Det är tungt ibland...

...och nu har det varit det för länge. Förut kunde jag använda mig av bloggen för att skriva av mig men det känns inte så längre. Men idag skiter jag i det. Det är MIN blogg, och jag skriver vad jag vill. Och nu har jag tagit en paus från plugg för att skriva.

Jag har pluggat mellan 100 -175% i ganska exakt ett år, sommarterminen inkluderad. Och jag är bra på att pressa mig själv, men jag känner även en press utifrån som jag inte är van vid. I våras blev det ett ofrivilligt break på ett par veckor när min älskade vovve gick bort men det klarade jag att hämta upp, och nu blev det ett ofrivilligt break för att jag fick hudcancer.

Men det skall vara roligt att gå i skolan. Jag tycker att det är kul att lära mig saker, och jag tycker att det är en investering i vår framtid. Jag och min lilla "Löjliga Familj" som består av Herr Blå, Fru Blå, Unga Fröken Blå och Unge Herr Blå (de sistnämnda givetvis katterna. Jag pluggar för mig, men jag pluggar lika mycket för dem. För att vi skall få en framtid som vi vill ha den, och eftersom det är jag som är intresserad av fortbildning och ett karriärbyte så är det jag som studerar. Från början var det jättekul, att komma ifrån yrket jag hade börjat avsky, och det är ju min hobby som jag studerar. Att det sedan råkar vara en bonus att yrket jag studerar till är välbetalt och snart väldigt eftertraktat är ett plus.

Men pengabiten är tung. Inte så tung att jag äter upp mina kursböcker med salt på, men tung för att a) jag är van att ha en stadig inkomst och b) jag känner att jag lever på min man. Det kanske låter konstigt, men i min värld är det jag som är van att vara den som är generös och jag är absolut inte van att vara så beroende av en annan person just för att slippa äta papper med salt på. Och DÄR är pressen. Den är inte uttalad, jag har ingen deadline - men får ändå frågor "om jag inte är klar snart". Säkerligen i all välmening. Men jag ÄR inte klar snart, och jag vill hinna med. Jag vill förstå. Jag vill inte ha en examen som inte betyder något, där jag bara har lärt mig för stunden. Och i det läget befinner jag mig nu. Jag var van vid att ligga före, och nu har jag hamnat efter - för att jag försöker ha ett liv vid sidan om - eftersom jag insåg att livet kan vara ganska skört.

Nu känner jag att jag vill läsa klart i lugn och ro, och inte sitta som jag gör nu. Och som jag egentligen har gjort i ett år. Minst ett par rapporter per vecka, quizzar och duggor. Och nu under tentaperiod så bör jag lägga på ett antal extra kol för att klara mig. Jag fixar inte det nu, vilket innebär att jag inte kommer bli klar i "tid", det vill säga ett år för tidigt.

Jag vet att om jag vänder på steken och det hade varit jag som hade varit den som satte bröd på bordet medan mannen studerade så hade jag inte haft problem med det. Tvärtom, jag hade peppat och tyckt att det hade varit skitkul - så varför har jag så svårt för det när det gäller mig?

Jag har till och med fått ekonomiskt stöd utifrån, enbart för att känna att jag kan andas ett par veckor.

Just nu känns det som att jag har tre val, och det tredje är inte ens ett val. Antingen hoppar jag av skolan och börjar arbeta igen, eller så accepterar jag och familjen (katterna inkluderade) att det tar längre tid än tänkt från början. Och det tredje valet är att jag bestämmer mig för att gå kvar på mina premisser, men säljer allt jag har som kan generera pengar för att jag skall kunna studera i min egen takt - den takt jag orkar med nu - inte den takten jag faktiskt orkade ända tills i höstas. För att slippa känna den andra, dumma pressen.

Livet är NU. Vem vet vad som händer imorgon, eller nästa vecka? Är det då värt att ha pressat sig själv till en gräns där det har gått så långt att jag mår dåligt av något jag egentligen tycker är kul? Är det värt att hela tiden säga till sin 93-åriga mormor att jag inte har tid. Det är min ständiga mening. "Jag har inte tid". Vad händer om något händer igen så jag måste ta mig tid? Det har jag inte tid med!

Jag vet inte. Jag vet bara att jag just nu inte klarar 175%. Och om det gör mig till en dålig människa kanske det är lika bra att strunta i alltihop. För den där väggen är otäckt nära, och jag har inte kraft nog att ta mig igenom den på egen hand.

Och jag kommer troligen ångra att jag publicerade det här inlägget i samma sekund jag trycker på knappen.