lägenheten i Strömstad.

Bra helg - involverade även öl, strålande väder och en oplanerad underbar båttur till Koster.

Men fan vet om jag inte har tappat tron på all övrig mänsklighet. Nej - jag är inte född igår, och jag utger mig inte för att vara en ängel. Men att ständigt omges av personer som gör dumma saker, ljuger och bedrar får mig att fundera på hur i helvete det är ställt med människor och hur folk är funtade egentligen?

Har jag bara "otur" som råkar känna svin? Svin som jag trots allt tycker om och som är mina vänner, men när jag får höra vad dom gör mot sina nära och kära så är jag på gränsen att ge upp hoppet.

En kompis, barn och fru - "råkar" trilla med lemmen ute in i ett ras under en grabbresa. Ångest total efteråt. Men vad hjälper det liksom?

En annan kompis, även där barn och fru...råkar inte trilla utan faller med vilja in i det mesta som lever och andas. En bekräftelseknarkare.

Jag vill inte bli så cynisk igen att jag skiter i det. För det gör jag inte. Jag tycker att det är vidrigt. Och jag tycker att vissa andra delar av det, som jag inte tänker gå in på i detalj, är ännu vidrigare.

Hade jag blivit tillfrågad medan jag fortfarande var en cyniker av världsklass så hade jag ryckt på axlarna och sagt att människosläktet inte är skapt för monogami.

Men nu har jag bytt blad i boken. Tänker annorlunda och fungerar annorlunda. Tack vare sambon.
Nu finns det inga mer hemligheter, det finns inga ursäkter. Och jag tror på överinformation istället för underinformation.

Men just nu. Just nu är jag förvånad men inte chockerad över en viss persons beteende.

Och ledsen för att så många människor i min närhet beter sig som de gör utan att tänka på följderna.

Jag är för gammal för att byta tillbaka till den gamla boken, jag trivs med mitt nya blad och vändning i livet. Det som ligger bakom mig får ligga där det ligger, det kan jag inte göra något åt.

Gör om - Gör rätt.

Men vad fan hjälper det om bara jag tänker så och resten av bekantskapskretsen fortsätter ånga på som tanklösa fjortisar. Och i vissa fall, idiotiska jävla våp. Det är inte coolt med 30- till 40-åriga fnissmödisar.

Jag blir så jävla less. Och förbannad.

Jag fortsätter på mitt tomma blad, och gör rätt denna gången. För att jag mår bra av det. Fungerar inte det, ja - då fungerar det helt enkelt inte.

Men jag kan i alla fall hålla huvudet högt i vetskap om att jag har gjort rätt.

Och nej, det har inget med min kära sambo att göra. Snarare tvärtom - han skapade den positiva förändringen hos mig.

Men vissa saker får mig att längta tillbaka till mina gamla skygglappar och fasader.

Då hade jag i alla fall inte suttit här med gråten i halsen och äcklats av det som har försiggått och försiggår runt i kring mig.

Det var en skön känsla vill jag minnas.

Och ett visst våp därute äcklar mig mer än någonsin. Det måste vara skönt att kunna sitta och putsa på sin gloria och kasta skit på andra medan de saker det kära våpet har ägnat sig åt är vidrigare än någon vidrighet jag ens har varit i närheten av att göra. Och ändå tycka att man står över det.

En enda skitkastning till ifrån det hållet och jag går över gränsen.

Kosta vad det kosta vill...


Inga kommentarer: