Woman on the verge of a breakdown...

Nej, Loppan blev inte helt bra. Gnyr lite när hon blir lyft (för att det gör ont) och gnyr lite när det blir fel med frambenen.

Den hunden har en enorm smärttröskel, på gott och ont, och det är därmed supersvårt att veta om det gör ont på RIKTIGT eller om det gör ont på fjanthundars vis.

Så, vad hon gör när hon har ont någonstans, vare sig det är i en tass eller tarm är att sova. Ligga i fosterställning och vila bort det onda. Det är en klok hund min snart 15-åriga racka.

Fast mammas hjärta blöder inombords.

Jag skulle dock vilja ha en förklaring till hur det kan göra ont att bli lyft. Men det gör inte ont att hoppa upp och ner i soffan eller springa som en galning upp och ner för trappor.
Den ekvationen går inte ihop i mitt huvud.

Hon är glad. Hon fyller 15 år nästa torsdag. Och den skall firas med godis, i små mängder, eftersom hennes lilla kolikmage inte klarar stora mängder.

Och under tiden får hon äta smärtstillande. För första gången i sitt liv.

Om man är 15 år och jätteglad (så glad att tom sköterskan nästan tuppade av i ren chock när veterinären upplyste henne om åldern igår när vi var där - hon trodde att hon var i femårsåldern ungefär), och fortfarande älskar sin mat, sitt vatten, sina promenader och sina lekar. Och att få ligga bredvid mamma när hon sover som hon har gjort sen hon var ett litet knytte, med ena tassen på axeln.

Då tycker jag att man skall få fortsätta vara glad om det nu så kräver lite smärtstillande om det nu var ett värre kolikanfall denna gången än de 242842 tidigare.

Är jag en egoistisk matte då?

Jag tycker inte det.

Så länge HON har livskvalitet. Och inte lever för att jag vill att hon skall leva.

Skulle hon däremot få ont, tappa sin personlighet, sluta äta.

Ja då är det inte på hennes villkor längre. Men då får jag vara så stor att jag gör henne tjänsten att gå med värdigheten intakt. Och det kommer jag att vara. Med en sorg och ytterligare en bit av mitt hjärta borta.

Men det, och ett bra liv, är det enda jag kan ge henne som tack.

Och med tanke på att hon har levt i 15 år hittills så verkar det nog som att jag har gett henne ett mycket bra liv.

Ledsamt att tänka på är det ändå.