Och där kom en käftsmäll. Rätt i solar plexus. Tankade hem Marley and Me för att jag och väninnan skulle ha en lättsmält komedi att se på kvällskvisten efter maten ihop med chips och dip.
Jag läste inte ordentligt om filmen, jag såg ordet komedi och att McSteamy, Owen Wilson och Jennifer Aniston var med i den. Vilket bådade gott. Men jag fattade inte att Marley var en hund. När det var en kvart kvar av filmen hade jag panikångestgråtit i tio minuter på soffan och där gav jag upp. Klarade inte att se slutet av filmen utan reste mig upp för att fortsätta gråta på toaletten.
Varning utfärdas. Komedi...I think not. Barn skall hållas långt ifrån den. Och känsliga vuxna.
Och den här, just nu extremt ledsna och överkänsliga lilla blå, skall inte ens vara inom en 50-metersradie av fodralet till filmen.
På fredag är det tre veckor sedan min lilla stolla försvann ur mitt liv - och precis exakt i detta nuet hjälper inte alla iPhones i världen.
I hate to say I told me so - käftsmällen kom - men out of the blue (pun intended).
onsdag 18 mars 2009
Ett stycke käftsmäll
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Gaaah... jag läste boken för bara nån månad sedan, och tjöt som en TOK när jag kom till slutet. Sådär riktig ugly-cry för att det var så likt hela situationen med vår vovve som gick bort för ett par ÅR sedan, så jag kan föreställa mig hur kul det var för dig. Skit!
Och fans jävla skit att jag inte har tänkt på att tipsa dig om att inte läsa den boken (eller se filmen)
Ja du Li, hade du varit tankeläsare så hade du ju kunnat hejda mig.
Men hur FAN kan det stå komedi/familj/drama? Och det som borgade för bra komedi i min värld var Owen Wilson. Så jag läste inte beskrivningen.
Jag fulgrät precis som du. Och vet ju inte exakt i bilder hur det slutade eftersom jag lämnade filmen när hunden låg på bordet hos veterinären. Vilket var EXAKT det som jag gick igenom för mindre än tre veckor sedan. Då klarade jag inte mer, utan satte mig på holken och bara vrålgrinade.
Jag hade gråtit till den filmen oavsett eftersom jag OGILLAR när saker händer djur i filmer och böcker, men vi kan väl säga att just kolla på den igår inte var en bra idé. Så långt från en bra idé man kan komma. Den jävla filmen borde ha kommit med en stor varningstext oavsett, för alla djurälskare kommer böla.
Vart var komedin? Helt seriöst. Den var ju inte komisk alls egentligen. Det fanns några komiska inslag, men det finns det i typ Brott och Straff också.
KOMEDI???????????????
Jag kan inte komma på en enda film som fått mig att gråta så. Och jag vet att jag hade gråtit, om än inte lika hysteriskt, om situationen varit annorlunda också. Så det var nog den värsta gråtfilmen i historien.
Så jag kan gott tänka mig hur det var för dig också.
Fy fan!
Neeeeej!!! Åh om du hade sagt något så hade jag hindrat dig!! Läste också boken nyligen och grät floder och jag har varit hundlös i två år.
Okay, PGW OCKSÅ?
Kan ni hålla med mig om att den jääääävla filmen borde ha någon slags varningstext. Dom nedrans amerikanerna älskar ju sina *bleep* när ett fult ord sags, eller irriterade "explicit lyrics" på i princip varenda skiva utom barnvisor.
Men en sådan här vidrig vidrig JÄTTEVIDRIG film släpper dom igenom utan varningstext.
Förklaring?
Skicka en kommentar