Fördomar mot fördomsfulla

Okay, jag har lugnat mig lite. Valium hjälper, så även insikten om tentaångest.

Men, vad jag menar är att förra inlägget handlar om mina åsikter. Jag har inte läst några fancy rapporter, utan kan bara konstatera utifrån mitt eget perspektiv att så - är - fallet.

Och, jag ser mig själv som en grymt fördomsfri människa. Inte helt naturligtvis, men där brukar den där äckliga självinsikten kicka in. Eller att jag tex inte tycker att ALLT är okay. Nu hamnar jag lite off mitt eget topic. Men jag gillar inte olagliga grejor (bortsett från det hembrända i lördags som jag drack i "god tro" - hmpf). Jag kan tycka att folk som pysslar med strypsex är idioter. Men i det stora hela så är jag hyfsat fri från fördomar.

Jag tycker homosexuella skall få gifta sig och adoptera på samma villkor som vi får det.
Bara för att jag personligen tycker att golf är en aptråkig sport innebär inte det att jag INTE kan vara glad om någon annan tycker att det är skitkul att golfa.
Jag hatar inte muslimer bara för att det finns fundamentalister som självmordsbombar.

Men, och nu kommer min stora fördom: JAG AVSKYR FOLK SOM INTE ACCEPTERAR MINA ÅSIKTER UTAN TYCKER ATT DERAS ÄR DET "RÄTTA".

Det vill säga, jag är djävulskt fördomsfull mot de fördomsfulla. Making any sense here?

Med mitt förra inlägg menar jag inte att jag hatar barn och att jag tycker att folk som har familj är korkade. Au contraire...jag är jätteglad för deras skull. Blir mina kamrater gravida efter att ha försökt och kämpat så kan ni ge er på att jag är den första i raden av gratulanter. Och jag grät när jag fick min systerson.

Men om jag kan vara glad för er skull - kan inte ni vara glada för min skull?

Kan vi inte ge fan i att pracka på varandra åsikter utan ta en ordentlig koll i spegeln och vända lite på steken?

Vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Det finns ingen, verkligen ingen som har den rätten. Så länge vi håller oss inom lagliga ramar. I övrigt handlar det bara om att det som är mest vanligt går som norm. Och jag gillar inte att bli placerad i ett fack.
Min bästa vän är inbiten singel, ofrivilligt, hon vill inget hellre än att ha familj och barn.
Jag har vänner som är mamma-pappa-barn.
Jag har vänner som är mamma-pappa-styvbarn-barn.
Jag har vänner som är ensamstående mammor eller pappor.
Jag har vänner som är gay och lever både i tvåsamhet och ensamhet.
Och jag försöker, oavsett om jag har erfarenhet eller inte, att se myntet från båda håll. För jag inbillar mig att med ett öppet sinne kommer man mycket längre. Medan trångsynta människor kommer att få ont av det, om de inte redan har det.

Jag gillar definitivt inte att bli ifrågasatt för att vi inte har barn med tanke på min ålder.

Jag gillar inte att bli ifrågasatt när det gäller hur jag lever mitt liv överhuvudtaget. Varken av mamma eller av min bästa kompis, eller någon halvokänd på en fest.

Man kan inte få allt. Och alla försakar något. Ni som sitter där med barn och familj försakar saker som jag har och gör. Medan jag försakar det ni har. Men inte tycker jag att ni är konstiga, sämre eller "inte så lyckligt lottade" som jag. Jag hoppas och utgår ifrån att ni är precis så lyckliga som alla förtjänar att få vara. Jag hoppas att vi allihop får ut samma sak av livet oavsett inriktning/religion/läggning/kön. För det förtjänar vi.

Visa mig den personen som inte försakar något. En enda person som lever hela sitt liv och får allt.

Då kan vi snacka...