Dålig upprepning - Livets första

Dålig upprepning:

Har idag återigen (för vilken gång i ordningen de sista månaderna vet jag inte) varit akut hos veterinären med Lill-Fisen.

Nu har hon äntligen hämtat sig från "hjärnblödningen" och är till 99% återställd. Och då får hon sin "kolikmage" igen.
Jag ser det direkt. När hon har ont i magen. Hon lyfter inte huvudet, fast hon så gärna vill titta på allt smarrigt på diskbänken, för hon kan inte.
Ungefär som när vi har ont i magen och lägger oss i fosterställning för att alla andra ställningar gör ont.

Och då är det bara att ta hunden under armen och åka, för hon är en glad skit och hon skall inte ha ont. Lite kontrastvätska, och smärtstillande och efter tio minuter är hon som vanligt igen. Och ser diskbänken med all önskvärd tydlighet.

On the bright side. Vi fick träffa veterinären som såg henne när hon var som sämst, så hon gjorde bara en snabbkoll på henne. Konstaterade att det troligen rörde sig om ett vanligt gammalhundssyndrom som sätter sig på balansen och ser precis ut som en hjärnblödning eftersom hon har hämtat sig så fort. Det KAN fortfarande ha varit en hjärnblödning, men inte en tumör. Det kändes skönt. Och veterinären var glad att se henne, det är alltid roligt att se när det går bra. Och detta är en underbar veterinär, den enda som pensionären inte är rädd för.

Nu räcker det. Orkar inte mer veterinärer och sjukdomar på ett tag, okay? Varken jag eller Lill-Loppan. Jag skulle ju vara strängt upptagen med att ha ångest för mitt tandläkarbesök imorgon dessutom.

Livets första:

Jag har för första gången i mitt 38-åriga liv skrivit ett kärleksbrev. Jag kan skriva vad som helst. Allt från jobbdokument, till reportage, till mail som handlar om helt annat eller berättelser på bloggen.
Men att aldrig ha skrivit ett kärleksbrev?
Det var svårt fast lätt, utlämnande och naket. Med alla fasader nere. Men väldigt skönt att få skriva. Ärligt och från hjärtat, utan krusiduller.

Är det bara jag som aldrig har skrivit något sådant förut?

Jag vet varför jag personligen inte har gjort det. Jag har inte haft de känslorna, och de känslor jag har haft har jag inte velat förmedla.

Men jag tror banne mig att jag skall göra det oftare. Jag blir glad av att skriva glada saker. Och mottagaren blir glad över att få höra glada saker. Svårare än så är det ju faktiskt inte.

Men nytt för mig...