Jag är förbannad

Många strån blev till slut det som bröt kamelens rygg. En diskussion, en fest med bara par med barn, Birros artikel och några småsaker till.

Vem fan har bestämt att normen är att man skall producera 1,87 barn (eller vad det nu är som statistiken säger)?
Vem har bestämt att den som inte lever enligt normen skall tittas lite underligt på. Sådär med huvudet på sned och man ser hur folk tänker "men hon förstår inte - det är ju meningen med livet".

Visst - fine...det kanske är meningen med livet att ha 1,87 barn...för VISSA...och för andra är det inte det.

Vi var de enda barnlösa på festen i lördags. Och vad pratades det om? Jo BARN! Det var tom så att de flesta konstaterade att "åh herregud - här sitter vi på fest och är barnfria som vi har längtat efter och bara pratar om barnen".

Då är det banne mig min tur att lägga huvudet på sned och titta och tänka "stackars jävla satar som inte kommer ihåg hur livet var före barnen - och det är ju jävligt tråkigt för er att ni inte ens kan gå på fest utan något annat samtalsämne än barnen".

Nu var det inte så hela tiden. Men vid ankomst så var första frågorna ifrån de jag inte kände från början:

Vart bor ni?
Hur många barn har ni? (Näe - inte ens....HAR NI BARN?)

Kärnfamiljen kan fara åt helvete. Den existerar inte ändå. Den har ALDRIG existerat. Det vi tror är kärnfamiljen är de som levde runt fram till 60-talet. För då skilde man sig inte. Man levde tillsammans tills man dog oavsett om man var lycklig eller inte. Med eller utan skilda sovrum.

Men man stod ut. Var stoisk. Och satte "familjen" framför sin egen lycka. Tack gode gud för att folk faktiskt började skilja sig. Barn i ett olyckligt äktenskap mår fan så mycket sämre än barn med skilda föräldrar.

Okay - jag tror jag klipper här.

Och detta är mina åsikter...inte fakta. Big fucking difference...och jag är arg och överdriver troligen ;o)