Man tager vad man haver...

Vaknade genomsvettig och illamående inatt halvfyra av ett kattslagsmål, eller åtminstone en katt i nöd, i vardagsrummet. Alla som har hört en katt i trångmål vet hur det låter.

Min omedelbara reaktion i - vad jag senare förstod - feberyran, var att bli skiträdd. Och sambon sa till mig att gå ner och titta.

Jag?

Min enda kommentar där och då var "jag vågar inte".

Men eftersom kattskriken blev högre och högre insåg jag att jag var tvungen att göra något. Upp och in på toa (??) för att leta efter ett tillhygge. Jag visste ju inte om kattstackarn slogs med en inbrottstjuv, grävling eller en annan katt. Och i mitt extremt logiska tillstånd trodde jag att han slogs med en inbrottstjuv.

Nåväl, tillhygget som jag hittade på toaletten blev en sopborste. En sån där liten som man hänger på en skyffel. Vilken inbrottstjuv som helst hade ju blivit rädd...not!

Smög ner för trappan och hörde att ljuden försvann ut igen, vår verandadörr är ju konstant öppen för att katterna skall kunna gå ut och in som dom vill. Där kom jag på att a) det är kolsvart och b) jag glömde mina glasögon på nattduksbordet så jag är stenblind.

Tände ljuset i hallen, tände ljuset i vardagsrummet. Plirade och viftade med kvasten men inget rörde sig. Tände ljuset på uteplatsen och gick ut på verandan. Fortfarande fullkomligt skräckslagen - jag såg ju inte ett smack - hörde ju bara kattstackarn.

Bankade med kvasten i verandan samtidigt som jag väste kattens namn. Det förstnämnda för att skrämma bort elaking som bråkade med honom, och jag funderade överhuvudtaget inte på hur många grannar jag väckte på kuppen.

In kom den icke bortsprungna katten. Något slokörat efter att ha blivit tilltufsad av gud vet vad.

Och jag stod som en idiot i morgonrock med sopkvast i näven.

Idag klev närmsta grannen in genom dörren och frågade om jag hade knackat på deras fönster inatt. Och om den bortsprungna katten hade kommit hem. Svaret var ju nekande på båda frågorna. Men det visade sig att hennes man hade vaknat av mitt bankande i verandan och trott att jag bankade på deras sovrumsfönster för att tala om att bortsprungen katt hade kommit hem.

Klockan halvfyra på morgonen?

Visserligen vet jag hur mycket dom älskar katterna och hur oroliga dom är för katten med det politiskt korrekta namnet. Och att det var när han var ute och promenerade med hennes man som kattskrället försvann.

Men riktigt så elak är jag inte att jag väcker hus och hem klockan halvfyra på natten för att tala om att han har kommit hem.

Vilket han inte har. Och mitt beteende kan till viss del förklaras med att jag tog febern imorse och hade närmare 39 grader.

Näe - halvfyra på natten har jag fullt upp med att jaga inbrottstjuvar med sopborste och utan glasögon.