Möte Med Myndighet

Jag upphör aldrig att fascineras av svenskars tystnad och tålmodighet i grupp, ända tills någon öppnar truten och "bryter isen".

Var på mitt första möte hos Arbetsförmedlingen idag efter att ha skrivit in mig som arbetslös (eller arbetssökande som de så gärna vill framhålla för att det har en mer positiv klang - my ass - same shit different name).

I vilket fall som helst lyckades jag skapa i det närmaste upploppsstämning - jag är mycket stolt över mig själv.

Jag hade ju redan bestämt mig för att nyttja/utnyttja systemet tills efter semestern, så det var ju bara att bita i det sura äpplet och följa de regler som satts. Dvs att på dag ett åka dit och stå i kö i en timma med plebsen för att anmäla sig. Och sedan inom en vecka gå på basinformationsmöte för att inte bli avanmäld hos a-kassan.

Vaknade imorse, knäckte nacken och fick en nackspärr som hette duga. Huvud enbart vridbart åt ett håll. Ringde Myndigheten för att höra om det fanns någon möjlighet att få en ny tid.

Jovisst kunde jag det, men då skulle jag bli avanmäld för att sedan bli tvungen att åka tillbaka och återanmäla mig när jag inte hade "förhinder" längre och därmed också bli av med a-kassan.
Tack och skitsamma sa jag - då åker jag i alla fall. Jag står enligt mig till arbetsmarknadens förfogande trots nackspärr, men det tycker inte a-kassan tydligen. Irritation börjar infinna sig medan jag letar upp Voltarenkräm och halsduk för att överhuvudtaget kunna sätta mig i bilen.

25 ARBETSSÖKANDE i ett rum som skall få basinformation. Alla sitter tyst medan handläggaren drar alla regler och skyldigheter vi arbetssökande har. Notera gärna att arbetssökande enbart har regler och skyldigheter, tydligen inga rättigheter alls.

Efter att ha lyssnat på självgod handläggare i 20 minuter med blodkärlen dunkande på bristningsgräns till:

- Det viktigaste är att alltid komma på utsatt tid när vi skickar en kallelse (och tiden är inte ombokningsbar - kommer ni inte blir ni avanmälda från a-kassa).
- De enda godtagbara skälen att inte komma är antingen anställningsintervju eller att ni har fått ett jobb (no shit sherlock - behöver man inte gå till arbetsförmedlingen om man har ett jobb?).
- Inte söka jobb över ert kompetensområde (då blir ni bara besvikna när ni inte får det).
- Ni måste söka de jobb vi anvisar er (annars blir ni avanmälda ifrån a-kassan).
- Ni måste ta ett jobb ni har sökt om ni får det oavsett lön eller kompentensområde (jo - för annars blir ni avanmälda ifrån a-kassan - har vi hört den förut?).

Där brast blodkärlen!

Min första fråga var:

- Ponera att man har ett läkarbesök, tandläkare, eller faktiskt något planerat, går det inte på något vis att få en annan tid? Är det bara vi som skall vara flexibla och tillgängliga hela tiden. Så är det ju inte i verkligheten på en arbetsplats?

Nähä du, tji fick jag. Och givetvis var det någon liten redig dam som sa "jamen om du får en kallelse i tid kanske du kan boka om tandläkarbesöket?"

Det var ju liksom inte det jag menade, utan försökte då på ett fint sätt att påpeka att vi inte är lemmings som inte bara har blivit ARBETSSÖKANDE utan faktiskt individer med ett LIV.

Min nästa fråga var:

- Du pratar så mycket om att vi inte skall gå ÖVER vår kompentens när vi söker jobb, vilket jag finner lite nedlåtande. Hur är det med den undre gränsen, om jag skulle bli erbjuden ett jobb med en löneskillnad på kanske 10.000 kronor och dessutom under min kompentensnivå men ändå något jag blivit tilldelad av er. Vad händer om jag tackar nej, för ett sådan jobb är ju faktiskt inte intressant?

Jo serrö, det måste jag ta för annars (i korus nu: BLIR DU AVANMÄLD HOS A-KASSAN). Den undre gränsen var 80% av a-kassan vilket är sisådär 15 papp per månad. Dvs enjävlatredjedel av min lön. Med andra ord skall jag tacka ja till ett hyfsat likvärdigt jobb men acceptera ett inkomstbortfall på 70% av min lön.

Då blev det upplopp och de tysta svenskarna började prata i munnen på varandra. En liten kille (säkerligen typen som har mycket brun tunga på eventuell arbetsplats eller som var den som först räckte upp handen i skolan) sa:

- Jag för min del skulle ta vilket jobb som helst, oavsett lön eller kompetensnivå bara för att ha ett jobb.

Mitt svar var:

- Vad gör du här? Då finns det massor med jobb som hamburgerflippare på McDonalds?

En annan sa att han aldrig skulle gå under sin kompetens eller lön, då kan det ju liksom kvitta, och sen var det full fart tills Självgod Handläggare började svettas och rodna av ilska och hyssja på oss som små skolbarn medan hon sa till oss att sluta diskussionen för att fortsätta hamra in regler och regler i skallen på oss.

Nu menar jag inte att man SKALL utnyttja systemet eller att jag vill gå på a-kassa, jag är inte speciellt orolig för egen del. Men att vara så oflexibla, och irriterande paragrafryttare klarar jag inte.

Stackars satar som är ofrivilligt långtidsarbetslösa.

Jag klandrar dom inte om dom klappar ihop fullständigt inför de regler och den nedlåtade attityd man bemöts av. Och maken till mixade signaler.

"Vi vet att det kan vara tufft att vara arbetsSÖKANDE och att man kan må väldigt dåligt periodvis - men sök för guds skull inga jobb över er kompetens för då går det ändå åt helvete och ni blir besvikna"

Dvs: Stackars er - och numera äger a-kassan och arbetsförmedligen er - på heltid!