Har idag gjort X antal samtal där allt har krånglat, fullständigt jämförbart med bolaget som börjar på "B" som jag ringde en miljon samtal till, plus ett par samtal till och sen varit huslig.
Och helt plötsligt rasade allt.
Efter att ha lagt på luren efter det sista samtalet när allt faktiskt hade löst sig så var det som att öppna en sluss. Allt kom över mig. Från alla jag har sårat till alla som har sårat mig.
Små varbölder som under hela livet växer och växer, och ungefär en gång om året kommer ikapp.
Jag fulgrät, snoret yrde och både hund och katter undrade vad jag höll på med.
Men satan vad befriande det är att verkligen gråta. På riktigt. Ensam.
Och vad mycket klarare man tänker efteråt.
Man mår nog bättre om man gör det oftare - men om det var en gång om året innan så kanske i alla fall fyra gånger om året.
Har ingen lust att sitta med gråtprickar i ansiktet och nersnorad soffa VARJE dag.
Varför gråter dom så vackert på film?
tisdag 26 februari 2008
Syndafloden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Lever vi parallella liv? Igår grät jag som en disktrasa - fulgrät - hela dan, för ingenting. Idag var jag hos tandläkaren.
:)
Nu blir jag rädd! :o)
Enda skillnaden är att du är ett par dagar före mig. Kan inte du tala om för mig vad du gör så jag vet vad som kommer hända med mig...scary shit!
Det är skönt att gråta. Men det har man sällan tid med när man har två barn.
Hehe, ja, jag ska ju på två intervjuer imorgon och på fredag. Så vad sägs om några intervjuer för dig nästa vecka? ;)
*noterar*
"Intervjuer nästa vecka"
Spännande...undrar vart det blir någonstans :o)
Skicka en kommentar