söndag 16 januari 2011

En manual tack?

Hur gör man när man inte pratar samma språk, när man har glömt hur man kände när man var nykär och allt som kom med det, känslor, överenskommelser och att man faktiskt kände sig som soulmates. När man idag sitter och fortfarande någonstans vet att man är soulmates, men har tappat förmågan att kommunicera på ett vettigt sätt?

Man kompromissar. Tycker jag. Medan den andra parten inte vill kompromissa utan bara ser till sitt, sitt och sitt. Ända tills man sätter sig och pratar, men då måste sätta varje känsla i ett sammanhang som kan förstås, och därmed komma fram till den där kompromissen som kändes så självklar i början. Och efter många tårar, steg så nära på väg ut genom dörren, så hittar man kompromisserna. Men inte förrän det nästan känns för sent.

Jag var lycklig tills igår kväll, jag trodde att alla förstod att livet inte är självklart och att ibland är det uppförsbackar men oftast nerförsbackar. Jag pratar om allt och inget för att inget skall missas, men igår fick jag reda på saker som på ett karlaktigt vis har hållits inne, och ut kom det när "rätt knapp" trycktes på. Och det kom som en chock och ett vattenfall av information.

Är verkligen kvinnor från Mars och män från Venus? För där drog jag upp en skyddande fasad för att inte bli sårad, och kände att nu är det nära, nu går jag - istället för att sitta kvar och få ont i hjärtat. Idag är det löst, idag är vi överens - men vi hade inte varit det om inte alla hårda ord hade forsat ut igår. Idag har vi hittat den viktiga kompromissen. Men jag saknar det självklara, tryggheten och någon som förstår utan att man behöver säga det med ord. För jag hade ingen aning om att det fanns känslor i form av det som forsade ut igår. Och det är inte rättvist. Att inte veta och vara den som har privatlivet och tankarna på magen, och den man lever med inte "vågar" säga vissa saker.

Då är frågan, nu när det är löst. Vågar jag lita på kompromissen eller kommer även den att glömmas av?

Jag tror att jag behåller fasaden ett tag till - och önskar mig en manual. För det kan omöjligt vara så att allt ligger hos mig.

Jag är absolut inte perfekt, men levde i tron att jag hade hyfsad koll på mina dåliga sidor. Medan partnern överhuvudtaget inte har koll på sina sidor, utan bara ser mina - om man inte talar om det.

Går det överhuvudtaget att förstå sig på det motsatta könet?

5 kommentarer:

Sofia sa...

Ibland är det väl svårt att förstå andra överhuvudtaget. Inte bara män. Men absolut extra när känslor och sårbarhet ligger så nära ytan.

Annars tycker jag att, när man väl gått igenom denna skärseld som kommer med jämna mellanrum, så känns det lättare. Det blåser lite friska fläktar. För om man inte krisar med jämna mellanrum, ja då blir det lätt så att man tragglar på. Utan att känna efter.

Fast allt beror ju på krisens ursprung, såklart.

Blue sa...

Du har så rätt så rätt. Och egentligen var det ingen katastrofal kris, trodde jag?

I korta drag, maken har (utan vara "medveten" om det) årstidsbunden depression, precis som jag. Men jag gör ngt åt det, vilket han inte gör, och då blir han ett monster i humöret när båten åker upp och hösten kommer och man inte kan åka iväg och ha roligt varje helg. Jag tycker att det är rätt okay numera, eftersom det faktiskt behövs göras saker hemma oxå, och de enda helgerna vi är hemma är under vinter. Sen hjular jag inte av lycka under vintern med alla kläder och kyla, men att vara hemma på helgerna och kolla på film, eller städa, göra i ordning hemmet och inte bara jämt stressa iväg.

Men det betyder ju oxå att minsta lilla motgång blir en katastrof i hans värld, och vi har en deal, som inte heller är konstig. Att om vi (eftersom vi faktiskt är ett jävla PAR) blir tillfrågade om tex att åka med en kompis på en långhelg till London, eller att dra iväg ensam någon annanstans över en helg och parta järnet, så frågar vi åtminstone varandra om det är a) okay och b) om det är ngt annat planerat. Det låter väl tämligen normalt?

Vet inte ens vad som utlöste all skit igår, men jag har varit en lycklig och kär jävel hela hösten och vintern, och ffa sedan vi skaffade byrackan - och jag trodde att han var på samma nivå. Jag är dessutom typen som säger det, bekräftar och gör saker för att den andre skall må bra, för att jag tycker om det. Och igår utlöste en skitgrej en atombomb. Det visade sig att han hade blivit tillfrågade om två grabbhelger, båda utomlands, och han hade sagt nej till båda för att han inte får för mig. Han har alltså inte nämnt detta för mig, utan allt kom igår - precis som att han hade samlat på sig. Och då kom även att han känner det som att han sitter i "fängelse" etc etc...

Jag satt först bara och häpnade, fattade INGENTING. Och utan att hänga ut ngn - du vet ju att ett fåtal av de närmsta vet om bloggen men för säkerhets skull - så är det faktiskt så att jag troligen skulle säga nej till de här partyhelgerna, pga personen som frågade. De två och kanske åtta grabbar till är...inte kloka, och jag har känt allihop sen kanske tio år innan jag och maken blev ett par, och det är på gott och ont om du fattar vad jag menar. Men istället för att ha samlat på sig skit en hel höst så kunde jag fått frågan, vi kunde ha kompromissat och pratat om det, men den chansen fick jag inte och DET sårade mig som fan.

Och i affekt blev ju givetvis en massa skit sagt, saker som vi egentligen är överens om, som tex att han faktiskt inte hade älskat mig sen typ i somras. Och där hade jag gått och varit lycklig och nykär mer eller mindre? Ny båt, hund och allt det där.

Idag visade det ju sig då att det var i affekt, han menade inte det han sa, till viss del givetvis eftersom han var korkad nog att inte ens prata med mig om de två inbjudningarna. Men när vi hade pratat om det och jag hade fått sätta det i ett perspektiv som han kunde greppa så fattade han, och vi hittade en alldeles perfekt kompromiss, samma jävla kompromiss som vi alltid har levt efter.

Till syvende och sist handlar det egentligen om att det är fel årstid och fel humör hos honom, men man blir ledsen och sårad och drar upp varenda jävla barriär. Och jag behövde skriva av mig - jag har ju inte bloggat på så länge så han läser den inte längre. Men tack för svaret, och för att jag fick skriva av mig, jag tror bara att jag behövde det och sedan var det en grym extrabonus att du svarade så jag fick skriva av mig igen. För det tar ett tag att hämta sig efter en sådan dust, och man behåller fasaden ett tag tror jag. Hur är det med F?

Kram!

Imse Vimse Spindel sa...

Neee du vännen, ibland tror jag faktiskt vi kommer från olika planeter. Har diskuterat det med en vän (Mr. B) ganska mycket och det är banne mig inte lätt. Så ta det inte personligt, faktiskt, vi kommer nog alltid prata lite olika språk så en manual vore verkligen inte dumt. Skulle själv behöva en nu - blir inte klok på omvärlden eller männen i synnerhet så du är inte ensam. En Bamse Kram till dig!

listoplisto sa...

Mitt bästa tips, efter egen erfarenhet, är att fortsätta prata efter nåt sånt där. Ta det som en chans att ta upp en ny sorts kommunikation, en som är mer inriktad på att inte anta att saker är på ett visst vis, utan att fråga, fråga, fråga hela tiden. Det kan kännas oerhört tröttsamt att prata ihjäl sig, men jag lovar att man lär sig massor om varandra.

Kram på dig, hoppas det känns bättre nu!!

Blue sa...

Imse, vi kan väl leta manual ihop - eller kanske skriva en, vi skulle kunna håva in pengar iaf. Krisen är avblåst för närvarande, men jag vet att den återkommer. Just för att vi pratar olika språk.

Men då följde jag listoplistos råd, och försökte prata. Nu är inte maken av den talande sorten och dessutom tror han att INGA ANDRA PAR BRÅKAR...bara vi! Och jag vet varför, a) han har haft ett långt förhållande tidigare, med ett våp som inte satte några gränser alls, och försökte hon så struntade han i det - dvs han brydde sig föga - det gör han nu och b) tyvärr tillhör han kategorin som på allvar tror att den fasad man ser hos kompisar när man är där är den "riktiga". Välstädat hem och vattenkammade ungar och husdjur. Medan jag vet att detta är verklighet. Han kommer att fatta, men det tar jävligt lång tid att lära gamla hundar att sitta, och då har jag kommit en bra bit på vägen ändå. Suck.

Tack för de värmande orden. Kram!