Murphy är inte min vän...

Ytterligare ett besök på Djursjukhuset idag. Med all säkerhet kolik igen, för att hon rör sig för lite när hon är lite vinglig.

Men idag hade hon så ont i magen att jag inte ens fick ta i henne. Och när vi kom till väntrummet fick jag skämmas eftersom hon därinne lyckas med bedriften att bli kärnfrisk.

Hundar gör så, de flesta djur gör så, för att de hatar att gå till veterinären. Så det handlar om ren och skär fejk från deras sida för att få åka hem igen. Och nervös och uppskrämd matte får gå och skämmas för att det ser ut som att man kommer in med en hund som det inte är nååååågra som helst fel på.

Men icke.

Ytterligare en ny veterinär som hade jouren, vår veterinär var inte på plats, men hon fick sitt kramplösande medel av en sadist till sjukvårdare. Det är banne mig första gången hon har haltat efter att ha fått en spruta.

Så, återbesök med ultraljud imorgon hos vår veterinär. Bara för att vara på den säkra sidan. Och det säkra sidan vill jag vara på.

Tänk vad snälla vi är mot våra djur egentligen. Aldrig att jag skulle låta dom lida, aldrig.

Livsuppehållande åtgärder eller operationer i hög ålder är inte aktuellt. Det kan avstå från att ge våra djur. För att en sådan sak enkom handlar om att VI inte vill bli ledsna.

Men jag vill inte ha en ledsen hund. Då väljer jag min sorg framför hennes any day. Hur mycket det än smärtar att säga det.

Men nu, ja nu har jag en glad hund hemma igen. Lycklig som en valp, skuttar och hoppar.

Fast någonstans börjar jag inse att hon inte har åldern på sin sida, trots den glädje hon ger och har. 15 år är en aktningsvärd ålder.

Och det gör ont - heltjävlaotroligtvidrigt ont.

Men hellre min smärta än hennes.