lördag 19 juli 2008

Tiden läker inte alla sår...



Jag skrev detta inlägg i huvudet igår, funderade och ältade men vågade inte publicera.

Igår, förra året, någon gång efter åtta på morgonen låg vi med båten i Grebbestad och exet ringde och sa att änglahundens livmoder hade brustit och vi hade fem till tio minuter på oss att bestämma oss för vad vi skulle göra. Vi valde det skonsammaste.

Igår, detta året, låg vi med båten i Grebbestad och ligger fortfarande kvar. Och jag tänkte på henne med tårar i ögonen hela dagen och tårarna trillar när jag skriver detta.

Jag avskyr uttrycket "tiden läker alla sår". Det är inte sant. Tiden mildrar och ger ärrbildning. I detta fallet i hjärtat.

070718 - så saknad och så älskad

Glömmer dig aldrig!


2 kommentarer:

Sofia sa...

Det ar det värsta med att ha djur. Nâr man mâste besluta att det ar dax. Jag saknar min 10 ariga kanin Hobbe som dog for mer än 3 ar sedan sjukt mycket. En kanin... kan knappt se en bild utan att bli târögd. Men sa ar det,haha. Hur kan man inte sakna nân vars päls man grâtit i mer än nân killes axel...

Blue sa...

Du slog huvudet på spiken (gjorde det ont?)...

15 år med jyckarna och två pälsar som bara ger och ger kärlek och som inte kräver mer än lite mat. Man får gråta med dom utan att få skäll, man får kela med dom i brist på annat och man får helt enkelt total och villkorslös kärlek.

Älskade djur. Du har så rätt. Jag har aldrig haft så mycket nytta av en karl som jag har haft av dom...

Villkorslös kärlek av en karl?

Den dagen skulle jag vilja se. When hell freezes over och det är två torsdagar i samma vecka och jag ritar kors i taket...

Djur is da shit. Ända tills man måste fatta skitbeslutet. Och det faktiskt aldrig slutar göra ont helt och hållet.