torsdag 14 februari 2008

Mycket hund blir det


Precis tillbaka från veterinären, den veterinären vi brukar gå hos och som besitter egenskapen empati.

Hon känner oss, kommer ihåg allt som hänt med våra hundar genom åren, och bara det är hedervärt med tanke på hur många djur som passerar ett så stort sjukhus.

Hon kan även förklara allt det vidriga på ett sätt som gör att man håller sig lugn, och även klarar att tänka på ett eventuellt slut. Och sa även (utan att dissa sin kollega - för det skulle hon aldrig göra), att det hade varit rent elakt om vi hade lyssnat på veterinären i förrgår och låtit henne somna in.

Hon trodde INTE att det var en hjärnblödning, men definitivt något neurologiskt. Kan vara en tumör, kan vara något annat. Vad kan man inte få reda på utan skikt- och magnetröntgen. Och på gamla hundar kan sånt här hända och man får aldrig reda på orsaken, hur många utredningar man än gör.

Vi gjorde rätt som avbokade röntgen idag, eftersom även veterinären kunde se att hela Lill-Loppans personlighet fanns kvar, trots sin vinglighet, att hon välter ibland och att ögonen far omkring i skallen på henne. Hon förstår inte att hon är sjuk överhuvudtaget (hon försökte tom hoppa upp i knät på mig inne hos veterinären - men jag lyckades hejda henne - för avståndet missbedömde hon duktigt).

Det kan bli helt bra, det kan bli sämre och det kan bli bättre men att hon kanske resten av sitt liv kommer vara lite "sned" utan vingel. Det är inget som någon kan sia om idag.

Men jag mår bättre, och då mår loppan bättre. Och som sagt, hon förstår inte ens att hon är dålig. Hon ställer sig på bakbenen som vanligt när det är dags för mat (och välter), och ALLT annat som hon alltid har gjort.

Det enda hon möjligen lider av är att hennes elaka mamma säger till henne att hon inte får göra saker själv, som att galoppera i trappor, eller hoppa upp i soffan. Men hon lider inte av all extra kärlek och godis (godis som hon normalt inte får pga sin mage - men är man sjuk så är man).

Jag har lärt mig att inte ropa hej förrän jag har kommit över bäcken, men hon lyckades i alla fall få mig att hålla mig tämligen sansad. Något som jag inte var hos Vidriga Veterinären.

Man kan inte låta bli att fundera. Jag har haft hund i hela mitt liv. Det enda jag inte varit med om på detta sätt tidigare är neurologiska skador, men har i övrigt bra koll på veterinärer och djursjukdomar, och går hellre till veterinären en gång för mycket än en för lite.

Men vad hade hänt om en person/familj som inte är hundvan hade kommit till en sådan veterinär och fått det beskedet? Och faktiskt avlivat hunden för att veterinären vet ju faktiskt bäst.

Brrr...vill helst inte tänka på det. Vissa människor skall inte ha vissa yrken.

Man FÅR inte bara titta på ålder och säga "du skall dö", utan att ge alternativ.

Alternativet finns kvar för min del också, men det hände i alla fall inte i förrgår.

PS: Och tack Cecilia och Atahari för stödet - det behövdes och behövs fortfarande.

1 kommentar:

Anonym sa...

Har inte varit här och läst på ett litet tag, men DU här har hänt för mycket på sistone! Håll dig och hund på fötter och tassar nu är du snäll! Är hon pigg och glad och äter så är hon säkert hyfsat ok. När jag tänker efter så gäller nog detsamma för dig. Men inga mer akrobatiska konster nu, OK?

Vet hur det känns att sova på golvet, träffa galna veterinärer ... Jag träffade på en som ville avliva min jycke när han var sju (han levde pigg och glad till tolv års ålder sedan). Fick senare veta att veterinären födde upp grand danois och mops, ja i det perspektivet är en sju år gammal hund kanske lastgammal, men hon kunde kanske fundera lite på att andra raser funkar annorlunda. Dessutom föreslog hon avlivningen lite by the way sådär per telefon, vi hade aldrig träffats!

Det är inte lätt med djur. Men det uppvägs av att man skrattar högt flera gånger om dagen i sällskap med dem. Leva i flock är bra.

/PGW