Överförd kris?

Med bestämdhet hävdar jag att mannen krisar inför förestående 40-årsdag. Men nu vette fåglarna hur han har burit sig åt.
Krisen är överförd på mig - i alla fall tillfälligt - under natten och ytterligare en vidrig natt med mareritter.

Ibland är det inte en "gåva" att nästan alltid komma ihåg sina drömmar. Fan vet om det någonsin är det?

Fick feber igår. Inte förkyld, inte en ynkans liten snuvbacill - utan bara feber och frös inuti benmärgen. Och feberdrömmar är de absolut värsta.

Drömde att JAG fyllde 40. Jag, som är en ungdom, och inte ens nära 40 - ehum! Och det var på midsommarafton (även det väldigt logiskt eftersom jag fyller i januari).
Plats för skådespelet var sommarstugan, och de enda människor jag minns från drömmen är min "skara", dvs de som i min värld kallas för La Familia och består av mig, bästa kamrat K, sambon och hans kompis. Utöver det var även min styvmor där?!

Hela La Familia drog iväg med båt innan jag hade vaknat (i drömmen alltså), och jag gick och vankade och väntade på att de skulle komma tillbaka till kalaset. Allt medan den ömma styvmodern brände korvar på grillen.

När klockan blev halvtio på kvällen var jag ledsen och förbannad och började med att ringa kamrat K. Och alla som drömmer mycket vet hur satans svårt det är att ringa i drömmar. Siffror blir fel, det är oftast bakelittelefoner med snurrskiva. Men inte nog med det, jag hade dessutom slarvat bort min mobiltelefon, så jag var tvungen att komma ihåg allas mobilnummer i huvudet. Bara det var en vånda - i drömmen.

Fick till slut tag i kamrat K, som låtsades ha dålig mottagning och hela tiden lade på luren i örat på mig. Gav upp vad gällde henne, och ringde sambon. Som svarade och sa: "Näe, vi kommer faktiskt inte tillbaka - vi har mycket roligare på båten".

PANG!

Där vaknade jag. Satte mig upp i sängen, tittade yrvaket på klockan och såg att den var sju på morgonen. En okristlig tid även för arbetande sambo som brukar gå upp vid halvåtta.

Ångesten efter drömmen satt som en fet smäll i hjärtetrakten och jag vände mig åt sambons håll för att kura och få bort den vidriga feberdrömmen - enbart för att upptäcka att han inte låg bredvid mig. Och det visste jag att han hade gjort när vi gick och lade oss.

Upp ur sängen i en jävla fart med hjärtat i halsgropen. Ner för trappan förbi två lika förvirrade och yrvakna katter. Och där, på soffan, ligger sambon och trynar under ett täcke.

Under mitt sinnesförvirrade och halvt hysteriska tillstånd och hans "inte ens vaken ännu-tillstånd" kommer då denna konversation:

J: Vad gör du HÄR?
K: Jag gick på toa!
J: Jamen varför ligger du på SOFFAN?
K: Jag skulle kolla på täcken.
J: Vaddå för jävla täcken.
K: Jag skulle kolla priser på täcken!

Då gav jag upp. Kurade ihop mig bredvid i soffan och insåg att han pratade i sömnen.

Vad han har drömt lär jag aldrig få veta eftersom han aldrig kommer ihåg sina drömmar. Men några jävla täcken ska vi inte köpa, behöver inte ha, och har aldrig funderat över.

Och min jävla dröm försvann inte ur systemet förrän flera timmar efter att han hade gått till jobbet.

HUR för man över en 40-års kris på någon annan. Och vad är det för fel i min skalle?

Förutom det uppenbara då förstås.