I'm a survivor...yet again!

Mörbultad trut.

Och ÅTERIGEN envisas dom med att säga att dom inte förstår att jag är rädd. Fast jag säger att jag är rädd så fort jag kommer dit och ett par gånger under tiden.

Tydligen skall man, om man har tandläkarskräck, gråta hejdlöst hela tiden och avbryta behandligen i tid och otid. Min grej är istället att ligga spänd som en fjäder, tyst och stillsam för att det skall vara över så fort som möjligt.

Detta misstas av dem för självkontroll.

Visserligen trevligt med beröm för att man har en enastående självkontroll - men dom kunde inte ha mer fel.

Idag spände jag mig så mycket och höll en spegel i ena handen samtidigt. Först när jag kom hem upptäckte jag ett blåmärke, eller "tryckmärke" på tumleden där jag hade tryckt ner spegeln under hela timman jag låg i stolen.

Sicken självkontroll. Jag undrar om jag andas någon gång under tiden. Men det bör jag ha gjort. Annars borde hela jag vara blå och inte bara tumleden. Sväljer vet jag att jag gör i alla fall. Hela tiden och för glatta livet.

Tandläkarrädsla torde vara den vanligaste rädslan. Men varför?

Jag vet att i mitt fall beror det på att jag hade en grymt elak tandläkare på Folktandvården från det att jag var barn tills man fick välja och betala själv.

Han trodde inte på bedövning. Alls. Så under hela min barndom lagades det tänder på Rädda Damen utan bedövning. Med vad som kändes som en bilningsmaskin.

Jag älskar bedövning. Ju mer dessto bättre.

Jag får väl vara glad över att jag inte har sprutskräck också.

Självkontroll...

*fnyser*