PS

Igår när jag var som mest ledsen och tårarna sprutade utspelade sig följande konversation mellan mig och mannen:

J: Jag ska aldrig mer ha husdjur (något jag alltid säger när jag är ledsen)
K: Men då får du ju göra dig av med mig också.
J: (förvånat) Men du är väl inget husdjur?
K: (suckar) Näe, men det kan hända saker med mig också som gör dig ledsen.

Apropå att kvinnor och män talar olika språk.

Jag förstår vad han menar. Efter förklaring. Men djur och barn kan inte peka och säga "där gör det ont". Det kan en människa.

Idag utspelade sig följande konversation:

J: Kan du lova att aldrig dö!
K: Öh - näe!
J: Okay, kan du lova att jag får dö först?
K: Näe, jag är man, jag är äldre...logic dictates.

MORR!

Givetvis vill jag inte att det skall hända något med någon jag älskar. Inte ens mannen som jag önskar dit pepparn växer ibland.

Men snacka om att inte prata samma språk.

Gudrun Schyman hade varit nöjd, jag trodde verkligen att mannen utnämnde sig till ett husdjur först.