...gick just igenom och sorterade ut alla hundbilder för att ge till exet. Han har inga kort, jag har alla.
Ingen bra idé. Sorgen över Stor-Loppan bara ramlade ner i skallen på mig som ett betongblock igen.
Alla dessa bilder. Alla dessa år.
Hon skulle ha blivit 15 år den tredje januari i år. Och hon fattas mig. Ingen förstår. Förutom möjligen exet. Ingen annan kände henne. Ingen mer än jag har levt med henne sen hon var ett litet nystan på åtta veckor.
Det gör ont. Inte hela tiden längre. Men när det kommer över mig finns det ingen hejd på tårarna. En bit av mitt hjärta försvann med henne - så enkelt är det.
En bild från 2004. Lill-Loppan och Stor-Loppan ligger sked. Mot Stor-Loppans vilja troligen.
Det är svårt att tro att det är samma ras, att dom är halvsyskon och att det bara skiljer ett halvår på dom. Två mer olika hundar går inte att hitta. Storlek, personlighet och temperament.
Jag tror fortfarande att det finns massor av leverpastej i hundhimlen. Och att man får göra precis allt man vill.
Men om inte vi klarar oss utan henne - hur klarar hon sig utan oss?
Sorg!
måndag 4 februari 2008
Och ett ledsamt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kramar....
Vet hur det känns ... man har något slags stort tomrum runt fötterna som följer med hela tiden.
Ja, och man snubblar på tomrummet ibland.
Med risk för att låta som en riktig jävla galning (är ju bara halvgalen) så har jag henne i en urna i bokhyllan, ett litet kuvert med päls bredvid och ett kort på henne. Så jag kan klappa och prata med henne.
Och ibland protesterar hon. När katterna kom in i huset trillade det tavlor.
Har levt med hund i hela mitt liv, men glömmer alltid hur ont det gör den dag dom inte finns längre.
Skicka en kommentar