Skärpning...typ - del 23842...

...jo jag skäms över att jag säger att jag skall skärpa mig hela tiden - och sedan händer det något så tummen sitter fastcementerad i arslet. En av anledningarna den här gången är att jag hittade en blogg som är mycket roligare att läsa än att skriva i min egen, läs den för satan; Monas Universum.

En blogg för alla oss som vet att gränsen mellan hat och kärlek är hårfin, där mannen får sig sin dagliga dos av välförtjänt ovett, levererat med en grymt stor portion humor. Jag antar att det är därför de fortfarande lever ihop, min man - som precis som jag har ett sjusärdeles humör - pendlar farligt nära mellan liv och död dagligen. Men frågar ni honom så ligger jag lika brunt till :-p

Nu ytterligare ett försök!

Vad har hänt sedan sist i korta drag (eftersom jag egentligen inte har tid)?

Tentan som däckade mig - min livs första underkända tenta - överklagade jag och upptäckte igår att den hade blivit godkänd. One down...ett par to go...heja mig! Total lycka!

Gamla båten är inte såld och det suger att se älsklingen stå på land utan kärlek (och sedan hade det varit himla käckt att få pengarna för den också).

Nya båten levererades i tid, men jag misstänker starkt att en thinnersniffande praktikant har gjort det mesta på den eftersom den senaste veckan har spenderats med att hitta fel utan att ens leta. Vi äger en båt som kostar lika mycket som en herrgård i...eh...Pajala...och den är tydligen skapad för att bara ligga och se fin ut, att köra den är inte att tänka på. Och breven och samtalen med varv och säljare gör mig utmattad/explosivt arg bara att tänka på - vi är nu uppe i sisådär 25 punkter med ordentliga fel, på en båt som kommer ifrån ett varv där de faktiskt vet hur man tillverkar båtar. Den gamla älsklingen är av samma sort, men 18 år gammal, med färre fel och brister. Därav min misstanke om thinnersniffande praktikant, alternativt att vi bara haft en jävla otur och fått ett måndagsexemplar. Och just nu, förbereder jag mig inför att lyfta luren och ringa säljaren för femtiotolfte gången på två veckor.

Annars då...livet går sin gilla gång. Som värsta berg o dalbanan med andra ord.

Men inte gnäller jag då inte, vi hann ju faktiskt köra båten hela fyra timmar, t o r Skagen i helgen, och en dag av fem tittade solen fram och det gick att sitta ute (om man hade jättefodrad jacka på sig) till skillnad från nordanvindarna och hällregnet uppifrån samt sidledes de andra dagarna.

Ibland måste man bara försöka mota Olle i grind eller se mörkret från den ljusa sidan. Eller så åker man till närmsta jourläkare och ber om ett recept Valium i storpack för att klara av att utföra telefonsamtalet som jag har laddat för i ett par timmar.

Mrs Procrastinating - NU gör jag det.

Over and out - och skärpning efter det...snart skall jag ha sommarlov - på riktigt! Och det har jag förtjänat! Snaaaart...skall jag bli en social människa igen (men jag förstår fortfarande inte riktigt vart februari, mars, april och halva maj tog vägen - till alla jag inte har haft tid med ber jag allra ödmjukast om ursäkt - det vill säga hela vänkretsen och alla jag känner förutom pappa - som är den enda jag pratar med på "riktigt")

*lyfter telefonluren